Inledningen lovade också en del, tempot var högt från start, men något vidare skönspel och kombinationer eller mängder av chanser fick vi inte se.
United började bäst, sen tog Arsenal över mer och mer – men utan att skapa några solklara chanser. Matchens underhållningsvärde blev helt enkelt för lågt.
Många supportrar var besvikna när Viaplay meddelade att de inte skulle sända årets WSL. Att ingen svensk aktör tog världens bästa liga, full av svenska spelare dessutom, är allt annat än bra för damfotbollens utveckling. När beskedet kom att SVT ändå skulle sända matcher med svenskorna kändes det åtminstone som en liten vinst. Men ironin är ju att när SVT väl anstränger sig och plockar upp WSL – ja då levererar varken svenskorna eller lagen toppklass.
Andra halvlek blev fysiskt tuff, precis som det ska vara. Men återigen: vi saknade mer kombinationsspel och kreativitet från båda håll. Norskan Terland, i galen målform just nu, borde ha startat. Hon kom först in i andra och hann inte uträtta något.
Svenskorna kan bättre
Jag har höga krav på våra svenskor ute i Europa, särskilt landslagsspelarna. Gör man det bra ska man hyllas, men kan man bättre måste det sägas rakt ut. Så här är min ärliga dom:
Fridolina Rolfö – Var hon ens med i första halvlek? En bra aktion räcker inte för godkänt. Kommentatorerna var snälla när de kallade henne ”nästan felfri”. Jag tycker snarare att det inte är konstigt att man ser felfri ut om man knappt är involverad. Följsam i försvarsspelet, men det var väl inte därför United värvade henne? Hon har nyss kommit tillbaka från skada, men i världens bästa liga finns inte mycket tid att vänta på. Hon måste både involveras mer och själv ta större initiativ.
Stina Blackstenius – Fick chansen från start men övertygade inte om att hon bör vara just starter. Hon är en supersub, men i dag inte en superstarter. Visst, hon spelar med mer pondus sen UWCL-finalen i våras, men hennes spel räckte inte här. Tränare Slegers tyckte uppenbarligen samma sak och bytte ut henne i andra.
Julia Zigiotti Olme – Gör det hon brukar: tappar boll och vinner tillbaka. Kommentatorerna ursäktade med att det är en styrka att återerövra snabbt. Jag tänker snarare: hade det inte varit bättre att sätta den första bollen istället?
Anna Sandberg – Hade fullt upp på sin kant, särskilt i första halvlek, och är den svenska som får klart godkänt.
United ägnade andra halvlek åt att försvara sig och var nöjda med en poäng. För dem handlar det om att visa att de kan mäta sig med topplagen över en hel säsong – och en poäng mot Arsenal är ett steg i rätt riktning.
Arsenal däremot, med den truppen, kan inte vara nöjda. Varken med spelet eller med poängen. De ska vinna en sån här match.
Matchen slutade 0–0 och den stora vinnaren blev Chelsea som efter sin vinst tidigare idag gör ett litet ryck.
Bäst på plan: Katie Reid. Jag har nämnt henne tidigare och gör det gärna igen. Att en 18-åring kliver in i en match med så mycket rutin och nerver och är bäst på plan – det är imponerande. Reid är redan en försvarsklippa. Läs gärna min tidigare artikel om henne här.
