Okej.
Tionde omgången, vår åttonde förlust.
Vi börjar med det positiva:

• Kalle gjorde (typ) mål igen, det var på en styrning så jag vet inte om det räknas.
• Vi släppte bara(?) in tre mål? Det är, om jag kan min matte, färre än fyra iallafall.
• Det återstår tjugoen omgångar av superettan!
• ...

Okej, det var det positiva. Nu till det negativa:

• Vi bränner lägen när matchen står och väger vid 0-0 i början och borde kanske haft en straff men där kommer nästa problem...
• Domaren i denna match var densamme som i skandalmatchen nere i Falkenberg, vilket gör mig vagt konspiratorisk i mitt tänk.
• SvFF vill att ÖSK ska dö, länge leve Östersunds FK!
• Vi släpper in två mål på fast situation och det var våra sjunde och åttonde insläppta mål på fasta situationer för säsongen, otroligt.
• Ryktet gör gällande att vi har en coach som jobbar med våra fasta situationer men med tanke på vårt facit tror jag att detta är en myt likt Atlantis.
• Vi tappar alla bollar som går att tappa på egen planhalva och då blir det svårt att vinna fotbollsmatcher.
• När vi väl får fram bollen på offensiv planhalva så tappar vi förmågan att passa bollen i laget.
• Det ligger en förbannelse över ÖSK. Om detta finns det ingen tvekan för det verkar som att benen förvandlas till trä när de passerar halva planen?

Okej, nog med det oseriösa för som ni märker ovan blir det lätt oseriöst när man skriver i affekt och det har blivit allt svårare för mig att inte skriva i affekt när varje match är samma match upprepad. ÖSK gör antingen ett ledningsmål eller ett reducerings/kvitteringsmål för att ge oss hopp, bara för att kasta bort det igen. Det gör ont, det gör för ont. I vanliga fall skriver jag matcherna i kronologisk ordning där jag beskriver händelserna men det behövs ju inte när samma match återupprepar sig gång på gång och det värsta är att man inte riktigt ser några tecken på förändring. Inga riktiga tecken på hopp och förbättring. Just nu, med detta material, står det still. Det enda hopp som finns är transferfönstret som öppnar senare i sommar och då räknar jag med att ÖSK skuldsätter sig som det andra laget på "Ö" och försöker värva sin väg ut ur detta, kosta vad det kosta vill. Det får vara slut med de små justeringarna nu, rejäla förändringar behövs på planen för att vi ska ha något hopp inför hösten. En ny målvakt, en ny mittback, en ny ytterback och en ny mittfältare är det minsta vi behöver, annars är det kört.

Jag minns hur Axel Andrésson skrek "I will fix this!" efter 0-3 borta mot Brage i vår superettandebut 2022. Vem höjer rösten, stiger fram till supportrarna och skriker likadant? Vem vågar ta på sig manteln för att rädda ÖSK?

Problemet är också att som det ser ut just nu och utifrån vad rapporterna säger, så finns det inte mycket pengar till att värva någon hjälte och jag tror inte vi kommer hitta någon sådan i division 1. Vi behöver inte potential, vi behöver bevisad kvalité. Känslan är att de stora sponsorerna, de som kan gå in med stora pengar, går till hockeyn istället för fotbollen då hockeyn är ett säkrare kort på flera sätt. Sportsligt är det (objektivt) roligare och hockeylag kan knappt åka ur och gör dem det studsar de upp direkt tack vare massiva ekonomiska försprång jämfört med motståndarlagen. Dessutom får de mer exponering tack vare antalet matcher och det är också en annan grej att gå på fullsatta hockeymatcher jämfört med ett Eyravallen som är fyllt till 30% kapacitet, typ.

Tills dess att en hjälte träder fram, på något sätt, väljer jag att titta bort, iallafall ett tag, tills dess att jag finner någon mening i att skriva dessa artiklar igen. För just nu gör jag inte det. Samma match återupprepar sig varje gång och visst kan jag göra något syrligt sarkastiskt av det och jag var på väg att göra det i denna artikel, planen var att lista olika hobbys som hjälper mot depression (böcker, trädgårdsarbete med flera!) men jag besparar er och Svenskafans centralredaktion det. Ju mer vi förlorar, ju mer vi underpresterar desto sämre blir mina artiklar, iallafall om ni frågar mig och därför gör jag som en redaktionsmedlem gjorde och tar en paus från ÖSK ett tag. Hen sa inte uttryckligen att det handlade om skydda hens mentala hälsa men jag är rätt säker på att det var just det det handlade om och jag förstår hen helt och hållet.

Kanske är det också bäst för laget att jag inte skriver mer på ett tag. Jag vet att folk kopplade till klubben läser dessa fantastiska litterära verk som är mina rapporter (oj, där kom den fram, den syrliga sarkasmen) och jag vet att de jobbar hårt och inte släpar fötterna efter sig. Även fast det kan kännas som det för oss fotbollsanalfabeter med tillgång till tangentbord. Därför förstår jag om min kritik kan kännas väldigt hård och kanske inte får dessa att må bättre. Så denna paus är för er skull också, ni kan tacka mig sen. Skoja bara, återigen, den där syrliga sarkasmen.

Jag tar denna paus för att det jag ser hända framför mig just nu, det som känns så otroligt oundvikligt just nu, har jag sett förut i andra sammanhang.
Jag har sett släktingar och älskade husdjur i slutskeendena av sina liv men jag har aldrig varit där för att bevittna slutet, det gjorde tillräckligt ont att se dem lida under stilla andetag och mitt psyke skulle nog inte kunna hantera att det sista andetaget tas. 
Därför väljer jag att ta en paus från skrivandet av rapporter här. Jag kommer komma tillbaka i sommar skulle jag tro, när vi förhoppningsvis värvat in lite ljusglimtar i detta kompakta mörker.
Men just nu ser det så otroligt mörkt ut.
Just nu ser det ut som att ÖSK andas sina sista andetag som elitfotbollsförening.
Och det gör så jävla ont att se.

Är jag feg som gör det? Som väljer att titta bort? Eller är det bara rationellt att göra så?
Jag vet inte men jag kan inte se på när det här händer.

GAIS, Öster, BP och Mjällbysupportrar.
Hur hanterade ni nedflyttningen från superettan mentalt?
Jag tror ni kan hjälpa många svartvita om ni delar med er av era tips i kommentarerna nedanför.