Matchen började helt osannolikt. Vi skapade fler chanser i första halvlek än i någon annan match den här säsongen. Det kändes nästan konstigt att titta på. Jag slogs av hur många chanser Taty springer sig till. Ingen anfallare vi haft sedan Antonios glansdagar har lyckats med det på samma sätt. Och jag tror inte att det har särskilt mycket med spelarna runtomkring att göra, utan med honom själv.
Han tar varje löpning som går att ta. Oavsett om bollen kommer eller inte. Ett oegoistiskt, löpvilligt monster som bara matar tills han blir utbytt.
Efter chans på chans var det också helt rättvist att det var vi som tog ledningen. Summerville har länge gjort allt rätt fram till sista momentet, och nu börjar även det lossna. 1–0 här mot Spurs, mål även mot QPR förra veckan. Det kändes som en tidsfråga. Vi var väldigt värda ledningsmålet och det fanns bud på mer.
Trots att båda mittbackarna storspelade och Areola plockade fram sin dagliga världsklassräddning, borde vi nästan ha lett med mer i paus. Ett tydligt exempel är Součeks bröstning framför mål som Vicario hinner reagera på. Jag har sett folk som menar att Souček borde låtit bollen gå, men jag håller inte med. Det är hög sinnesnärvaro i boxen, en aktion som i nio fall av tio resulterar i mål. Precis den egenskapen som gjort Souček till den målfarliga spelare han är.
Andra halvlek var inte lika rolig att titta på, åtminstone till en början. Spurs jobbade sig in i matchen, vi föll lägre och kvitteringen kom. Plötsligt kändes det osannolikt att ens få med sig en poäng från norra London.
Derbyt började bli riktigt äckligt. Van de Ven gick in i ett par satsningar som var direkt vidriga, först mot Bowen, sedan även mot Summerville. Bowen är inte heller helt snäll alla gånger, men här tycker jag van de Ven går över gränsen vid två tillfällen. Men i 87:e minuten var känslan ändå: 1–1 får vi vara glada för.
Tills den olycklige Scarles återigen hamnade i centrum. Bollen tar tydligt på hans hand i straffområdet. Jag orkar egentligen inte prata mer om handsregeln, men ja, jag tycker nog att det är straff. Som tur är är jag inte domare. Straff blir det inte. I stället radar Spurs upp sin typ femte hörna på sex minuter.
Sista chansen hamnar hos nyinbytte Wilson. Ett utmärkt läge, men Porro hinner täcka skottet som annars mycket väl hade gått i mål. Bollen ut till hörna. Matchen kunde varit slut där.
Men den är inte det.
Scarles slår hörnan in mot det grötiga området runt Vicario. Bollen studsar lite rätt. Och Wilson blir matchvinnare ändå.
Helt otroligt. Och så fantastiskt skönt.
Att få känna så här ibland är få förunnat, och inget jag har emot att uppleva fler gånger. Slutresultat: 1–2 till West Ham. Och även om Nottingham lyckades knipa en poäng mot Arsenal, var det här ett resultat vi verkligen behövde.
Mot nya segrar.
