Det här är en träningsmatch i februari. Man ska egentligen inte dra för stora växlar. Men ibland spelar det ingen roll om det är februari, juli eller november – känslan blir densamma ändå. Elfsborg förlorar med 0–2 mot Fredrikstad och det som fastnar är inte siffrorna. Det är att det såg så… trögt ut.
Fredrikstad gör 0–1 tidigt och då tänker man att “okej, det här kan ändå bli en bra väckarklocka”. Men Elfsborg svarar aldrig riktigt med någon tydlig reaktion. Det är inte så att de blir totalt utspelade. Mer att matchen bara glider dem ur händerna. Och när 0–2 kommer precis innan paus så känns det som att första halvlek tar med sig hela matchen. Resten blir mest ett försök att få igång någonting.
Elfsborg startade med Pettersson i mål och en trea bak med Wikström, Mohammed och Isherwood som kapten. Hedlund och Hult på kanterna, Olsson och Wenderson centralt, och längst fram Zeneli–Ihler–Rapp. Det är namn som borde kunna få ut mer än vi fick se.
Men det som stack ut var hur ofta Elfsborg kom till en punkt på planen – och sen tog det stopp. Bollen flyttades upp till mittplan, man tittade, man vred, man spelade hem och började om. Det såg kontrollerat ut, men det blev aldrig farligt. Elfsborg hade mycket boll, men Fredrikstad såg helt okej ut med det.
Det stora problemet var mitten. Tvåmannamittfältet fick bära mycket – både i uppspelen, i att vinna tillbaka bollen och i att täcka ytor när kanterna fyller på. När Elfsborg tappar boll där blir det stora ytor att försvara. Och då räcker det inte att en spelare går i press om inte nästa också följer med. Pressen såg ofta ut som enstaka rusningar, inte som något laget gör tillsammans. Och det blir nästan värre än att bara falla hem, för det öppnar ytor och gör det enklare för motståndaren att spela igenom.
Och när Elfsborg väl hade lägen att ställa om blev det ganska avslöjande. Där man vill se löpningar, lite aggressivitet, någon som tar bollen och går rakt. I stället blev det ofta: en spelare driver boll, kommer till mittplan, tittar upp – och det finns inga tydliga alternativ. Då vänder man hem. Och så är man tillbaka i samma loop. Det blir ett anfallsspel som blir lätt att läsa.
Elfsborg har spelare på planen som ska kunna skapa mer än så här. Det finns rutin, det finns teknik. Men anfallsspelet blev ofta samma sak om och om igen: man rullar runt, tar sig upp en bit – och sen händer inget. Bollen hamnar på en spelare som står still eller får den felvänd. Då blir det en extra touch. Och en touch till. Och plötsligt har Fredrikstad hunnit ställa sig rätt, och så går bollen hem igen. Det blir liksom “upp, runt, hem, upp igen”. Mycket boll, men ganska lite som hotar.
Det som saknades mest var rörelse. Alltså riktiga löpningar. Inte bara att någon går ut mot kanten och visar sig, utan löpningar som faktiskt gör att backlinjen måste vända sig om. För när Elfsborg väl hade ett läge att ställa om så såg man det direkt: spelaren med boll tittar upp… och det finns inga självklara alternativ. Då dör omställningen innan den ens startar. Och det är exakt då man känner att det blir lätt att försvara mot Elfsborg.
Sen kommer straffen. Och det är klart, man kan säga “det är bara en träningsmatch”. Men straffar betyder ändå något i en match där man behöver energi. Hedlund missar, och där hade Elfsborg kunnat få en helt annan känsla direkt: 1–1, lite tryck, lite nerv, lite liv. I stället blev det tvärtom. Och det gör att man direkt börjar tänka på roller: varför tar inte Ihler den? Han är nia, ett mål hade gjort gott för självförtroendet. Små grejer blir stora när ett lag redan ser lite osäkert ut framåt.
Om vi tar några spelare snabbt utan att överdriva: Isherwood som kapten kändes rimligt. Han ser ut som en som vill styra och ta ansvar. Rapp hade det jobbigt – farten finns, men han blev ofta ensam och fastnade. Samtidigt: om laget runt omkring inte rör sig och hjälper till så blir det lätt att yttern ser sämre ut än han är. Och Wenderson i mitten… han kommer få skit när tempot är lågt, för då syns allt extra tydligt. Men det handlar inte bara om honom. När hela laget spelar med för lite fart i besluten ser alla trögare ut.
Det lilla man fick se av inhoppande Julius Beck var faktiskt det som stack ut positivt, just för att det var enklare och snabbare. En touch, spela vidare, röra sig igen. Det är inte mer komplicerat än så ibland. Och det säger också något om vad Elfsborg saknade: tempo.
Fem saker att ta med sig från denna matchen
Man står för lågt. Trots underläge ligger laget kvar djupt, så det blir långt till deras mål. När man väl vinner boll finns det ingen närhet för att snabbt kunna fylla på, utan man måste bygga om från noll varje gång.
Pressen kommer för sent – och en och en. Det ser ut som att en spelare rusar upp själv, medan resten är kvar. Då blir det lätt för motståndaren att spela sig ur, och Elfsborg hamnar i jaga-läge i stället för att vinna boll högt.
Inga löpningar för varandra. Bollhållaren tittar upp men ser mest stillastående medspelare. Det blir få enkla pass framåt, få väggspel och nästan inga “jag går, du fyller på”-rörelser som gör anfallsspelet levande.
“Possession” utan hot. Elfsborg har boll och kan rulla runt, men det blir mest sidled och hemåt. När man kommer upp till mittplan tar det stopp, och motståndaren hinner ställa sig rätt varje gång utan att bli stressad.
För lite djupled. Backlinjen hos Fredrikstad får stå kvar och titta på spelet framför sig. Det kommer för få löpningar bakom, så det finns inget som sträcker isär laget och skapar ytor centralt. Elfsborg behöver hota bakom – annars blir det samma loop om och om igen.
Så ja – februari, träningsmatch, allt det där. Men om Elfsborg vill att 2026 ska kännas som en ny start så måste det börja synas i hur de spelar. Inte i formationen, inte i snacket, utan i beteendet: mer fart, fler löpningar, mer tydlighet i pressen. För just nu är känslan att motståndare inte behöver bli stressade. De kan stå rätt, vänta, och se Elfsborg spela runt sig själva.
Och den känslan… den vill man nog inte ta med sig in i tävlingsmatcherna.
