Fem försvarare är fler än fyra försvarare
För en knapp vecka sedan började Ruben Amorim, ytterst förvånande, att fingra på en fyrbackslinje. Det skulle aldrig hända, även om de allra flesta ville att det skulle hända. Full fart framåt fick vi se, men bakåt läckte det samtidigt. Med fyra där bak kan mittfältet fyllas på, något som på förhand är en viktig aspekt mot Aston Villa. När det nu blev fem i backlinjen igen hade Ruben Amorim legitima anledningar, med fem spelare borta på förhand kom beskedet att även Kobbie Mainoo missar matchen – hade engelsmannen startat annars, det står skrivet i stjärnorna.
Alternativen på mittfältet var således inte många, och Diogo Dalot och Patrick Dorgu fick återgå till att vara wingbacks på varsin kant. Inledningsvis tog de progressiva positioner och tryckte fram långt upp i plan – vilket iscensatte ett offensivt presspel där resterande spelare kunde centrera och sätta Aston Villa under tryck. Detta fortsatte hela vägen fram under första halvlek, och gav tydlig effekt när Matheus Cunha kvitterade efter en hög bollvinst.
Kreativiteten saknades när alla var borta
När andra halvlek skulle starta stod Lisandro Martinez vid sidlinjen, och det var Bruno Fernandes (!) som klev av. En skada, så klart, annars hade portugisen inte gått av. När den kreativiteten satte sig på bänken, och Amad och Bryan Mbeumo båda var borta blev det tydligt att det saknades viss kvalitet framåt. Manuel Ugarte är inte en speldrivande mittfältare, och Diogo Dalot och Patrick Dorgu är i grunden ytterbackar – även om jag är väldigt imponerad av bådas prestationer.
Då klev istället Matheus Cunha fram. Han blev the main man och han fick saker att hända. Han gjorde mål, han borde gjort minst ett mål till och han var drivande när chanser skulle skapas. Visst att det svajar lite i beslutsfattande och att han inte hittat konsekvens och effektivitet i United än – men detta var en insats i rätt riktning. Tillsammans med Benjamin Šeško – som framförallt i första halvlek öppnade upp ytor och skapade utrymme för Cunha – fanns intentioner om att United har kvalitet även när alla är borta, men effektiviteten behöver höjas. Nu är det största orosmolnet Bruno Fernandes fysiska status.
Det är kul att titta på Manchester United igen
Jag vet, Manchester United förlorade – och Peter Schmeichel står i TV och berättar om hur besviken han är på laget (vilket jag visserligen inte ger mycket för). Men jag vet inte jag, jag känner mig positiv en kväll som denna. Jag är givetvis också besviken, men inte på prestationen utan på att United inte fick med sig minst en poäng. Sett till förutsättningarna, sett till ingångsvärde och sett till hur matchen utvecklades gillar jag vad jag såg. Matchen mot Bournemouth var hela havet stormar, och matchen idag var också positiv – det var kontroll, det var fart framåt. Det var helt enkelt roligt att se Manchester United spela fotboll. Och det vet vi alla, det har det verkligen inte alltid varit senaste åren.
Inför matchen mot Crystal Palace gav jag Ruben Amorim en serie av fem matcher att bevisa sig på om jag ska ha kvar förtroende. Två segrar, två kryss och en förlust. Det är väl definitionen av mellanmjölk, och det har varit flera matcher mot på pappret svagare motståndare. Så hur utvärderar man? Ja, men även om de två senaste matcherna endast gett en poäng och sex insläppta mål ger prestationerna mig tillförsikt. Resultat är en sak, prestationer en annan. Kanske att detta ändå kan gå åt rätt håll, men det är fortfarande ett stort och fett OM .
Spelarbetyg
1 – Sälj!
2 – Usel
3 – Underkänd
4 – Godkänd
5 – Bra
6 – Mycket bra
7 – Best
Senne Lammens: 4
En fin räddning på ett tidigt McGinn-avslut, och sedan några rutinaktioner. Kan inte göra särskilt mycket på Rogers två kanonavslut.
Leny Yoro (ut 84’): 3
Visst skulle han kunnat få bättre understöd vid båda målen. Men, samtidigt låter han Rogers gå på insidan två gånger och vika in två avslut. Fransmannen börjar skakigt, spelar upp sig men lyckas inte stänga ned en formstark motståndare.
Ayden Heaven: 5
Valpigheten lyser igenom vid ett par tillfällen, men han står också för ett gäng toppbrytningar tidigt i matchen. Stabil där centralt i försvaret, och har nog en ganska ljus framtid för sig.
Luke Shaw: 5
Kanske att han var lite passiv ett par gånger mot John McGinn, men överlag fortsätter Shaw göra starka prestationer. Uppmärksam, aktiv och löser mycket när han är aktiv och proaktiv i sitt försvarsspel.
Diogo Dalot: 5
Under första halvlek var det Dalot till höger och Dorgu till vänster som sköt fram och satte tryck, något som skapade övertag även centralt. Vinner två raka dueller första minuten och fortsätter sedan imponera matchen igenom. Har ett bra avslut i andra och har verkligen höjt nivån från inledningen av säsongen.
Manuel Ugarte (ut 73’): 4
Ska så klart bedömas utifrån vad han har för roll, och i det defensiva arbetet gör han det bra. Vinner boll och läser spel som stoppar omställningar. Men, med boll har han stora begränsningar. När Bruno Fernandes går av blir de kreativa kraven högre, och de verktygen finns inte hos uruguayanen.
Bruno Fernandes (ut 45’): 4
Bidragande till att United kan trycka ned Aston Villa i perioder av första halvlek, står för några fina passningar – till exempel när han friställer Šeško. Åkte på en smäll och kämpade sig igenom sista delen av halvleken innan han – högst ovanligt – tvingades kliva av redan i paus.
Patrick Dorgu: 6
Är detta danskens bästa match i United-tröjan? Jag kommer inte på någon bättre, på rak arm. Som ett ånglok forsar han fram längs vänsterkanten. Inte nog med att han springer och bufflar, han vinner boll och han har kvalitet i inläggsspelet. Skapar första målet med bollvinst, och serverar Cunha till vad som skulle varit en kvittering.
Matheus Cunha: 5
Det här är knivigt, å ena sidan är brassen den som skapar mest och tar störst ansvar för offensiven, å andra sidan borde han gjort minst ett mål till. Kvitteringen är ett klassavslut, och i frånvaron av många andra offensiva pjäser visar Cunha ändå hur viktigt han kommer vara för United.
Mason Mount: 5
Engelsmannens adelsmärke är dels energin i bollvinnande och hans spel på få tillslag som skapar fart och rörelse. Båda dessa delar får vi idag se, även om han försvinner mer i andra halvlek när United tappar allt för mycket av sin kreativitet. Men Mount är ändå en spelare som gör att laget spelar bättre.
Benjamin Šeško (ut 73’): 4
Nära, men han skjuter ingen hare. Ungefär så. Fin touch fram till Cunha tidigt, många bra löpningar och ett friläge som Martinez räddar. Under första halvlek gör han många saker riktigt bra, men han får inte riktigt till det för att göra mål. Ändå en prestation som lovar mer.
Inhoppare
Lisandro Martinez (in 46’): 5
Får ta plats på centralt mittfält när han ersätter Bruno Fernandes, och han gör det över förväntan. Kanske inte perfekt allt gånger, men han är lugn med boll och hittar en del fina passningar framåt.
Joshua Zirkzee (in 73’): 3
Ganska osynlig de minuter han var på plan.
Jack Fletcher (in 73’): 4
Kom in och försökte vara aggressiv och få saker att hända. Så kul att se Jack göra debut, och en ny Fletcher i Manchester United värmer mitt hjärta.
Shea Lacey (in 84’):
Spelade för kort tid för att betygsättas. Debut även här, och det är otroligt kul att se dessa unga killar kliva in i en Premier League-match.
Manager
Ruben Amorim: 5
Okej, United förlorade. Men, det var på bortaplan mot ligans formstarkaste lag när man själv också saknar en hel drös spelare. Det jag verkligen uppskattar är att Amorim inte la sig ner utan ändå ställde upp ett lag som vill pressa och stressa och skapa offensiv. Något som också blev lyckosamt, när Bruno Fernandes tvingas utgå finns inte styrkan i truppen att göra laget starkare – men ansatsen och prestationen ska portugisen ha beröm för. Med lite mer skicklighet hade det blivit minst en poäng.
Vad säger ni om betygen? Vad finns för tankar och punkter att lyfta efter matchen? Tyck till nedan!
