Analysrummet
2025-05-23 21:57
Superettan 2025: Lägeskollen - Helsingborgs IF
Nästa lag ut i Lägeskollen är Helsingborgs IF
Armin Gogic
2 kommentarer
Välkommen till Lägeskollen – formatet för dig som vill ha koll på läget i Superettan, lag för lag.
För dig som vill ha en mer slimmad och lättsmält version finns en videon med enbart nyckel punkter värda att nämna att se på våra sociala medier.
Kolla in videon här >>> [TikTok] <<< >>>[Instagram] <<< >>> [X Twitter]<<<>>>
Men för dig som fortfarande vill ha något i textform – med lite mer djup, detaljer och analys – finns rapporten att läsa här nedan.
Nästa lag ut i Lägeskollen är Helsingborgs IF
Något skaver i Helsingborg. Det är något som inte stämmer. Man känner det i luften på Olympia. Det är inte bara resultaten. Inte bara tabelläget.
Det är känslan – den där svaga krocken mellan vad Helsingborgs IF säger att man vill vara, och vad man faktiskt visar ute på planen.
Tre segrar på nio matcher. Visst, det är inte katastrof. Men det är heller inte det man hoppades på.
Inte för en klubb med HIF:s självbild, inte för en trupp som satsar på att ta sig tillbaka. Och när man skalar bort ytan, när man tittar djupare, blir det tydligt: det här är inte tillfälligheter. Det är ett systemfel.
Helsingborg försöker spela fotboll. Det går inte att säga annat. Man bygger metodiskt från backlinjen, söker ytor centralt, vill dominera matchbilden genom bolltrygghet.
Passningar rullar på. Men när man närmar sig sista tredjedelen – då dör det. Tempot sjunker. Precisionen försvinner. Besluten blir långsamma.
Det är som att laget kommer fram till dörren, men inte vågar öppna den. Man når offensiv tredjedel, men inte in i den.
Snittet ligger runt 8 skott per match – lågt i ligan – och många av dessa kommer från ytor med låg xG. Beröringar i motståndarnas box är ofta färre än 15 per match.
Det ser ut som ett lag som söker lösningar de inte själva tror på.
*Helsingborgs genomsnittliga positioner baserat på de 9 inledande matcherna
Oscar Aga och Adrian Svanback har glimtat. Man löper rätt, man försöker, man jobbar. Men de är ofta isolerad.
När de får bollen är det inte ovanligt att fyra försvarare står runt dem, och ingen i rödblått är inom räckhåll. Kombinationsspelet uteblir. Andravågsspel finns knappt. Djupet exploateras inte.
Det är ett anfallsspel som bygger på att en individ gör något extraordinärt. Och det räcker inte.
15 insläppta mål på nio matcher. Det är 1,67 per match – och de flesta har kommit i psykologiskt tunga lägen.
Snittminut för baklängesmål? 52. Det är inte tidigt nog att hinna rädda något – men inte heller så sent att det kan ursäktas som desperation.
Det blir förlamande snarare än motiverande.
När laget får pressen att sitta högt ser det kontrollerat ut. Men när man misslyckas i första pressen blir det stora hål mellan backlinje och mittfält – och där rinner motståndarna igenom gång på gång.
Det är inte en fråga om dålig vilja – men det går för långsamt. För reaktivt.
Laget vinner ändå tillbaka 68 bollar per match. Det visar på arbetsvilja. Men det är vad som händer efter bollvinsten som är bekymret.
Spelidén finns där. En 4-4-2 på papper som går över till 4-2-3-1 där två sittande mittfälltare ligger djupt, samt offensiv mittfälltare som agerar som länk, yttrar breddar och byter positioner.
Det finns en inlärd rytm. Men det är en rytm utan puls. När improvisation krävs – när ett läge kräver mod eller instinkt – då stannar allt. Då spelas bollen bakåt istället för framåt.
Statistiken ljuger inte heller passningsprecisionen totalt ligger på 81 %, men i sista tredjedelen sjunker den till 55 %. Det är kontroll – men ingen konsekvens.
Det kanske mest avslöjande: när Helsingborg gör första målet, snittar man 2,5 poäng.Men när man släpper in det första – då tar man inga. Inga alls. "Comeback rate": 17 %. Det säger något om mentaliteten.
Det är ett lag som fungerar när det får styra villkoren. Men när matchbilden vänder, när något går emot, då faller det ihop. Då försvinner tryggheten – och med den, tron.
Mot de bättre lagen i årets upplaga av Superettan har Helsingborg fallit ihop. Kalmar (1–5), Oddevold (0–2), Varberg (0–1). I de matcherna såg HIF inte ens ut att tro på sin chans.
Inget ledningsmål. Inget tryck. Inga tecken på att man var redo att tävla i övre halvan.
Att ta poäng mot lag som Brage eller Landskrona betyder därför mindre. När nivån höjs, räcker man inte till.
Nu väntar Trelleborg. En match där det inte längre går att gömma sig bakom "det såg bättre ut" eller "vi har en plan". Nu krävs det mer än det.
Tabelläget? HIF ligger i det täta skiktet mellan plats 9 och 12, där ett enda poängtapp kan innebära ett ras på tre placeringar. Marginalerna krymper.
Och med ett försvar som släpper in mål, en offensiv utan riktning och ett mittfält som saknar motor – då är varje poäng en kamp.
Säsongen är inte körd. Men den är i gungning.
Men det är inte bara på planen som något skaver. Utanför planen bland fansen hörs det nu i varje led: ilskan, uppgivenheten, föraktet för det bekväma.
Inte enstaka röster, utan ett moln av frustration som börjar tätna till storm.
Fansen känner att Kleber Saarenpää har fått chansen. Länge. Kanske för länge. De ser en tränare som verkar ha tappat greppet – inte bara om spelet, utan om tron.
En tränare som famlar efter det han redan borde ha satt. En sportchef i Mikael Dahlberg som sägs tänka långsiktigt, men som enligt många byggt en trupp utan ryggrad – där ingen bär, där alla faller.
Och bakom all taktik ligger ett större missnöje. En känsla av att Helsingborgs IF blivit en klubb där man inte längre kräver, inte längre ställer tillräckliga krav – på spelare, på tränare, på sig själv. Det är inte bristen på passion som oroar mest. Det är bristen på riktning.
För det här är inte längre bara ett problem med poängsnitt. Det är ett identitetsproblem. En känsla av att HIF håller på att tappa vad det innebär att vara HIF.
Och om man lyssnar noga, så hör man det viskas det:
Det är inte det här vi är.
Det är inte det här vi har kämpat för.
Det är inte det här vi har betalat årskort, medlemskap och tågbiljetter för.
Och kanske är det därför lagets nästa match som är mot Trelleborg betyder mer än tre poäng.
Kanske är det här säsongen definieras – eller räddas.
För dig som vill ha en mer slimmad och lättsmält version finns en videon med enbart nyckel punkter värda att nämna att se på våra sociala medier.
Kolla in videon här >>> [TikTok] <<< >>>[Instagram] <<< >>> [X Twitter]<<<>>>
Men för dig som fortfarande vill ha något i textform – med lite mer djup, detaljer och analys – finns rapporten att läsa här nedan.
Nästa lag ut i Lägeskollen är Helsingborgs IF
Något skaver i Helsingborg. Det är något som inte stämmer. Man känner det i luften på Olympia. Det är inte bara resultaten. Inte bara tabelläget.
Det är känslan – den där svaga krocken mellan vad Helsingborgs IF säger att man vill vara, och vad man faktiskt visar ute på planen.
Tre segrar på nio matcher. Visst, det är inte katastrof. Men det är heller inte det man hoppades på.
Inte för en klubb med HIF:s självbild, inte för en trupp som satsar på att ta sig tillbaka. Och när man skalar bort ytan, när man tittar djupare, blir det tydligt: det här är inte tillfälligheter. Det är ett systemfel.
Helsingborg försöker spela fotboll. Det går inte att säga annat. Man bygger metodiskt från backlinjen, söker ytor centralt, vill dominera matchbilden genom bolltrygghet.
Passningar rullar på. Men när man närmar sig sista tredjedelen – då dör det. Tempot sjunker. Precisionen försvinner. Besluten blir långsamma.
Det är som att laget kommer fram till dörren, men inte vågar öppna den. Man når offensiv tredjedel, men inte in i den.
Snittet ligger runt 8 skott per match – lågt i ligan – och många av dessa kommer från ytor med låg xG. Beröringar i motståndarnas box är ofta färre än 15 per match.
Det ser ut som ett lag som söker lösningar de inte själva tror på.
*Helsingborgs genomsnittliga positioner baserat på de 9 inledande matcherna
Oscar Aga och Adrian Svanback har glimtat. Man löper rätt, man försöker, man jobbar. Men de är ofta isolerad.
När de får bollen är det inte ovanligt att fyra försvarare står runt dem, och ingen i rödblått är inom räckhåll. Kombinationsspelet uteblir. Andravågsspel finns knappt. Djupet exploateras inte.
Det är ett anfallsspel som bygger på att en individ gör något extraordinärt. Och det räcker inte.
15 insläppta mål på nio matcher. Det är 1,67 per match – och de flesta har kommit i psykologiskt tunga lägen.
Snittminut för baklängesmål? 52. Det är inte tidigt nog att hinna rädda något – men inte heller så sent att det kan ursäktas som desperation.
Det blir förlamande snarare än motiverande.
När laget får pressen att sitta högt ser det kontrollerat ut. Men när man misslyckas i första pressen blir det stora hål mellan backlinje och mittfält – och där rinner motståndarna igenom gång på gång.
Det är inte en fråga om dålig vilja – men det går för långsamt. För reaktivt.
Laget vinner ändå tillbaka 68 bollar per match. Det visar på arbetsvilja. Men det är vad som händer efter bollvinsten som är bekymret.
Spelidén finns där. En 4-4-2 på papper som går över till 4-2-3-1 där två sittande mittfälltare ligger djupt, samt offensiv mittfälltare som agerar som länk, yttrar breddar och byter positioner.
Det finns en inlärd rytm. Men det är en rytm utan puls. När improvisation krävs – när ett läge kräver mod eller instinkt – då stannar allt. Då spelas bollen bakåt istället för framåt.
Statistiken ljuger inte heller passningsprecisionen totalt ligger på 81 %, men i sista tredjedelen sjunker den till 55 %. Det är kontroll – men ingen konsekvens.
Det kanske mest avslöjande: när Helsingborg gör första målet, snittar man 2,5 poäng.Men när man släpper in det första – då tar man inga. Inga alls. "Comeback rate": 17 %. Det säger något om mentaliteten.
Det är ett lag som fungerar när det får styra villkoren. Men när matchbilden vänder, när något går emot, då faller det ihop. Då försvinner tryggheten – och med den, tron.
Mot de bättre lagen i årets upplaga av Superettan har Helsingborg fallit ihop. Kalmar (1–5), Oddevold (0–2), Varberg (0–1). I de matcherna såg HIF inte ens ut att tro på sin chans.
Inget ledningsmål. Inget tryck. Inga tecken på att man var redo att tävla i övre halvan.
Att ta poäng mot lag som Brage eller Landskrona betyder därför mindre. När nivån höjs, räcker man inte till.
Nu väntar Trelleborg. En match där det inte längre går att gömma sig bakom "det såg bättre ut" eller "vi har en plan". Nu krävs det mer än det.
Tabelläget? HIF ligger i det täta skiktet mellan plats 9 och 12, där ett enda poängtapp kan innebära ett ras på tre placeringar. Marginalerna krymper.
Och med ett försvar som släpper in mål, en offensiv utan riktning och ett mittfält som saknar motor – då är varje poäng en kamp.
Säsongen är inte körd. Men den är i gungning.
Men det är inte bara på planen som något skaver. Utanför planen bland fansen hörs det nu i varje led: ilskan, uppgivenheten, föraktet för det bekväma.
Inte enstaka röster, utan ett moln av frustration som börjar tätna till storm.
Fansen känner att Kleber Saarenpää har fått chansen. Länge. Kanske för länge. De ser en tränare som verkar ha tappat greppet – inte bara om spelet, utan om tron.
En tränare som famlar efter det han redan borde ha satt. En sportchef i Mikael Dahlberg som sägs tänka långsiktigt, men som enligt många byggt en trupp utan ryggrad – där ingen bär, där alla faller.
Och bakom all taktik ligger ett större missnöje. En känsla av att Helsingborgs IF blivit en klubb där man inte längre kräver, inte längre ställer tillräckliga krav – på spelare, på tränare, på sig själv. Det är inte bristen på passion som oroar mest. Det är bristen på riktning.
För det här är inte längre bara ett problem med poängsnitt. Det är ett identitetsproblem. En känsla av att HIF håller på att tappa vad det innebär att vara HIF.
Och om man lyssnar noga, så hör man det viskas det:
Det är inte det här vi är.
Det är inte det här vi har kämpat för.
Det är inte det här vi har betalat årskort, medlemskap och tågbiljetter för.
Och kanske är det därför lagets nästa match som är mot Trelleborg betyder mer än tre poäng.
Kanske är det här säsongen definieras – eller räddas.
