Lagbyggets hemlighet – five-a-side och öl
Jag har aldrig druckit så mycket i mitt liv som under som under vår triumfartade FA-cupvinnarsäsong 1986/87. Å andra sidan har jag aldrig haft så mycket självförtroende.
Orden kommer från en viss Cyrille Regis. Kanske mest känd för oss svenskar från sin tid West Bromwich Albion i slutet på 1970- och början på 80-talet som förgyllde tillvaron med underhållande fotboll för många svenska tv-tittare som bänkat sig framför programmet Tipsextra. Regis var en kraftfull och explosiv centertank.
Harmoni i truppen
Men 1984 lämnade han WBA och gick till Coventry City. Han kom till ett lagbygge som inledningsvis kämpade mot nedflyttning, men säsongen 1986/87 utstrålade gruppen harmoni. De höll sig stadigt i mitten av ligan, vilket enligt fansen var helt okej, och kände att de kanske inte var de enskilt vassaste spelarna, men tillsammans fanns det inga lag de inte kunde besegra. Det var ett lagbygge där man gillade varandra, både på och utanför plan.
Ofta ut på stan
Träningarna innehöll mest five-a-side och sedan bar det ofta ut på stan. De umgicks jämt och det var inte ovanligt med någon öl kvällen före match. Andra kvällar blev det betydligt fler öl. Ledarduon John Sillett och George Curtis var mycket medvetna om spelarnas förehavanden, men grundidén i deras ledarskap handlade om att gemenskap var viktigare än allt annat.
Bjöd in kritikern på träning
De backade heller inte för dråpliga och ovanliga tilltag, som när en supporter – tillika långdistanslöpare – skrev till klubben och klagade på spelarnas usla kondition. Något som resulterade i att brevskrivaren bjöds in till en träning, vilket i sin tur resulterade i att laget körde slut på honom helt och hållet. Det avrundades dessutom med att han kräktes framför sin flickvän, som han tagit med sig för att imponera. Regis, som själv sa sig ha dålig lungkapacitet, konstaterade att det nog är skillnad på den fysik man behöver som fotbollsspelare till skillnad från långdistansaren.
Många profiler
Laget bestod av idel profiler. I mål stod den store och något galne Steve Ogrizovic. Trevor Peake styrde mittlåset med elegans och intelligens, medan den långhårige vikingakopian Brian Kilcline sparkade på allt och alla. Brian Borrows var en underskattad och duktig högerback, medan den andre ytterbacken Dave Phillips kunde springa hur länge som helst. Inga lungproblem där inte.
En trupp som trivdes med varandra
Lloyd McGrath var en tystlåten men mycket pålitlig sittande mittfältare samtidigt som Micky Gynn och Nick Pickering fick saker att hända framåt. Ingen var snabbare än Dave Bennet och Cyrille Regis bildade anfallspar med en viss Keith Houchen som utvecklat en förmåga att göra många mål i cupen. Tyvärr gjorde han inte lika många i ligan. Det fanns även spelare som Greg Downs och Graham Rodger som kunde komma in och axla ansvar. Det var helt enkelt en grupp spelare som stortrivdes med varandra och nog också stod på toppen av sina förmågor. Tillsammans blev de oerhört slagkraftiga under den magiska FA-cupturneringen 1986/87.
FA-cupen 1986/87
När Manchester U nited besegrades i den fjärde omgången insåg man nog att här fanns det en möjlighet att gå hela vägen. Det höll dock på att ta en ände med förskräckelse i semifinalen mot Leeds. Ett Leeds som låg i andradivisionen, men som var på uppgång.
I omklädningsrummet efter en seg första halvlek erkänner Regis för sina medspelare att han har gjort en usel insats. Missat några riktigt bra chanser, såväl som att han tappade markeringen vid Leeds ledningsmål. Managern Sillett förser alla med en liten hutt whisky för att få upp huvudena, men det verkar inte hjälpa.
Istället hörs en röst från ett hörn i omklädningsrummet. Den normalt sett extremt tystlåtna Lloyd McGrath börjar sjunga. Först tyst, sedan allt högre, ”Here we go, here we go…” Ganska snart hänger hela laget på och de går alla skrålandes ut till andra halvlek och vinner till slut med 3–2.
Finalen mot stjärnspäckade Tottenham
Det var knappt någon som gav Coventry en chans i en final som var som skapt för Spurs skyttekung Clive Allen som bara var två mål bort från att passera drömgränsen på 50 mål under en och samma säsong. Redan efter två minuter står det också 1–0. Givetvis var det Clive Allen som varit framme på ett inlägg från Chris Waddle. Bara ett mål kvar nu i en final vars manus var skrivet för Tottenham.
Houchens magiska nick
Vid avsparken efter målet sa Houchen till Regis – troligen halvt på skoj – att nu gäller det att hålla nere siffrorna. Men sedan vänder det. Redan i den 9:e minuten kvitterar Coventry genom Dave Bennet. Kanske fanns där ändå en möjlighet...? Men säg den dröm som varar för evigt… Spurs tar ledningen igen. Fast skam den som ger sig. En bit in i den andra halvleken språngnickar FA-cupens målskytt nummer 1 – Keith Houchen – in kvitteringen och matchen går till förlängning.
Och där kommer ju Lloyd McGrath...
En bit in i denna förlängning ser Coventry-spelarna en syn de aldrig trodde att de skulle få uppleva. En viss Lloyd McGrath är ute på en utflykt. Långt upp på Spurs planhalva. Och på högerkanten! Nu har det snurrat om rejält, tänker nog de flesta. Men McGrath slår till slut ett inlägg som byter riktning via Tottenhams mittback Gary Mabbutt, och så står det helt plötsligt 3–2 till Coventry!
Mot Magaluf!
Efteråt är det nästan helt tyst i omklädningsrummet. Flera av spelarna satt och studerade sina medaljer. Vände och vred, såsom de inte riktigt hade förstått. Dessutom var samtliga helt utmattade. Men undan för undan ökade stämningen och man bestämde sig för att åka förbi ytterbacken Brian Borrows, som låg på sjukhus och hade missat finalen. Därefter fortsatte festen med ett mottagande av ca 200 000 Coventry-bor och toppades med en välförtjänt resa till Magaluf. Spelarna fick dessutom kvittera ut en saftig segerpremie på 2 500 pund vardera. Inte illa, men det ska jämföras med att Tottenhams spelare fick 14 000 pund varder, bara för att ta sig till final.
Sammandrag av FA-cupfinalen 1987
