Chelsea
2025-05-18 19:04
Så oerhört rättvist
Det var en fröjd att se Chelsea slå Manchester United under fredagskvällen, se de där scenerna när slutsignalen löd och varenda spelare andades ut – och att få se Marc Cucurella, den mest förtjänte av dem alla, göra segermålet.
Andreas Linder
Det var ju på många sätt en inte särskilt välspelad match; Fredrik Ljungberg, som jag känner att jag måste nämna fortfarande är totalt usel som kommentator – ännu ett bevis för att en otrolig fotbollskarriär inte nödvändigtvis kommer med en förmåga att prata om fotboll på ett intelligent sätt – var inte sen med att nämna att den var tråkig och att Chelsea inte riktigt kom till rätta. Det hade han i och för sig rätt i.
Samtidigt tycker jag också man kan konstatera att Manchester United fortsatt är oerhört uddlösa och att det finns en anledning till att de ligger på sextonde plats. Trots visst övertag i perioder kändes det aldrig riktigt farligt, och tur var väl det. Vi fick tid och andrum att hitta vårt spel, hitta ledningsmålet.
Typique George sprang vilset där uppe, visserligen med hög energi och vilja, men det var tydligt att han inte var helt bekväm i sin för dagen tillförordnade anfallsroll(and who can I blame him?) – men det spelade ingen roll, för när det verkligen behövdes var det någon annan som steppade upp.
Vi har tidigare i år skrivit om Marc Cucurellas oerhörda redemption story, hur han på ett år gått från utskrattad av fotbollsvärlden och utbuad av de egna fansen till att bli en kugge i laget som dessutom gör mål.
Nu lägger When we were Kings ner men annars hade Cucurellas historia förtjänat ett avsnitt.
Och på fredagen gjorde han det igen. Efter ett perfekt avvägt inlägg från Reece James – ett inlägg som gav oss ekon från förr, från den fenomenale 21/22-Reece James – var han framme och satte huvudet till, och firade kraftigt, ett firande som var så jävla härligt att se, för man såg hur mycket det betydde för alla spelarna, på samma sätt som det betydde mycket för oss fans. Vi var alla medvetna om vilken oerhört viktig match det var, och hur mycket en vinst skulle betyda.
Kommentatorn Claes Andersson sade att Marc Cucurella ligger trea i den interna skytteligan, och det kändes på ett sätt helt sjukt när jag hörde det, men samtidigt så himla rimligt, för spanjoren har varit fantastisk i år, en trygg punkt i den blåsiga Chelseavardagen, oavsett hur det gått i övrigt har han varit där med sitt krulliga hår, sprungit runt som en iller och kämpat och aldrig slutat försöka.
Därför var det så jävla kul att få se just honom göra det, göra vinstmålet i en match som var så otroligt viktig, en match där Chelsea, återigen, steppade upp och visade att vi kan vara bra när det gäller som mest.
Samtidigt tycker jag också man kan konstatera att Manchester United fortsatt är oerhört uddlösa och att det finns en anledning till att de ligger på sextonde plats. Trots visst övertag i perioder kändes det aldrig riktigt farligt, och tur var väl det. Vi fick tid och andrum att hitta vårt spel, hitta ledningsmålet.
Typique George sprang vilset där uppe, visserligen med hög energi och vilja, men det var tydligt att han inte var helt bekväm i sin för dagen tillförordnade anfallsroll(and who can I blame him?) – men det spelade ingen roll, för när det verkligen behövdes var det någon annan som steppade upp.
Vi har tidigare i år skrivit om Marc Cucurellas oerhörda redemption story, hur han på ett år gått från utskrattad av fotbollsvärlden och utbuad av de egna fansen till att bli en kugge i laget som dessutom gör mål.
Nu lägger When we were Kings ner men annars hade Cucurellas historia förtjänat ett avsnitt.
Och på fredagen gjorde han det igen. Efter ett perfekt avvägt inlägg från Reece James – ett inlägg som gav oss ekon från förr, från den fenomenale 21/22-Reece James – var han framme och satte huvudet till, och firade kraftigt, ett firande som var så jävla härligt att se, för man såg hur mycket det betydde för alla spelarna, på samma sätt som det betydde mycket för oss fans. Vi var alla medvetna om vilken oerhört viktig match det var, och hur mycket en vinst skulle betyda.
Kommentatorn Claes Andersson sade att Marc Cucurella ligger trea i den interna skytteligan, och det kändes på ett sätt helt sjukt när jag hörde det, men samtidigt så himla rimligt, för spanjoren har varit fantastisk i år, en trygg punkt i den blåsiga Chelseavardagen, oavsett hur det gått i övrigt har han varit där med sitt krulliga hår, sprungit runt som en iller och kämpat och aldrig slutat försöka.
Därför var det så jävla kul att få se just honom göra det, göra vinstmålet i en match som var så otroligt viktig, en match där Chelsea, återigen, steppade upp och visade att vi kan vara bra när det gäller som mest.
