Presentation och analys av Arne Sandstö

 Värnamos allsvenska vår kan, minst sagt, beskrivas som en besvikelse. IFK är sist i serien och efter tolv omgångar har man tagit noll vinster, poängen har alltså tjänats in via oavgjorda drabbningar. Både offensivt och defensivt finns det vitala brister och frågan är; tror någon att nytt kontrakt är möjligt? Även de största optimisterna lär tveka. Undertecknad kommer publicera minst två artiklar i juni, denna text kommer ha fokus på den nye tränaren medan den andra texten fokuserar på spelartruppen. Om det blir fler övergångar kommer en tredje text att komma.
 
 Vem är Arne Sandstö?
 Den tolfte maj blev Sandstö klar som tränare för Värnamo. En positiv notering med rekryteringen är att kontraktet är skrivet över två och ett halvt år. En farhåga var att Värnamo skulle tagit in en tränare på ett halvårskontrakt som i sin tur skulle lämnat vid en potentiell degradering. Då hade man behövt börja om på nytt i vinter. Förhoppningsvis kommer Sandstö kunna sätta grunderna i sitt spel under hösten så att man är ett slagkraftigare lag när spelåret 2026 sparkar i gång.
 
 Sandstö är från Norge och han var aktiv som mittfältare under 80- och 90-talet. Han har spelat i både Norge, för Brann, Lilleström och Odd, samt i Tyskland, för Herta Berlin och Tennis Borussia Berlin. I Tyskland har han som högst spelat i andraligan och utifrån det jag fått till mig så har han aldrig spelat en A-landskamp.
 
 Det första tränaruppdraget togs 1999, det är därmed en rutinerad coach. Mellan 1999-2007 tränade han Odd och det var en sejour med flera toppar. År 2000 vann han cupen vilket var lagets första titel i modern tid och 2003 nådde man en imponerande fjärdeplats i ligan. De sista åren i klubben var dock mediokra och 2007 åkte laget ut efter kvalspel mot Bodö Glimt. Sandstö hade dock redan fått sparken, det var i september i samma år.
 
 2008 tränade han Start i andraligan och dem tog han upp på det första försöket. Trots det så lämnade han på eget bevåg efter säsongen på grund av att han var kritisk mot ledningen. I augusti 2009 tog han över Notodden som låg sist i den norska tvåan. Hans uppdrag var att försöka rädda kvar klubben, men det var inget han lyckades med. Han lämnade efter säsongen.
 
 I december 2009 blev han klar för Löv-Ham, som också huserade i den norska tvåan. 2010 blev klubben fyra, och trots en godkänd vår året därpå så lämnade han i maj på grund av familjeskäl. Hans nya förening blev Sandefjord, och målet var att gå upp till förstaligan med dem. Det var nära både 2011 och 2012, man blev nämligen trea i ett seriesystem där de två bästa lagen går upp direkt. 2013 var man dock ett mittenlag och när kontraktet gick ut så gick man skilda vägar.
 
 Därefter hade han en paus från rollen som huvudtränare, fram till 2016. Då tog han över Jerv och där stannade han ända till 2023. Jerv var ett lag i andraligan och han gjorde det hyfsat under de inledande säsongerna då klubben var ett mittenlag. 2021 blev en succé, laget vann nämligen serien och tog steget upp i den högsta ligan för första gången. Han lyckades dock inte hålla kvar klubben i Tippeligaen. Trots degraderingen så stannade han ytterligare ett halvår.
 
 Sommaren 2023 lämnade han för Midtjylland där han haft en roll som assisterande. I Danmark stannade han ett och ett halvt år och vann bla den danska ligan. I december förra året lämnade han, och så som jag förstått så berodde det på att Midtjylland inte var nöjda med hans insats.
 
 Om man ska summera karriären översiktligt så har det varit flera olika klubbar, med blandade resultat, genom åren. Noterbart är dock att han nästan bara varit i mindre klubbar med begränsade resurser, undantaget är Midtjylland, och ofta i andraligor. Av det jag fått till mig så kännetecknas hans spel av högt bollinnehav och mycket intensitet i pressingen. Han försöker strukturera försvaret med zoner. Därutöver så har Sandstö fått beröm för att kunna skapa en bra laganda i truppen.
 
 Hur har det gått sedan Sandstö kom?
I min tidigare artikel, som publicerades i samband med att Sibila och Asterhed sparkades, så skrev jag att det är svårt att med full kraft fördöma beslutet att sparka duon efter noll poäng på sex matcher. Statistiken är helt enkelt svår att ”snacka bort”. Samtidigt ska det betonas att de fanns röster som ville ha kvar dem. Trots att det blev sex nederlag så hade man bra perioder i flera av matcherna och med mer medvind hade antalet poäng kunnat vara tvåsiffrigt efter omgångarna.
 
 Sedan Sibila och Asterhed lämnade så har ytterligare sex matcher spelats, de två första var den assisterande tränaren Robledo ansvarig för och resterande coachades av Sandstö. Robledos bataljer var således mot Halmstad och GAIS. Den förstnämnda var en katastrofinsats där man förlorade med 4-2 fastän motståndarna fick en spelare utvisad. Mot GAIS blev det 1-1, och det var en relativt jämn match.
 
 Sandstös debut var mot Malmö och då blev det faktiskt poäng, 2-2 slutade det. Man gjorde det hyfsat offensivt, i den första halvleken, men defensiven var passiv och låg. Personligen anser jag att IFK har tur i den andra halvleken, för det kändes som om Malmö skulle klara av att behålla sin 2-1-ledning. Malmöiterna var säkra med bollen vilket gjorde det svårt för Värnamo att etablera ett eget spel och skapa möjligheter. Målet som MFF släpper in, i den 80:e minuten, bör dessutom målvakten Ricardo kunna ta. Efter krysset fanns det förhoppningar mot Häcken som gått trögt i Allsvenskan och haft en del skador, men det blev en rejäl besvikelse. IFK föll nämligen med 2-0 och hade brister i båda riktningar.
 
 Sandstös tredje prövning var Öster och där gör man ett tidigt mål samt håller ledningen länge, men tvingas lämna planen besvikna efter att motståndarna kvitterat på övertid. Matchen innehöll en stabil första halvlek men ett skakigt slut där Öster tillåts komma högt upp och skapa chanser. Försöken att kontra in ett avgörande mål misslyckades. Sista matchen innan uppehållet var mot Mjällby och det är en gedigen insats från Värnamo där man är kompakta defensivt samtidigt som man också tar sig upp högt på motståndarnas planhalva. Den jämna tillställningen slutade dock med en rutinmässig vinst för Mjällby med 2-0.
 
 Som läsaren förstår så går det ännu inte att dra några slutsatser kring om Sandstö är rätt man för Värnamo. Det är dock alltid spännande att spekulera samt kika på statistik. Vid en titt på poängkolumnen, där Sibila och Asterhed kammade noll, har Sandstö tagit två. Framåt så gjorde Sibila och Asterhed fem mål, vilket är 0.83 per match samtidigt som Värnamo gjort tre mål under Sandstös styre vilket är 0.75 per match. Bakåt så släppte IFK i snitt in två mål per match med Sibila och Asterhed samtidigt som motsvarande siffra för Sandstö är 1.75. Sammanfattningsvis går det inte att påstå att Värnamo fått någon tydlig ”ny-tränare-effekt” tack vare Sandstö.
 
 På planen syns konkreta förändringar, trots att man fortsatt spelar med 4-3-3. När Sibila och Asterhed var tränare så ”vann” Värnamo fem av sex matcher när de kom till bollinnehav (enligt soccerway) och sedan Sandstö kommit så har man haft lägre bollinnehav i alla fyra matcher. I defensiven så upplever jag att Sandstö är mindre benägen att ta risker och därför ser man oftare att spelarna rensar bollen. Det var något som skedde mer sällan när Sibila och Asterhed satt på tränarbänken. Att Sandstö vill stabilisera defensiven är rimligt, men i flera av matcherna har man blivit både låga och passiva.
 
 När Sibila och Asterhed var tränare så hade IFK svårt att få snurr på offensiven. Ett problem var att man sällan slog passningar framåt när motståndarna var o-organiserade vilket gjorde att IFK inte kunde utnyttja kontringsmöjligheter. Därutöver hade Värnamo svårt att sätta ordentlig press på motståndarna i slutet av matcherna när man jagade ett mål, det var tydligt i förra årets ligaavslutning mot Elfsborg där IFK behövde vinna för att undvika kval. Av det jag sett så upplever jag att Sandstö försöker vara rakare i jämförelse med dem vilket nog kan vara klokt. Problemet hittills är att det inte riktigt fått träff, den individuella skicklighet och samspelet mellan lirarna har inte hållit. 
 
 I nuläget framstår Sandstö mer som en pragmatiker i jämförelse med Sibila och Asterhed. Med det avser jag att Sandstö är mer prestigelös och öppen för att tumma på sina principer, om tex bollinnehav. Sibila och Asterhed försökte förvisso göra små förändringar på mitten, bla i hur man positionerade Le Roux, men man prioriterade ständigt högt bollinnehav och kortpassningsspel. Det går att diskutera ifall IFK hade spelarmaterial för detta. Taktiken som Sibila och Asterhed praktiserade leder oftast till få konkreta chanser och då krävs en effektiv anfallare, det är varken Kalu eller Alsalkhadi. Därutöver upplever jag att exempelvis Kalu inte har tillräckligt bra spelförståelse för att kunna fungera bra i det systemet. Han passar nog bättre i ett rakare spel som Mravac hade dessförinnan.
 
 Av det jag sett hittills anser jag att Sandstö är en intressant coach. Han har erfarenhet av att vara i mindre lag likt Värnamo och den senaste matchen mot ligaledaren Mjällby var bra. Att han inte fastnar i principer kan vara bra på kort sikt då Värnamo behöver vinna för att ha någon chans att klara sig kvar. Samtidigt är det otroligt svårt att veta hur det går, det är en mängd faktorer som samspelar. Att lösa allsvenskt kontrakt just nu känns som en omöjlighet, och om han skulle hjälpa Värnamo kvar i Allsvenskan så är det en av de största bedrifterna i modern svensk fotboll. Det svider att säga det, men en mer rimlig målsättning är att Sandstö ska förbereda laget för Superettan under hösten och sedan sikta på att utmana om en uppflyttning 2026.