Avgå JDT? Burop innan match? Danskjävel?
Sveriges landslag med Jon Dahl Tomasson som förbundskapten har det onekligen tufft just nu. Hela nationen verkar ha tappat både förtroendet och hoppet. Frågetecknen kring hans taktik och ifrågasättande byten har inte direkt hjälpt till att vända stämningen.
Men är det verkligen rätt läge att vända landslaget ryggen just nu — när en oerhört viktig match väntar på måndag i Göteborg?
Kampen om andraplatsen lever fortfarande, och oavsett vad man tycker om JDT, är det nu laget behöver stödet som mest.
Förlusten mot Schweiz sänkte hoppet om den första direktplatsen till VM i USA, Mexiko och Kanada.
Men man får inte glömma att även om Jon Dahl Tomasson självklart ska ha sin del av kritiken, finns det gränser för vad en tränare faktiskt kan påverka. Vad ska han göra när spelarna missar hundraprocentiga lägen?
Hur kan JDT lastas för Bergvalls miss i slutminuterna, eller för att Isaks avslut tar i stolpen istället för att gå in? Men nog om den matchen...
Nu handlar det om att resa sig. Att vända blad och det snabbt. På måndag väntar Kosovo på Ullevi i Göteborg, och det är inte vilken match som helst. Det är en match som kan avgöra allt – Sveriges hopp om att nå VM, men också Jon Dahl Tomassons framtid som förbundskapten.
För låt oss vara ärliga: trycket har kanske aldrig varit större. Efter förlusten mot Schweiz är tålamodet på bristningsgränsen, både hos fans och experter. Ännu en svag insats, ännu en missräkning – och frågan är om JDT ens får fortsätta vara tränare.
Och på andra sidan, på måndag, väntar Kosovo – ett lag som kanske aldrig mått bättre. Lagandan är starkare än någonsin, självförtroendet på topp. De kommer från ett stabilt 0–0-resultat mot Slovenien och bär dessutom med sig minnet av segern mot Sverige i Prishtina, där de vann med 2–0.
Och som om inte det vore nog – den här gången är laget dessutom förstärkt. Stjärnorna Milot Rashica och Edon Zhegrova, som båda missade mötet mot Sverige senast, är tillbaka. Två spelare som kan förändra en matchbild på egen hand.
Kosovo vet att de kan slå Sverige. De vet att pressen inte ligger på dem – och just därför är de som allra farligast.
Låt oss nu rikta blicken mot Kosovo – och se lite närmare på vad de faktiskt kommer med till Göteborg på måndag.
Det finns något motsägelsefullt med Kosovos landslag under tränaren Franco Foda. Man känner nästan en trygghet i hur de står, hur de förhåller sig till varandra – linjerna är raka, spelarna balanserade, och hela systemet byggt för stabilitet. Men ju längre matchen pågår, desto mer blir det tydligt att samma struktur som håller dem trygga också håller dem fast.
Mot Slovenien senast i 0-0 matchen blev det tydligt igen de har kontroll under hans spelsätt, men den hindrar dem från att släppa loss offensivt när hela retoriken går ut att på enbart försvara och lita på kontringar.
Kosovo ställer upp i sin numera typiska 5–4–1, med Muriqi ensam på topp, Muslija och Rrahmani som breda stöd i den fyrmannamittfältare som snarare kändes som en 5–2–2–1 i praktiken. På papper en trygg defensiv grund, men i spel en formation som svänger mellan 3–4–3 i uppbyggnad och 5–4–1 i försvar.
När de har bollen?
Fodas Kosovo försöker bygga på trygghet. De vill ha en första fas med tre mittbackar, ett djupt droppande nav och två wingbacks som ska ge bredd. Men mot Slovenien blev det tydligt hur svårt det är att omsätta struktur till progressivitet.
När Slovenien låg i medium block vågade Kosovo flytta upp. Passningarna gick metodiskt via mittbacken Aliti till Vojvoda på wingbacken, men rytmen dog när bollen nådde mittfältet. Rexhbeçaj på inne mitten spelade enkelt sidled, Avdullahu sökte korta ytor men fick sällan rättvinklade alternativ, och Muriqi – ofta omringad och ensam mot tre Slovenien lirare – var för isolerad.
När Slovenien däremot tryckte högre, slog Kosovo ofta den långa bollen. Muriqi tog 9 luftdueller, vann majoriteten, men understödet fanns aldrig där. Det är som att laget är byggt för att vinna första bollen men inte den andra.
Mot låg press försökte man rulla fram med tålamod, men återigen blev det förutsägbart. Bollinnehavet på 39 % säger mycket Kosovo vill försöka ha kontroll, men vågar inte styra och slutar oftast i att behöva ge iväg bollen..
När de inte har bollen?
Här ser man Fodas signum tydligare. Utan boll formerar sig Kosovo med en kompakt 5–4–1, smalt och disciplinerat. De tillåter spel på kanterna men försvarar området precis utanför straffområdet med nästan överdriven lojalitet.När bollen tappas försöker de inte vinna tillbaka direkt. Ingen kollektiv åter press, inga triggers. De faller.
Första rörelsen efter bolltapp är alltid bakåt, och därför ser man ofta hur Muslija och Rrahmani springer i defensiv riktning istället för att stänga vägen framåt.
Det gör att Kosovo sällan blir sårade i öppet spel – Slovenien hade bara en riktigt farlig chans – men det innebär också att matchen spelas på motståndarnas villkor. Kosovo vill kontrollera yta, inte rytm. Och i internationell fotboll 2025 är det en farlig balansgång.
Defensivt sett gjorde Kosovo mycket rätt. Hajdari och Krasniqi höll linjen kompakt, Aliti städade bort inlägg, och man vann 75 % av sina luftdueller. Det finns en lojalitet här som är svår att missa – en kollektiv förståelse för hur man ska stå snarare än jaga.
De sex blockerade skotten visar samma sak: Kosovo försvarar hellre med kroppen än med press. De bjuder in till distansskott, men stänger inre ytor. Det är effektivt – men passivt.
Det är också anledningen till att matchen slutade 0–0: Slovenien hittade aldrig vägen igenom, men Kosovo hittade heller aldrig vägen ut.
Tittar man på Kosovos anfallsmönster blir det tydligt var de lägger sin energi.
Speldensitetskartan visar tydlig koncentration på vänsterkanten – där Gallapeni och Muslija kombinerar. Därifrån kommer nästan alla försök till genombrott. Problemet är att de blir ensamma. När Vojvoda på höger Wing backen trycker upp lämnas ytan bakom honom, vilket tvingar Krasniqi och Hajdari att täcka brett.
Mittfältet hinner inte fylla på, och när bollen väl når inläggszon är Muriqi ofta ensam. Av lagets 9 beröringar i straffområdet senast kom hälften från honom. Skottkartan berättar resten: fem avslut totalt, 0 på mål, ingen från central yta med balans. Fodas struktur skapar kontroll – men inte chanser.
Hur de hanterar press när de äger bollen?
Mot hög press:Kosovo försöker spela sig ur men lyckas sällan. Rexhbeçaj droppar, målvakten Murić spelar ut kort, men besluten blir statiska. Ofta slutar det med lång boll mot Muriqi. De saknar den tredje spelaren som löser triangeln – någon som kan vrida upp och byta kant snabbt.
Mot låg press:
Här får man tid men inte idéer. Bollen går i sidled, centrala passningar stannar vid Avdullahu, som sällan spelar vertikalt. Resultatet är att laget stannar på mittlinjen. Endast 25 % av passningarna gick in i sista tredjedelen, trots att man ofta hade 6–7 spelare på offensiv planhalva.
I omställning
När Kosovo tappar bollen sker omställningen i två steg:Först ett omedelbart fall av mittfältet, sedan linjeförflyttning bakåt. De pressar sällan kollektivt – endast individuellt. Det syns i duellstatistiken: 60 % vunna markdueller, men låg andel återerövringar nära bolltapp. Det här gör laget stabilt i egen tredjedel men ofarligt i den andra. De skapar inga “kaosmoment” – inga överraskande pressvinster som leder till snabba avslut.
Fasta situationer
Kosovo snittar bara två hörnor framåt, det har inga inga tydliga hotmönster. Muriqi och Hajdari söker ofta första ytan, men leveransen från hörnläggaren saknar ofta precision.Defensivt är det däremot solidare ca 4 hörnor ger de bort och har släppt in ett mål och den kom mot Schweiz. Kosovo använder hybridzonmarkering – tre spelare markerar man-man, resten täcker yta. Det fungerar bra för det mesta.
Nyckelspelare att ha koll på
Kosovos anfall kretsar kring Vedat Muriqi . Han är uppspelsstationen: tar första nicken, skärmar felvänd, drar frisparkar. Risken för Sverige ligger inte i hans första kontakt, utan i nedfallet. Tar vi inte andrabollen blir det omställning direkt och hela Kosovos matchplan vaknar.
På vänsterkanten finns mönsterbrytaren Florent Muslija . Han söker fickan, driver inåt och skjuter tidigt – den som kan skruva upp tempot när matchen stelnar. Här måste Sverige stänga vändningen inåt och dubblera pressen. Låt honom hellre spela ut mot linjen än in mot halvmånen.
Edon Zhegrova spelade bara slutminuter senast mot Slovenien och hann inte sätta avtryck – men hans profil förändrar matchbilden om han får mer tid. Han är ren 1-mot-1: vill isoleras brett, gå förbi och hitta sista passet. Får han 20–30 minuter eller startar blir det en annan elduppsats på Kosovos höger: ytterbacken behöver understöd direkt, och Sverige ska akta sig för att bli lägre och passiva i samma stund han kommer in.
Milot Rashica fick cirka 15 minuter senast och användes främst som rakt djupledshot i kontring. Han läser tidiga bollar bakom backlinjen och avslutar snabbbt. Det är exakt därför Sveriges höga backlinje måste hänga ihop med omedelbar press på boll; annars är ytan bakom för stor.
Bakåt I egen box ger Albian Hajdari trygghet. Han organiserar femlinjen och vinner luft. Mot hans zon ska Sverige undvika höga inlägg; markinlägg och snett-inåt-bakåt gör mer skada än luftdueller.
Navet i första fasen är Evis Rexhbeçaj . Han droppar från sin defensiv innemitt postion, spelar säkert och håller balansen – ibland för försiktigt. Sverige kan styra honom felvänd, stänga sidledsvägen och trigga pressen där. Lyckas det tvingas Kosovo till den långa bollen vi vill vinna.
Slutligen Mërgim Vojvoda han kliver högt och skapar bredd, men lämnar yta bakom när han går. Det är Sveriges stora angreppsyta: snabb spelvändning till vår vänster, diagonal löpning bakom Vojvoda .
Sverige och Kosovo gör ungefär lika många mål – men de tar sig dit på helt olika sätt. Sverige skapar fler bra lägen och för ofta matchens rytm, men effektiviteten brister. Kosovo skapar färre chanser, spelar enklare och rakare, och lever mer på långa bollar och andrabollar.
Från förra mötet måste Sverige bära med sig två saker: stå inte för högt med backlinjen utan tryck på boll, och sluta vara envisa med att spela rakt in centralt. En hög linje utan omedelbar press är en öppen inbjudan till Kosovos kontringar. Antingen pressar vi bollen direkt – eller så droppar sista ledet några meter för att köpa tid. Mitt emellan är livsfarligt. Och centralt: kör inte huvudet in i deras block. Skapa öppningen via kanterna först, sedan in.
Med bollen vill Sverige rulla och bygga upp, medan Kosovo gärna drar ner tempot och väntar på misstag. I egen box är Kosovo robusta och bekväma med att försvara lågt; Sverige har haft svårare att hålla tätt men vinner oftare bollen genom att läsa spelet. I själva närkamperna och lösa bollar är Kosovo däremot mer konsekventa – därför blir andrabollen helt avgörande.
Vad betyder det? Sverige måste våga spela kort–kort–rakt genom fickan när luckan finns, men inte fastna i sidled eller tvinga pass rakt in i mitten som sist. Anfallen ska riktas mot Kosovos högra sida, där det ofta uppstår yta bakom deras wingback när han kliver. Byt sida med fart, löp diagonalt bakom, och slå markinlägg eller snett-inåt-bakåt – inte höga inlägg mot deras starka luftspel. När de går långt på sin target forward tar vi andrabollen direkt; annars får de exakt den matchbild de vill ha.
Kort sagt behåll bollen men öka modet. Var tydlig med press eller dropp i backlinjen, respektera deras kontringshot, sluta tvinga centrum, attackera bakom deras kanter, skjut tidigt innan de hinner sätta blocket och var först på returerna. Då tippar matchen åt svensk fördel....
Pressen växer på Jon Dahl Tomasson inför Sveriges ödesmatch mot Kosovo. Motståndaren är i form, välorganiserad och fylld av självförtroende – och med stjärnorna Milot Rashica och Edon Zhegrova tillbaka väntar ett ännu farligare Kosovo.
Hur mycket Sverige verkligen har att frukta från Kosovo – det får vi veta på måndag.
Avspark 20.45 på Ullevi.
