Taktikhörnan: Missuppfattningen kring Guardiola och en analys av de “falska ytterbackarna”

För att förstå texten nedan rekommenderar jag den som är intresserad att läsa min förra artikel http://bollkänsla.se/ligue-1/thomas-tuchels-psg-en-fallstudie-i-positional-play/ där jag går in mer på detalj kring konceptet Positional Play, som är fundamentet utifrån vilken Pep Guardiola implementerar sina strategiska och taktiska idéer.
Annars kommer här en kort sammanfattning av huvudprinciperna.

Förespråkare av Positional Play

Pep Guardiola är kanske den mest ökände förespråkaren av Positional Play. Syftet med Positional Play är att skapa en mångfacetterad struktur utifrån en rationell distribution av yta, vilken tillåter laget att ackumelera numerära, positionella och kvalitativa överlägen samtidigt som den begränsar och neutraliserar motståndarens inflytande och strategiska planer. Bollinnehav är ett verktyg inte en målsättning och varje passning måste ske med intentionen att konvertera sagda överlägen till permanenta sådana - mål. Unikt för konceptet är att lagets rörelsemönster är förutbestämt i relation till bollens position på planen, vilket bidrar med att addera dynamiska inslag utan att försumma de etablerade strukturella förhållandena.

Ett defensivt geni?

Det råder en generell uppfattning om Pep Guardiola som en offensiv tränare, något som i min mening är missvisande och förringar katalanens defensiva repertoar. Med undantag för sitt första år på de brittiska öarna, har Guardiolas lag haft den bästa defensiva ligastatistiken varje säsong sedan sin tränardebut i Barcelona 08/09. Noterbart är även att hans nuvarande Manchester City har den lägsta skott-på-mål ration någonsin i Premier Leagues historia, sedan Opta började dokumentera statistik 2003, med endast 1,92 per match (inför förra veckans matcher). Jämför det med Mourinhos legendariska Chelsea (2,18 per match) från säsongen 04/05, som endast släppte in 15 mål på en hel säsong, och det blir genast tydligt exakt hur välbalanserade Man City är.



Men Guardiola får sällan samma respekt som exempelvis Jose Mourinho eller Diego Simeone, i konversationer om Europas främsta defensiva taktikers. Mycket på grund av att hans lag sällan tillbringar långa stunder i sin defensiva organisation. Men idén om att försvarsspel endast äger rum i fasen för defensiv organisation representerar en felaktig bild av försvarsspel och bottnar i en föreställning om att anfalls-, försvars- och omställningsfaserna existerar isolerade från varandra. Men det existerar inga Time-Outs i fotbollen. Och genom att separera de olika spelfaserna som sekvenser misslyckas man med att placera dem i kontexten av en fotbollsmatch, och ignorerar på så vis faktorer så som passnings-, rörelse- och positionsdynamik. En fotbollsmatch är en kontinuerlig relation mellan tid och yta och varje spelfas är en direkt konsekvens av en annan. Hur ett lag väljer att organisera sitt passningsspel och rörelsemönster i anfallsspelet kommer påverka lagets möjligheter att vinna tillbaka bollen etc. För att citera den spanske tränaren och Positional Play anhängaren Oscar Cano Moreno: "during the prices of attacking, I am generating the futures conditions defensively or vise versa.”

Spelare som David Silva, Bernardo Silva, Kevin de Bruyne och co. är fantastiska offensiva spelare, men är desto mänskligare i den defensiva organisationen. Guardiola är medveten om detta och har som ambition att konstruera en spatial distribution, utifrån vilken hans lag kan påbörja sitt försvarsspel högre upp i syfte att återerövra bollen direkt och reducera tiden i den defensiva organisationen. Man skulle kunna säga att City anfaller utifrån en  "defensiv formation", vilket gör det väldigt svårt för motståndaren att lyckas få ett offensivt momentum mot dem.
Konceptet av de "falska" ytterbackarna utgör en central del i detta och är en viktig aspekt av Man Citys praktiserande av Positional Play. I kontrast till den traditionella ytterbackens vertikala orientering i ytterzonen, med överlappande löpningar på utsidan av en inverterad ytter/inre anfallare, utgår Citys ytterbackar ofta från ett mer diagonalt rörelsemönster för att agera som defensiva mittfältare. Sedan Guardiolas tid i Bayern Munchen har konceptet av de “falska” ytterbackarna präglat den generella bilden av honom och blivit något av en signaturposition för katalanens spelfilosofi.


BILD: Citys 2-3-5 formation mot Bournemouth. Guardiolas fäbless för traditionella yttrar, i kombination med centrala mittfältare som 10:or i respektive offensiv halvyta och "falska" ytterbackar i linje med den defensiva mittfältaren, genererar en rationell struktur i form av en elegant balans mellan risk och säkerhet.

”I don’t divide football into attacking or defending. In football, everything depends on everything.”

- Pep Guardiola

Den här artikeln har för avsikt att examinera konceptet av de “falska" ytterbackarna närmre och analysera de eventuella fördelarna det genererar för Man City under en match.

Kontrollera defensiva omställningar

Ett lag som inte ockuperar de centrala zonerna i anfallsspelet blir mer sårbara för defensiva omställningar. Den centrala orienteringen från Citys "falska ytterbackar" bidrar med att överbelasta motståndarens press och genererar numerära överlägen kring mitten och halvytorna. Det skapar goda förutsättningar att kontrollera omställningsmoment med en möjlighet att återerövra bollen, alternativt styra motståndarlagets kontringar mot ytterzonerna. Ytterzonerna representeras av strategiska begränsningar och utgör inte ett direkt hot mot City likt kontringar centralt. Istället tvingar det motståndaren att ta en omväg mot mål vilket erbjuder City mer tid att organisera sig.

BILD: Med samtliga centrala korridorer blockerade är City väl förberedda att försvara en eventuell kontring. De "falska" ytterbackarna och Fernandinhos (DM) positioner möjliggör en omedelbar återerövringspress vid bollförlust, medan de båda mittbackarna är redo att försvara eventuella långbollar över pressen.

Bättre förbindelser i uppbyggnaden

Anfallsuppbyggnadens syfte bör inte uteslutande betraktas som en mobilisering av individuella spelare i anfallsspelet. Den har även ett indirekt inflytande på de strukturella villkoren som avgör lagets möjligheter att bli framgångsrika i övriga spelfaser. En tålmodig uppbyggnad är en fundamental aspekt för att förebygga defensiva omställningar. Det ger laget en möjlighet att etablera effektiva positioner med kontroll över nödvändiga zoner. Lag som saknar tillräcklig kollektiv insikt för hur varje passning och rörelse interagerar med det egna lagets, såväl som motståndarlagets, organisatoriska, strategiska och taktiska planer, tenderar att avancera för snabbt utan att skapa rätt strukturella förutsättningar. Något som ofta leder till en isolerad bollcirkulation, med försvagade förutsättningar att hantera defensiva omställningar. Guardiolas mentor och en av pionjärerna inom Positional Play, Juanmo Lillo beskriver det såhär:

"If players dont take time to construct play it will be difficult to get the ball to the right places up the pitch and then dominate the opposition. If you play the ball upfield at top speed all the time, hitting first time long balls, the ball will be back on top of you in seconds. Up and down, up and down . . . You have to pass when the moments right, to the right player. Get that wrong and you will be playing long balls for your opponents to gobble up and then come at you in numbers,"

Positionerna från de "falska" ytterbackarna skapar kortare avstånd till mittbackarna och den defensiva mittfältaren, och genererar fler passningsalternativ i Citys uppbyggnad. Tillskillnad från de tidigare positionerna i ytterzonen där passningsvyn är halverad till 180 grader till följd av sidlinjen, innebär de nya positioner utifrån halvytorna respektive mitten att ytterbackarna kan få en bättre vy med större inflytande över flera zoner i sitt passningsspel.


Bild: "Falsk" ytterback (vänster) vs traditionell ytterback (höger).

Det reducerade avstånden till övriga spelare i Citys uppbyggnad tillåter ytterbackarna att  arbeta utifrån mer kollektiva miljöer vilket öppnar upp för fler kortpassningar och underlättar för mer organiska övergångar från anfall till försvar. Den höga densiteten runt bollen i kombination med dynamiken från kortpassningarna gör det svårt för motståndaren att pressa, och tillåter City att organisera sig runt bollen för att avancera som en enhet, ständigt redo att försvara defensiva omställningar.

Kortare spelaravstånd -> kortare passningar -> kortare omställning från anfall till försvar.


BILD: Mitten av planen är det mest värdefulla området på en fotbollsplan. Utan en stark positionell struktur i mitten saknas förutsättningarna att generera produktiva relationer längs kanterna.
Men det är också det mest sårbara området och representerar den snabbaste vägen mot mål för motståndarens kontringar. En bollförlust i mitten kan få förödande konsekvenser.
Med ytterbackarna i defensiva mittfältspositioner kan City använda mer kortpassningar, vilket innebär en lägre risk vid bollförluster, då laget snabbt kan kollapsa runt motståndaren som ett resultat av de korta avstånden.


Bild: Citys passningsdynamik utifrån sin kompakta uppbyggnadsstruktur fungerar även som en ”omvänd pressfälla”. Sidleds- och bakåtpassningar är vanligtvis tydliga presstriggers för det försvarande laget och mot Bournemouth utnyttjade City detta för att manipulera Bournemouths mittfält att kliva fram och separera sig från sin backlinje och exponera ytor för Citys centrala mittfältare mellan linjerna. Notera hur Zinchenko(VB), Fernandinho (DM) och Walker (HB) inte står med ryggen mot mål utan har orienterat sina kroppspositioner utifrån vinklar. Det tillåter dem att få en bättre vy över planen med en möjlighet att accelerera bolltempot och kombinera sig mot de offensiva spelarna i händelse av att Bournemouth skulle börja pressa mer intensivt.

“The principle idea of Positional Play is that players pass the ball to each other in close spaces to be able to pass to a wide open man.”

– Juan Manuel Lillo

Kreativ frihet för Citys centrala mittfältare

Med anledning av den ökade närvaron kring centrala zoner och de numerära överlägena i uppbyggnaden, kan de "falska" ytterbackarna avlösa de båda centrala mittfältarna som istället frigörs att inta högre och kreativare utgångspositioner närmre motståndarens backlinje. Med fem spelare utifrån ”defensiva” positioner kan Citys övriga fem ”offensiva” spelare bli mer flexibla i sitt rörelsemönster, utan att kompromissa med lagets defensiva balans.


Bild: Tack vare att de "falska" ytterbackarna försäkrar ockupering av mitten kan de centrala mittfältarna och yttrarna arbeta utifrån en större aktionsradie.
Mot Bournemouth använde City utåtroterande rörelser från de båda centrala mittfältarna Gundogan och Bernardo Silva, i syfte att spela runt Bournemouths centralt kompakta 5-4-1 med ambitionen att utnyttja deras individuella skicklighet för att attackera diagonalt mot halvytorna. På bilden syns vänsterbacken Zinchenko (35) med bollen utifrån en defensiv mittfältsposition. Ukrainarens position binder Bournemouths högermittfältare som tvingas engagera sig i press. Gundogan (8) roterar på blindsidan av Bournemouths högermittfältare mot en position i ytterzonen för att bli spelbar. Det triggar Leroy Sane (19) att utföra en diagonal löpning mellan Bournemouths wingback och högermittback för att öppna upp yta för Gundogan, som ohotat kan ta emot bollen och spela rättvänd mot Bournemouths försvar.

1 vs 1 situationer för yttrarna

Man brukar säga att det försvarande laget äger initiativet på fotbollsplanen, eftersom det avgör vilka ytor som är spelbara. Grundprincipen bakom konceptet av de "falska" ytterbackarna är att utmana sådan dogmatik, i ett försök att ta över intiativet från det försvarande laget. De "falska" ytterbackarnas positioner tvingar motståndarens yttrar att bli reaktiva i sitt försvarsspel och begränsar deras valmöjligheter utifrån två alternativ. Antingen väljer de att 1. hjälpa sina ytterbackar att försvara mot Citys yttrar, vilket skapar fria spelare på mittfältet för City.


Bild: Brightons yttermittfältare har fallit ner vid sidan av sina ytterbackar för att understödja försvarsspelet mot Citys yttrar. Det genererar ett numerärt överläge centralt och frigör Zinchenko(VB).

Eller så beslutar de att 2. följa de "falska" ytterbackarnas diagonala rörelser mot mitten för att motarbeta det numerära överläget, vilket isolerar ytterbackarna i 1 vs 1 mot Citys yttrar. Något som, med anledning av den individuella förmågan hos Leroy Sane, Raheem Sterling och Riyad Mahrez, innebär kvalitativa överlägen mot de flesta ytterbackarna i ligan. Detta är essensen av en positionell ide likt “falska” ytterbackar. Varje rörelse och passning måste ske med intentionen att flytta motståndaren för att generera överlägen och avancera mot den fria spelaren.


Bild: Citys falska ytterbackar genererar ett numerärt överläge på mittfältet och manipulerar motståndarlagets mittfält att centrera. Det isolerar ytterbackarna i 1 vs 1 situationer mot Citys yttrar.

Avslutningsvis - övriga tankar kring de "falska" ytterbackarna och Positional Play

Man brukar säga att Premier League är ett marathon och inte en hundrameters sprint. Och i en tid där astronomiska Tv-avtals pengar positionerar Premier League klubbar som ekonomiska stormakter på den globala transfermarknaden är ligans sportsliga lägsta-nivå högre än någonsin tidigare. Intensiv och fysisk fotboll präglad av omställningar har länge varit en brittisk paradgren och matcherna tenderar att pulsera likt ebb och flod mellan offensiva och defensiva omställningar. I kombination med det oavbrutna spelschemat och de stundtals tuffa väderförhållanden, ger det upphov till en fysisk och psykisk påfrestning som saknar motstycke i den europeiska fotbollen. Under sådana omständigheter blir det svårt för ytterbackarna att utföra 80 meters löpningar längs kanterna vecka ut och vecka in. Konceptet av de falska ytterbackarna utgör därför en intressant aspekt för att förebygga psykologisk och fysiologisk belastning, då de kan få större inflytande i anfalls- såväl som försvarsspelet utan att ödsla överdriven energi. I kontexten av Guardiolas Positional Play med traditionella yttrar, behöver inte ytterbackarna bidra med bredd i anfallsspelet utan kan istället anta ett mer konservativt diagonalt och horisontellt rörelsemönster.

Manchester Citys Positional Play ter sig som den engelska fotbollskulturens antites och till skillnad från många lag i Premier League är det baserat på spelarrörelser inom tilldelade zoner, snarare än över stora ytor. Bollen bör gå till spelarens zon, inte tvärtom. Positional Play handlar inte om att flytta bollen som individer utan om att konstruera en struktur som tillåter laget att cirkulera bollen som ett kollektiv, med ambitionen att flytta motståndaren.

" There's that famous phrase 'pass-and-move'. Pass and move where? Where!? Football is about rationally occupying the space, and the ball moves to the space. Of course the player has to move when he recieves the ball, of course he moves. When he makes a supporting run or a run into space. In that moment he's moving, but moving in his designated space. "

- Pep Guardiola

Positional Play utgår från en simpel teori, men bygger på en komplex samling principer som kräver mycket från varje spelare. Men när spelarna bemästrar dessa principer och lyckas utveckla ett rationellt tänkande kring yta i relation till de olika referenspunkterna av en match, kan de bli mer effektiva i sina positioner och således spara energi för de mer avgörande momenten.

Tack för din tid. Hoppas du tyckte artikeln var intressant!