Matchen började på ett sätt som måste ha glatt Nuno. West Ham tog kommandot direkt, höll i bollen, styrde tempot och etablerade spelet högt upp i banan. Det var inte så att chanserna radades upp, men känslan var tydlig: det var vi som drev matchen. Fulham fick mest jaga och reagera på vad som hände.
Trots det kom halvlekens största möjlighet för hemmalaget. King fick läget när han försökte placera bollen lågt mot den bortre stolpen, men Hermansen var med på noterna och höll målet säkert. En viktig räddning i en annars ganska kontrollerad första halvlek.
Något som däremot måste lyftas igen är Tatys arbete utan boll. Det känns som att det skrivs i varje matchrapport, men det går inte att nog understryka. Hans presspel är helt otroligt. Han är konstant rätt i position, aggressiv i sina aktioner och sätter gång på gång motståndarnas uppspel under press. Den typen av arbete syns inte alltid i statistiken, men är ovärderlig för hur laget fungerar.
Samtidigt finns ett litet varningens finger kring Bowen. På Twitter cirkulerar en teori om att han spelar matcher trots smärta och tar injektioner för att kunna genomföra dem. Det finns förstås inga bekräftade uppgifter kring detta, men man kan förstå varför spekulationerna finns. Den där extra accelerationen och övertygelsen i steget har inte riktigt funnits där de senaste månaderna. Förhoppningsvis handlar det bara om en tillfällig formsvacka efter en tung period.
I den andra halvleken fick Fulham plötsligt en straff tilldömd. I mina ögon var den felaktig, och det visade sig även i VAR-rummet som till slut tog bort beslutet. Problemet ur mitt perspektiv var egentligen inte situationen i sig, den var svårbedömd, utan att vi haft en nästan identisk situation tidigare i matchen utan att få något med oss. Så länge domsluten är konsekventa åt båda håll är det lättare att acceptera, men när liknande situationer bedöms olika blir det frustrerande.
Det skulle dock bli West Hams tur. Fulhams backlinje och målvakt hamnade i ett slarvigt läge i uppspelsfasen, Bowen snappade upp bollen och lyckades från sittande position få fram en assist till “Jimmy” Summerville. Nederländaren gjorde inget misstag utan tryckte in 0–1. Ännu ett mål från honom och ännu en gång som han kliver fram när det behövs.
Resten av matchen handlade mycket om att stänga ner, kontrollera och se till att poängen följde med hem. Och det gjorde de.
Tre poäng som betyder oerhört mycket. Avståndet mellan oss, Spurs och Nottingham är i princip obefintligt när omgången summeras. Som grädde på moset åkte Spurs dessutom på ordentlig däng hemma mot Palace. En riktigt trevlig omgång, helt enkelt.
Nu väntar Brentford i cupen. Det återstår att se vilken elva Nuno skickar ut på planen. Kanske inte den absolut starkaste startelvan, men förhoppningsvis en som fortfarande kan vara med och slåss.
COYI!
