Reflektioner efter matcherna mot Elfsborg och Hammarby

Snart är halva Allsvenskan färdigspelad och den första segern lyser med sin frånvaro. Med ynka fyra poäng är Värnamo längst ner i tabellen och för varje segerlös omgång känns det mer och mer hopplöst. Under det senaste året (räknat från 10 juli 2024) har Värnamo endast vunnit två allsvenska matcher och det är uselt. I denna artikel kommer jag presentera mina reflektioner, med extrafokus på de två senaste matcherna.

Den första av dessa matcher var mot Elfsborg, och då blev det 0-0. Värnamo gör en stark insats och var enligt mig bättre än motståndarna, även om det var jämnt på slutet. Styrkan låg i presspelet som stoppade Elfsborgs anfallsförsök. Om jag inte missminner mig så har inte Boråslaget någon het möjlighet, medan Värnamo hade flera. De jag tänker på är Adjeis läge efter en retur, en frisparkschans för Zeljkovic och Mohammeds nick på slutet. Även Thern har ett hyfsat avslut på stopptid. Nollan var för övrigt Värnamos första och eloge ska ges till nämnde Mohammed som imponerade i mittlåset.

Därefter väntade en bortamatch mot Hammarby och det såg länge ut att bli mållöst på Tre-arena. Kaboré ville dock annorlunda när han nickade in 1-0 på tillägg. Matchen kännetecknades av speciella omständigheter, Mohammed blev nämligen utvisad i den 19:e minuten vilket gjorde att Värnamo spelade med en man mindre. Trots numerärt underläge så såg det ganska bra ut i 75 minuter, men på slutet var man rejält nedtryckta. Gällande offensiven så har förvisso Cibicki två bra chanser och Zeljkovic en, men dessa uppkom efter slarv från Hammarby. De ”egenproducerade” offensiva spelet var nästan obefintligt.

Säsongen har som bekant varit en mardröm, Det sägs dock att hoppet är det sista som överger, och det kan tillämpas i denna situation. Personligen har jag nämligen hoppats och ibland trott att en vändning kommer att ske, det vill säga att poängproduktionen tar fart på riktigt. Det har dock inte blivit fallet och just nu har jag oerhört svårt att se hur Värnamo ska lösa det. IFK tycks helt enkelt vara oförmögna att vinna, och av de 16 kvarvarande matcherna så lär man behöva vinna minst hälften.

Sandstö har således inte lyckats få Värnamo att lyfta i tabellen. Innan jag fortsätter vill jag betona att jag är medveten om att norrmannen kom in i ett tufft läge där spelarnas självförtroende var i spillror. Därutöver har han mött fyra av ”top-fem-lagen” under sina sex första matcher vilket knappast är enkelt. På dessa sex omgångar har det för övrigt blivit tre kryss och tre förluster.

Utifrån det som visats upp hittills så vill jag berömma Sandstö för att det periodvis sett stabilt ut i defensiven. Spelarna rör sig som en samlad enhet och pressar ihop vilket gjort det svårt för lag att spela sig igenom IFK. Det märktes mot Elfsborg och under 75 minuter mot Hammarby. Samtidigt förekommer fortfarande enkelt slarv och svårigheter med att hantera inlägg, vilket blev kännbart i den sistnämnda matchen. Målet kom till efter ett inlägg från Tounekti där Hugo Andersson tappar markeringen på målgöraren Kanoté. Några minuter innan det hade för övrigt Johansson Schellhas fått nicka ostört i stolpen, då var det Björnström och Grozdanic som gick bort sig. Nickmål släpptes dessutom in mot Mjällby och Öster, det var precis innan uppehållet.

Grozdanic är förhållandevis svag i luftrummet och det gäller också ytterbackarna Larsson samt Björnström. Hugo Andersson hade en positiv utvecklingskurva under våren men han är ojämn. Kanske kan Mohammed vara en lösning på problemen i luftrummen, insatsen mot Elfsborg var trots allt hoppingivande. Spelaren är två meter lång och fysisk stark vilket gör honom kraftfull i nickdueller. Mot Elfsborg imponerande Mohammed med smarta förflyttningar i boxen, han var därmed bra på att läsa spelet. Förhoppningsvis förlängs hans lånekontrakt som går ut vid månadsskiftet.

Det är värt att påminna läsaren om att Sandstös inledning har likheter med Sibilas start i höstas. När Mravac var tränare så kändes laget ihåligt vilket bidrog till att enkla mål släpptes in. Spanjoren lyckades stabilisera defensiven men hade problem med att få i gång offensiven.  Det resulterade i sin tur i att det blev många kryss men få vinster.

Mönstret känns igen hos Sandstö. På de fem senaste matcherna har exempelvis endast ett mål gjorts, och det var mot Öster. Förvisso fanns det chanser mot Hammarby men dessa kom till, som tidigare nämnt, via misstag från deras försvar och var därmed inte ett resultat av egen skicklighet. Mot Elfsborg försökte Värnamo vinna bollen högt upp och ställa om fort. Pressingen fungerade bra den gången, men inte målskyttet.

Jag har skrivit detta förut, och tvingas skriva det igen; det finns ingen skicklig straffområdesspelare i laget. Med det avses någon som är en säker avslutare, stark duellspelare och som kan ta smarta löpningar in i boxen. Kalu har varit en besvikelse ur den aspekten. Jag minns en sekvens, runt den 80:e minuten, mot Elfsborg. Adjei har bollen på kanten och slår en perfekt höjdboll till Kalu som är omarkerad i boxen. Dessvärre är mottagningen för dålig vilket gör att det rinner ut i sanden. Mot Hammarby var det Cibicki som startade centralt, och även det blev en flopp.

I sammanhanget kan man också fundera kring om det finns någon ”tia” i truppen. Med det avses en spelartyp som är bra på att sätta anfallarna i målfarliga lägen. Av det som visats upp hittills anser jag inte att exempelvis Bilalovic, Alsalkhadi, Carl Johansson och Adjei har dessa kvalitéer. Det var olyckligt att inte Thern kunde spela i helgen, och endast kunde hoppa in mot Elfsborg. Han är den spelare som gjort flest assist i år, fyra till antalet.

Slutligen vill jag beskriva Värnamos benägenhet att släppa in sena mål, och det har skett med både Sibila/Asterhed och Sandstö. Med den förstnämnda duon släpptes mål in efter den 80:e minuten mot Sirius, Brommapojkarna och AIK.  Konsekvensen blev att kryss resulterade i förlust, således tre tappade poäng. Med Sandstö har sena mål släppts in mot Öster, Mjällby och Hammarby. I den förstnämnda matchen innebar det att en vinst uteblev (två tappade poäng), mot Mjällby påverkades inte poängproduktionen medan man tappade en poäng mot Hammarby som en konsekvens av det insläppta målet. Hade Värnamo inte släppt in något mål i den 80:e minuten så hade man därmed haft ytterligare sex poäng på kontot.

Den efterföljande frågan blir, varför sker detta? Det går inte att ensidigt skylla på ”otur” när det hänt vid sex av fjorton tillfällen. Förmodligen är tabellsituationen psykiskt påfrestande för spelarna vilket kan bidra till att man inte kan hålla huvudet kallt när det är som viktigast. En annan orsak skulle kunna vara bristande fysisk ork, det är dock något som Sandstö försökt bygga upp under uppehållet.

Läget är som det är, och det enda man kan göra är att se framåt. Om man ska säga något positivt så kommer Antonsson att vara spelklar mot Djurgården och det är någon som bevisligen kan göra mål. Mittbacken Mohammeds avstängning gäller endast mot Djurgården (om jag fattat det rätt) och kanske kan han stärka defensiven på sikt. Ser man i tabellen så är det nio poäng upp till säker mark, vilket förvisso är ganska mycket men inte ointagligt.