"Åbys" fotbollsgrabbar
Till VM 1974 hette vår förbundskapten Georg ”Åby” Ericsson, som tagit över efter Orvar Bergmarks misslyckande i VM-slutspelet 1970. "Åby" var en medial förbundskapten. Duktig pianist, som bland annat skrev låten Vi är svenska fotbollsgrabbar inför 1974 års VM-slutspel. Han förespråkade även vikten av fotboll som underhållning. Taktiskt var han inte särskilt driven, eller knappt intresserad. Hans förmåga bestod i att sätta ihop rätt kombination av spelare som sedan själva kunde diktera och styra spelare i den riktning som "Åby" och publiken önskade. Åtvidabergs FF spelade underhållande fotboll den anda som önskades. Dessutom hade han en assisterande förbundskapten vid namn Lars ”Laban” Arnesson. "Laban" var anställd på fotbollsförbundet och fundamentalistisk förespråkare av den mer underhållande tyska fotbollen med libero och man-man-markering, vilken han strävade efter att etablera det som en taktisk dogm inom svensk fotboll. Däremot var "Åby" inte särskilt pigg på att ta ut spelare från Malmö FF.
Bob Houghton förändrade allt
Samma år - 1974 - anlände nämligen en ung engelsman vid namn Bob Houghton till Malmö. Houghton introducerade snabbt en helt annan fotboll än vad "Laban" och "Åby" förespråkade. Här handlade det om disciplin, press med understöd, offsidefällor, zonmarkering och knappast någon strävan till en flytande och underhållande fotboll där individerna fick fritt spelrum. Istället fanns ett tydligt ramverk för alla spelare. Redan samma säsong vann han allsvenskan och det hela följdes upp av ännu en titel 1975. Dessutom pressade man FC Bayern Munchen i Europacupen på ett sätt som kändes som om de låg på samma höga nivå, det vill säga Europeisk toppklass. FC Bayern vann ju Europacupen tre säsonger på raken mellan 1974 och 1976.
Bob och Roy har en revolution ihop
Två år senare anlände Bob Houghtons gode vän och ännu en ung tränarbegåvning – Roy Hodgson – till Halmstad BK. Tack vare samma principer tog HBK allsvenskt guld 1976, bara för att Malmö FF skulle höja bucklan 1977 och nu var "Laban" less på sakernas tillstånd, då han verkligen hatade den nya fotboll som engelsmännen stod för. "Laban" tog tjänstledigt från förbundet för att ta över Östers IF i syfte att visa på att hans fotboll var den bästa. Redan 1974 hade han varit taktiskt ansvarig för VM-succén då Sverige hamnade på femte plats, även om det rådde viss bitterhet över att "Åby" tog åt sig hela äran i vad som kanske varit den perfekta kombinationen. Öster vann allsvenskan 1978 och "Laban" slog in en kil i engelsmännens taktiska hegemoni, men det blev blott en kil.
Landslagsfiasko för "Åby"
I VM-truppen 1978 blev "Åby" tvungen att ta ut en trupp som dominerades av Malmö-spelare, då de var så pass bra även individuellt. Hela åtta stycken gjorde ju att det fanns synpunkter på att de helt plötsligt skulle ändra spelstil när de kom till landslaget. Dessutom fanns där Lennart ”Lie” Larsson, proffs i Schalke 04, men med förflutet i Halmstad BK. "Laban" var inte kvar i landslaget, istället assisterades "Åby" av Tord Grip, som också influerades av engelsmännen. Det blev dock inget större genomslag för Grips del och "Åby" körde på med ett något trött landslag, där magin från 1974 var helt bortblåst. Uttåget skedde redan i gruppspelet, trots en bra start med 1-1 mot Brasilien.
Klubblagssuccé för Bob och Roy
På hemmaplan fortsatte engelsmännen plocka hem ära och 1979 vann Halmstad sitt andra SM-guld och Malmö FF gick hela vägen till Europacupfinal, där man förlorade med 0-1 mot Nottingham Forest. Stor historia hade skrivits, då det var första gången ett svenskt klubblag tog sig så pass långt. Faktum är att det fortfarande är bäst, om man utgår ifrån att Europacupen/Champions League är den finaste av turneringar. Bob Houghton och Roy Hodgson lämnade allsvenskan och visst fanns där ett litet stråk av bitterhet över all den framgång de givit sina klubbar, men ändå aldrig accepterats fullt ut av förbundet och kanske även media.
Svensk fotboll och svenska landslaget stod därmed inför en gigantisk utmaning när 1980-talet närmade sig med stormsteg och därmed ett kval till VM 1982. En fest vi inte ville missa, men den kanske viktigaste frågan hängde i luften - vilken taktisk filosofi skulle ta Sverige in i kommande decennium?
