The Notebook: Kaosteori

Om man under 70 eller 80-talet fick för sig att börja hålla på Liverpool finns det en risk att man fick en något naiv bild av hur fotboll fungerar. Mellan 1973 och 1990 vann Liverpool ligan 11 ggr, FA-cupen 3 ggr, ligacupen 4 ggr, UEFA-cupen 2 ggr samt Europacupen 4 ggr.

Hur ska man då veta att framgångar inte varar för evigt?

Som människor tänker vi rätt ofta ologiskt, vi har svårt att acceptera att saker går i cykler, oavsett om det är fotboll eller ekonomi. Så fungerar jag, så fungerar nog de flesta. Vi vill alltid ha det bästa.

Min bror började hålla på Liverpool under slutet av 80-talet. Han var givetvis dömd. Dömd att vara desillusionerad för resten av sitt supporterliv. För framgångar vara inte för evigt.

Ett tungt 90-tal samt ett blandat 2000-tal har han fått. Ibland har han känt sig lurad.

Men på sistone har han börjat acceptera att saker inte alltid går som man vill, han har börjat se charmen i kaos. Det är en nyckel. För fotboll innehåller ett stort kaosmoment, en osäkerhet som många stör sig på men i förlängningen är den viktigaste anledningen varför vi tittar på fotboll.

När Bolton gästade Anfield i lördags visste man att utgången av matchen var osäker, ja, till och med väldigt osäker. Bolton hade haft en fantastisk höst, Liverpool den sämsta på många, många år. Att Anfield är Anfield räcker inte alltid sådana gånger.

Bolton gjorde ett 1-0, min bror, som är på besök från Florens, frustade. Lucas lyckades på något sätt missa öppet mål något senare. Jag märkte att på andra sidan soffan bankades det rätt hårt på soffkanten.

Men så händer det. Den där lilla berg- och dalbanan som inträffar under decennier, under säsonger, under matcher. En långboll bröstades av Ngog till Gerrard som på ett tillslag lättade bollen till Torres som volleysköt in kvitteringen. Klappklapp a la Barcelona.

Efter att ha spytt på Torres under matchens första 49 min menade nu min bror att Torres, i princip, borde vinna varenda en av de individuella utmärkelserna i PL.

Sedan kom Joe Cole in. Vi hann ha en hyfsat lång diskussion om hur skönt namn Joe Cole är innan grabben rakade in bollen på mållinjen och, likt Pippo Inzaghi, började fira med sig själv.

Segern var ett faktum, Liverpool hade lyckats ta med sig tre poäng och tränare Roy såg äntligen lite glad ut, som att livet äntligen hade fått en mening igen.

Vinsten gav Roy lite andrum, men en framgång garanterar ju inte en till framgång. Inte för Liverpool, inte just nu.

Det som kan garanteras är att känslorna kommer pendla rätt ofta för de med rött hjärta under resten av säsongen. De med svagt hjärta bör sluta titta.

De som accepterat kaoset, de som accepterat att fotboll är en ytterst underlig sport, kan nog se skönheten i att slitas mellan hopp och förtvivlan.

Fotboll går i cykler, en vacker dag kommer kanske Liverpool att återigen dominera i England och ute i Europa.

Den som väntar på något gott väntar ofta för länge men ibland är väntan värd.

Några andra tankar från helgen

*Nasri och Fabregas är PL:s egna Xavi/Iniesta, samarbetet mellan duon i matchen mot Birmingham var löjligt bra stundtals. I motståndarlaget fanns Hleb, arg och avundsjuk.

*Helgen bjöd på två vackra självmål: ett där Birminghams mittbackar Dann och Johnson lekte Bill och Bull och ett där Evertons Jagielka, väldigt mysko, fick bollen upp i nättaket bakom en lite lätt chockade Howard.

*Tevez hade ca 647 lägen mot Blackpool, inklusive en straff, men gick ändå mållös från matchen.

*Hur United lyckades roffa åt sig alla tre poängen mot West Brom är fortfarande en gåta.

*När Heskey gör mål på ens lag vet man att defensiven har en del att jobba på.

*Stoke hade ett skott på mål mot Everton men vann med 2-0. Effektiva.

Adios amigos!