England
2012-11-15 01:18
Sverige 4-2 England
Zlatan Ibrahimovic var skillnaden mellan Sverige och England när femtiotusen hjälpte till att inviga nya Friends Arena.
Paul Kemeny
13 kommentarer
Zlatan Ibrahimovic visade sig vara kvällens huvudattraktion. Sen kom nya nationalarenan. Sen kom ingenting. Och sen kom möjligtvis femtonhundra engelska supportrar, en trumpet och en bastuba.
Och allt efter det är väl egentligen inte mer än Ashley Youngs bortgörning av Sebastian Larsson vid Englands kvittering, att Steven Gerrard trots allt gjorde sin hundrade landskamp, att Roy Hodgson lät sex spelare debutera och hur fruktansvärt dålig den så annars stabila målvakten Joe Hart var.
Om vi börjar med det väsentligaste. Zlatan gjorde mål med en yttersida, på volley, på frispark och en bicykleta. Han hade förmodligen gjort mål på en målvaktsutspark om han bara haft chansen. Han ska givetvis hyllas, det var Zlatan som var skillnaden mellan Sverige och England, men Joe Hart hjälpte till med de två sista målen. Visst borde han gjort bättre ifrån sig på frisparken och rensningen till Zlatans fjärde, utöver det var han ovanligt fumlig
Publiken på Friends Arena gick i alla fall hem glada även om det inte märktes särskilt under matchen, den lilla stämning som utspelade sig kom från bortasektionen. Men Arenan som sådan ska svenska fotbollsförbundet vara extremt stolta över även om det kändes att det var en inomhushall. Min kompis Pontus beskrev det rätt bra, som att man satt i ett gigantiskt Globen.
England startade med en ganska orutinerad elva, Hodgson lät Steven Caulker debutera i backlinjen, Leon Osman på innermittfältet och Raheem Sterling som en anfallande ytter. Av de tre var det definitivt Osman som presterade bäst, Caulker hade problem med försvarsspelet och Sterling problem att stå på benen.
Under matchen kom också Ryan Shawcross in (för Caulker), Carl Jenkinson (för Glen Johnson) och Wilfried Zaha fick dryga tio minuter på sig att hjälpa England till en kvittering i underläge 2-3 utan att egentligen synas särskilt mycket. En annan glädjande händelse var att Jack Wilshere gjorde comeback i landslaget när han bytte av Tom Cleverley efter en timmes spel.
För att vara en träningsmatch var den helt okej, det var spelmässigt jämt tills dess att bytena avlöste varandra, men när både Tom Cleverley och Steven Gerrard löstes av föll Englands spel ihop. Ashley Young hann i alla fall göra bort Sebastian Larsson och servera Danny Welbeck när England kvitterade till 1-1, och Gerrard lade frisparken som debutanten Caulker knappast kunde missa när han stötte in bollen fram till ledning i halvtid.
I andra halvlek bytte Sverige in Anders Svensson som smekte fram bollen till Ibrahimovic's kvittering på halvvolley, och resten av matchen var en duell mellan Zlatan och Joe Hart som svensken vann på knockout. Ingen spelare har någonsin gjort fyra mål på England. Tack och godnatt.
England: Joe Hart - Glen Johnson (Carl Jenkinson, 74), Gary Cahill, Steven Caulker (Ryan Shawcross, 74), Leighton Baines - Steven Gerrard (Tom Huddlestone, 74), Leon Osman, Tom Cleverley (Jack Wilshere, 61) - Ashley Young (Daniel Sturridge, 61), Danny Welbeck, Raheem Sterling (Wilfried Zaha, 84).
Och allt efter det är väl egentligen inte mer än Ashley Youngs bortgörning av Sebastian Larsson vid Englands kvittering, att Steven Gerrard trots allt gjorde sin hundrade landskamp, att Roy Hodgson lät sex spelare debutera och hur fruktansvärt dålig den så annars stabila målvakten Joe Hart var.
Om vi börjar med det väsentligaste. Zlatan gjorde mål med en yttersida, på volley, på frispark och en bicykleta. Han hade förmodligen gjort mål på en målvaktsutspark om han bara haft chansen. Han ska givetvis hyllas, det var Zlatan som var skillnaden mellan Sverige och England, men Joe Hart hjälpte till med de två sista målen. Visst borde han gjort bättre ifrån sig på frisparken och rensningen till Zlatans fjärde, utöver det var han ovanligt fumlig
Publiken på Friends Arena gick i alla fall hem glada även om det inte märktes särskilt under matchen, den lilla stämning som utspelade sig kom från bortasektionen. Men Arenan som sådan ska svenska fotbollsförbundet vara extremt stolta över även om det kändes att det var en inomhushall. Min kompis Pontus beskrev det rätt bra, som att man satt i ett gigantiskt Globen.
England startade med en ganska orutinerad elva, Hodgson lät Steven Caulker debutera i backlinjen, Leon Osman på innermittfältet och Raheem Sterling som en anfallande ytter. Av de tre var det definitivt Osman som presterade bäst, Caulker hade problem med försvarsspelet och Sterling problem att stå på benen.
Under matchen kom också Ryan Shawcross in (för Caulker), Carl Jenkinson (för Glen Johnson) och Wilfried Zaha fick dryga tio minuter på sig att hjälpa England till en kvittering i underläge 2-3 utan att egentligen synas särskilt mycket. En annan glädjande händelse var att Jack Wilshere gjorde comeback i landslaget när han bytte av Tom Cleverley efter en timmes spel.
För att vara en träningsmatch var den helt okej, det var spelmässigt jämt tills dess att bytena avlöste varandra, men när både Tom Cleverley och Steven Gerrard löstes av föll Englands spel ihop. Ashley Young hann i alla fall göra bort Sebastian Larsson och servera Danny Welbeck när England kvitterade till 1-1, och Gerrard lade frisparken som debutanten Caulker knappast kunde missa när han stötte in bollen fram till ledning i halvtid.
I andra halvlek bytte Sverige in Anders Svensson som smekte fram bollen till Ibrahimovic's kvittering på halvvolley, och resten av matchen var en duell mellan Zlatan och Joe Hart som svensken vann på knockout. Ingen spelare har någonsin gjort fyra mål på England. Tack och godnatt.
England: Joe Hart - Glen Johnson (Carl Jenkinson, 74), Gary Cahill, Steven Caulker (Ryan Shawcross, 74), Leighton Baines - Steven Gerrard (Tom Huddlestone, 74), Leon Osman, Tom Cleverley (Jack Wilshere, 61) - Ashley Young (Daniel Sturridge, 61), Danny Welbeck, Raheem Sterling (Wilfried Zaha, 84).
