Äntligen.

Äntligen har HIF ett lag som vill ge allt i 90 minuter.

Äntligen har HIF ett lag som inte slutar spela fotboll. För det är just det, även vid en 3–1-ledning fortsätter bollen att rulla, viljan till att fortsätta att anfalla, viljan till hungern att göra mer.

Det här är något annat.

Jag tänker inte ägna denna krönika åt den enorma splittringen som infinner sig på Södra stå, eller den barnsliga pajkastning som pågår i forumen. Det finns tillräckligt av det redan.

Nu ska vi prata fotboll. Riktig fotboll.

För det är något jag och jag tror många med mig har väntat alldeles för länge på.

Jag vet inte vad Stevie har sagt till spelarna.

Jag vet inte vad han har gjort. Jag vet inte om det är motivation, disciplin eller rena hot.

Men vad det än är så måste det fortsätta.

För det vi fick se var inte bara ett lag som spelade fotboll. Det var ett lag som ville något.

Ett lag som kastar sig in i dueller. Ett lag som står upp för varandra. Ett lag som vågar bli förbannade när domslut går emot dem. Ett lag som vägrar ge upp oavsett matchminut.

Och kanske viktigast av allt. Ett lag som inte backar hem och väntar på att något dåligt ska hända.

För vi har sett det förut. Vi har sett ledningar tappas. Vi har sett självförtroenden rasa.

Vi har sett matcher där energin försvinner snabbare än hoppet.

Men inte nu.

Som jag skrev i min allra första krönika att följa HIF var som att dejta i tjugoårsåldern.

Man blev alltid besviken när hoppet var som störst.

Alltid nära, men aldrig hela vägen.

Men nu då? Nu när man klivit in i trettioårsåldern.

Lite mer cynisk. Lite mer försiktig. Men fortfarande med en liten, envis tro kvar någonstans. Kanske är det nu det händer.Och jag vet att det är tidigt.

Jag vet att det bara är en match. Men jag kan ändå inte låta bli att känna det. Med 75% säkerhet redan efter första dejten så känns det som att det här är året det vänder.

Och prestationerna då?

Vi fick se Demba N’Diaye som satte tonen direkt med sitt tidiga mål och visade exakt vilken nivå som krävs. Vi fick se Ervin Gigović som visade ledarskap när det behövdes som mest och klev fram med pondus i avgörande lägen.

Men framför allt fick vi se hur Clancy Biten och Alexander Johansson klev fram och stängde matchen något vi inte är bortskämda med att se.

Men framför allt fick vi se ett lag där fler än en spelare kliver fram. Där ansvar delas. Där initiativ tas.

Helt plötsligt kom målen från alla håll.

Från distans. På nick. På andra bollar. På avslut som faktiskt ville in. Det var inte slump, det var inte tur. Det var intention.

Och det är kanske det som gör mig mest hoppfull.

Inte siffrorna på tavlan, inte tre poäng. Utan sättet de kom på.

För första gången på länge kändes det som att HIF inte bara spelade en match även utan satte en standard.