Han höll sin pappa hårt i handen. Tioåringen med Fulham-tröja. På väg mot det dittills största ögonblicket i hans liv.
Fulham FC - en prisvärd upplevelse
Fulhams Craven Cottage har blivit en allt populärare arena att besöka. Inte minst för personer som kanske är i London och vill se en match, utan att för den skull behöva betala en förmögenhet om man inte är en återkommande supporter med poäng att beställa biljetter på vanligt vis. Dessutom ligger arenan oerhört vackert invid Themsen med en roddklubb på andra sidan och har man biljetter på den nybyggda Riverside Stand blir det en mycket behaglig upplevelse. Ett tips är att vara där i god tid för att kanske dricka fatöl och ta något gott att käka från alla de matställen du kan välja mellan. Samtidigt som du skådar ut mot Themsen. Lägg därtill att - om du bor centralt - det inte är en så lång resa ut till västra London och Putney Bridge station.
Archibald Leitch mästerverk
Det är ju också en oerhört vacker arena. En av få där man fortfarande får uppleva den gamle mästerarkitekten Archibald Leitch skapelse. Leitch är den som designat de allra flesta arenor såsom vi minns dem från uppväxten med Tipsextra och Tipslördag, men som idag antingen är rivna eller ombyggda till oigenkännlighet. Craven Cottage är ett undantag, där vilar fortfarande Leitch ande över hela konstverket, som man ändå får säga att arenan är.
Lärarens son
Promenaden från Putney Bridge till Craven Cottage, genom Bishops´ Park är dessutom en upplevelse du inte får vid så många andra fotbollsarenor. Där den burgna medelklassen tränar, låter barnen leka i parken eller tar en promenad med sina hundar. Jag och mina kollegor från jobbet promenerade genom parken när en finländsk man kom ifatt oss och frågade om vi var från Sverige. Det visade sig att han skulle besöka Craven Cottage för första gången i sitt liv. Ja, eller gå på engelsk fotboll för första gången i sitt liv. Mannen var lärare och kom från Tammerfors.
Draperad med Fulham-kläder
Vid hans högra sida gick en liten kille på tio år. Draperad med Fulham-kläder. Givetvis en matchtröja, men också mössa. Det var en blyg kille. Höll farsan hårt i handen och var nog inte så sugen att prata med en gammal farbror som jag. Blicken var riktad framåt. Men man kunde se på honom att han lyssnade. Tog in allt jag berättade om Fulham och Craven Cottage, då jag ändå varit där ett antal gånger. Pappan berättade i sin tur att resan var killens tioårspresent.
Går inte att förklara hur han blev supporter
Hur tioåringen blivit Fulham-supporter är oklart, men pappan trodde - eftersom killen inte riktigt vågade föra sin egen talan - att han nog fastnat för laget i samband med någon match på tv. Precis som för mig när jag fastnade för Everton under andra halvan av 1970-talet, då bara ett par år yngre än den finske killen. Inget som riktigt går att förklara, men det var så det blev och det är en passion som aldrig någonsin kommer att lämna mig. Sannolikt inte heller den tioårige killen.
Risken för besvikelse
Pappan var inte alls intresserad av fotboll, utan det här var den lille killens stund. Hans finaste present någonsin. Det är ju lite vanskligt att för första gången möta en så stor kärlek på riktigt. Risken för besvikelse är större än chansen till eufori. Min första match live kom ganska sent i livet. Mina föräldrar hade varken intresse eller pengar för att resa med mig till Liverpool för att se Everton. Först när jag börjat jobba hade jag tillräckligt med pengar för att genomföra min första resa. Men inför denna pilgrimsfärd gjorde jag en nästan bisarr research i en tid då internet knappt fanns. Ritade upp vägen jag skulle gå på en karta, ringade in de viktigaste pubarna (ja, jag var betydligt äldre än den tioårige killen) och försökte förstå hur sikten skulle vara på Goodison Parks Main Stand, där jag hade köpt biljett. Inget fick lämnas åt slumpen.
Biten av en klubb
Allt för en match mot Newcastle som slutade 0-0 och som knappast någon på plats imponerades över. Så någon vinst-eufori blev det inte, men det spelade inte så stor roll, jag hade ju blivit biten Sedan många år tillbaka, såsom den gamle storspelaren Alan Ball sa om Everton: "Once Everton touched you, nothing will ever be the same". En gång biten, för evigt biten. Så allt runt i kring gjorde ändå resan värd. Och sedan har jag ju återvänt. Gång på gång, på gång, på gång...
Killen från Tammerfors
Men det finns inget som det allra första besöket. Jag unnade verkligen den tioårige killen en kanonmatch. Det är också något extra fint över att som tioåring i Tammerfors fastna för Fulham. De flesta börjar ju heja på de stora varumärkena. Klubbar som syns överallt, vars tröjor du kan köpa varhelst i världen. Klubbar som alla redan pratar om. Klubbar som ofta garanterar viss framgång.
Följt sin egen väg
Den lille killen hade inte tagit den vägen, utan följt hjärtat och fallit för den klubb han tyckte var mest spännande och som han upplevt på tv. Precis på samma sätt som jag föll för Everton. Fulham är definitivt inget gigantiskt varumärke som du kan ta del av oavsett var du befinner dig i världen. Fulham är en klubb du måste aktivt ta dig fram till. Om du ska ha en tröja, måste den beställas. Om du ska se laget på en sportbar, måste du alltid förhandla med personalen om att någon liten tv-skärm kan de väl upplåta, i något litet hörna av restaurangen. Och det där bara fortsätter. På område efter område. Det är han - du - som måste söka dig till klubben.
En framtid med otaliga besvikelser
Du kommer alltid att få den där förvånade blicken, som glider över till tomhet och sedan ointresse när du avslöjar att du är en äkta fotbollsfantast och supporter, men du håller på Fulham och inte någon klubb som alla känner till. Du kommer få genomlida otaliga sportsliga besvikelser, och skulle det bli så att du får vara med när Fulham lyfter en pokal (har aldrig hänt), så passa för faan på att njuta, för ögonblicket lär inte komma igen.
Kryllar nog inte av Fulham-fans i Tammerfors
Det är precis det som är supporterskap. Ett evigt lidande, men också en brinnande passion och en alldeles magisk känsla av att vara unik. Jag var nästan alltid ensam Everton-supporter i de flesta sammanhang. Det fanns inte många i barndomsstaden Boden när jag växte upp. Nu vet jag att det finns åtminstone tre - fyra stycken däruppe, det vill säga i huvudsak familjen Vesterberg. Kan tänka mig att det kommer bli samma uppväxt i Tammerfors för tioåringen. Tror inte det kryllar av Fulham-fans där.
Brighton tar ledningen
Brighton tog ledningen och såg länge ut att kontrollera matchen. Jag kunde inte släppa tanken på den tioårige killen. Hur mådde han nu?
Vändningen
Men så... i den 72:a minuten kvitterade Fulham. Och publiken vaknade till. Matchen tog fart och jag tänkte att nu fick killen åtminstone känna på passionen med engelsk fotboll på riktigt. Det jävliga var dock att Brighton såg fortfarande lite vassare ut.
När sagan blev sann
Sagan var dock inte över där, utan den skulle få ett oerhört vackert slut. I den 92:a minuten får Fulham en frispark utanför straffområdet. Harry Wilson stegar upp. Drämmer till. Och bollen hamnar i nätmaskorna. Eufori på Craven Cottage. Vilken avslutning! Knappast välförtjänt, men magiskt.
Kan inte bli bättre än så
Vi är ett glatt gäng som beger oss till pubarna vid Putney Bridge. Men det enda jag kan tänka på är tioåringen. Vilken lycka! Det kan inte bli bättre än så här när man upplever sitt favoritlag live för första gången. Betydligt bättre än mitt 0-0 mot Newcastle på 1990-talet. Det är så vackert. Ska man närma sig fotbollens själ och innersta väsen, är det nog så nära man kan komma. Det är ett supporterskap som nu befästs och som sannolikt aldrig kommer att dö. Kanske har vi en framtida ordförande för Fulhams-supporterklubb i Tammerfors. Och - i ärlighetens namn - att som tioåring för första gången se sitt favoritlag på plats i dess hemmaborg och dessutom avgöra på övertid... Inget kommer att slå den upplevelsen. Den kommer för alltid vara större än framtida turneringsvinster. Om det nu blir några...
