Tyskland
2018-02-22 09:00
Tyskland runt med Wollin #20: Borussia Dortmund
Följ med Filip Wollin på hans resa genom Tyskland i jakt på att besöka samtliga arenor i Bundesliga och 2. Bundesliga innan säsongen når sitt slut i maj.
Filip Wollin
11 kommentarer
Näst flest titlar. Näst flest medlemmar. Näst största föreningen i Tyskland.
Borussia Dortmund har alltid fått stå i skuggan av flaggskeppet Bayern München, men har trots det en uppblåst självbild som störst, bäst och vackrast. Åtminstone är det den uppfattning jag personligen bildat mig efter att de två senaste åren varit boende i Tyskland och haft sporadisk kontakt med såväl representanter för klubben som med deras nitiska anhängare.
Hela staden Dortmund är mäkta stolta över sin fotbollsförening och har i en del aspekter all rätt att vara det. Westfalenstadion – som folket i Dortmund föredrar att man benämner Signal Iduna Park – har en kapacitet på strax över 80 000 och är nästintill alltid fullsatt när det vankas match. Detta gör att man har det högsta publiksnittet i världen och ”Den gula väggen” har blivit ett omtalat attribut för föreningen. Ändå kan jag inte låta bli att tycka de gulsvarta fansen och deras hemmaborg är överskattat – vilket vi kommer in på lite senare.
Dortmund har jag besökt vid ett flertal tillfällen i mitt liv. Staden är den åttonde största i Tyskland sett till antalet invånare och är därmed metropolen i Ruhrområdet. Tidigare var Dortmund industrins huvudhärd med kolgruvorna och tungmetallen som stadens främsta verksamheter, men med åren har industrialismen succesivt avtagit och i stället har den moderniserats och anses i dag vara ett av högteknologins viktigaste fästen. Men ska man tro majoriteten av invånarna är det fotbollen som är det i särklass största och viktigaste.
Möjligtvis finns det en sanning i det då det tyska fotbollsförbundet valt att placera sitt egna museum i Dortmund – som är beläget intill Hauptbahnhof. Där kan man i egenskap av besökare ta del av den tyska fotbollens historia och bevittna sällsynta klenoder som har anknytningar till både äldre och yngre händelser.
Just Hauptbahnhof var dit jag anlände med buss från Frankfurt. Det var tidig förmiddag men ändå var det redan flera utsmyckade fotbollssupportrar som börjat uppladdningen inför eftermiddagens batalj genom att dricka öl och samtala om vad som varit och vad som komma skall. Även Nalle Puh, Kalle Anka och andra seriefigurer syntes lite varstans med alkoholhaltig dryck i sina vaddera händer.
Nej, jag hade varken rökt marijuana eller käkat magiska svampar. Utan det var karnevaltider under mitt besök, och många av invånarna i Dortmund vars fotbollsintresse är svalt valde att förklädda göra den drygt timmeslånga tågresan till Köln för att roa sig. En av dem bar en svensk Tre Kronor-tröja samt en blågul peruk och var skrämmande lik komikern Anders Jansson. Hans breda tyska fick mig dock snabbt att inse att det blott måste ha varit en dubbelgångare.
Efter ett tag rullade det tåg från Hamburg som jag väntat på in på perrongen och jag slöt upp med mina vänner som likt mig valt att ägna halva helgen åt att stötta HSV från bortasektionen på Westfalenstadion.
Precis som alltid hade jag ansökt om ackreditering till matchen, men beviljades ingen med motiveringen att Borussia Dortmund prioriterar tyska journalister. Märkligt kan tyckas av en klubb som gärna framhäver sig själva som moralens främsta väktare. Till deras försvar ska dock sägas att jag under den gångna säsongen medgavs ackreditering och hamnade på pressläktaren lustigt nog bredvid Nicolai Müller.
Den här gången fick jag inte den möjligheten och tvingades således sent omsider jaga tag på en biljett – vilket jag gudskelov lyckades med tack vare en god vän som är högt uppsatt inom HSV:s ultrasfalanger.
I gemensam trupp begav vi oss till stadens södra delar där arenan är belägen för att dricka några öl innan avspark. Faktum är att Dortmund betraktas som något av ölets hemstad i Tyskland då några av landets äldsta bryggerier har sitt ursprung där. Ändå var det bara lättöl som serverades innanför arenans portar då matchen av någon anledning ansågs vara högriskfull. Detta trots att supportrarna tidigare hade ett erkänt vänskapsband med varandra som till viss del fortfarande lever kvar.
Väl inne på läktaren tog vi plats längst nere framme vid capon och jag måste erkänna att det kändes mäktigt att stå öga mot öga med ”Den gula väggen”. En känsla av ”vi mot dem” infann sig snabbt i kroppen och trots att vi var tio gånger färre i antalet gjorde vi vad vi kunde för att lyfta fram vår älskade klubb mot en sällsynt seger.
Någon sådan fick jag inte heller den här gången ta del av, utan det var hemmalaget som drog det längsta strået och precis som jag med åren fått vänja mig vid lämnade jag arenan med en stor tomhet i bröstet.
Borussia Dortmund må ha flest åskådare på sina hemmamatcher, men de är defintivt inte bäst i Europa som en del vill hävda. Sanningen är den att de inte ens är bäst i Tyskland och lever sålunda i drömvärld där BVB är störst, bäst och vackrast – precis som jag inledde den här texten med.
I ett avsnitt av Bundesligapodden myntade jag att Borussia Dortmund är en sekt och fick medhåll från en hel del lyssnare medan andra inte delade den åsikten överhuvudtaget. Det som till stor del ligger grund till mitt uttalande är den erfarenhet jag har av att ha varit i kontakt med klubben och deras supportrar, samt den sliskiga parollen ”Echte Liebe” och att man har ”You’ll Never Walk Alone” som inmarschlåt.
Med det sagt hyser jag ändock stor respekt för vad föreningen åstadkommit och vilken enormt stor betydelse den har för den tyska fotbollen överlag. Men troligtvis kommer det alltid leva kvar en liten känsla av vämjelse när jag tänker på ”Die Borussen”.
Storleken till trots anser jag att det i Dortmund inte finns mycket annat utmärkande än den pampiga arenan. Jag läste någonstans att staden till ungefär hälften består av grönområde, vilket jag har svårt att tro på då jag sällan varit i en ort vars innerstad går i så många nyanser av grått som Dortmunds gör. Inte ens Berlin kan mäta sig på den fronten.
Dortmund och Ruhrområdet överlag är sannerligen fotbollstokigt och naturligtvis är det värt att besöka Westfalenstadion även om både arenan och stämningen som vanligtvis råder där är överskattat. Dock kan jag inte råda att bo i Dortmund, utan i stället är det betydligt trevligare och gemytligare att ha sin hemvist i närliggande Düsseldorf för att sedan på matchdagen bege sig till Dortmund där man tar ett par timmar för att utforska staden innan man beger sig till arenan för match.
Fakta och tips:
Grundades: 1909
Smeknamn: Die Borussen
Arena: Signal Iduna Park (81 400)
Maskot: Biet Emma
Tränare: Peter Stöger
Så mycket kostar en öl: 3,90 € (Brinkhoff)
Så mycket kostar en ståplatsbiljett: 17 €
Så tar du dig enklast till arenan:
På matchdagar åker du smidigast från Hauptbahnhof med U-Bahnlinje nummer U45, som kör var femte minut, till stationen Stadion.
Tyskland runt med Wollin – lista på besökta arenor:
1. Eintracht-Stadion, Braunschweig
2. Volksparkstadion, Hamburg
3. Holstein-Stadion, Kiel
4. SchücoArena, Bielefeld
5. RheinEnergieStadion, Köln
6. BayArena, Leverkusen
7. Vonovia Ruhrstadion, Bochum
8. Weserstadion, Bremen
9. Audi Sportpark, Ingolstadt
10. WWK-Arena, Augsburg
11. Olympiastadion, Berlin
12. HDI-Arena, Hannover
13. Millerntor-Stadion, Hamburg
14. Mercedes-Benz Arena, Stuttgart
15. Merck-Stadion am Böllenfalltor, Darmstadt
16. Fritz-Walter-Stadion, Kaiserslautern
17. Hardtwaldstadion, Sandhausen
18. Volkswagen Arena, Wolfsburg
19. Commerzbank-Arena, Frankfurt
20. Signal Iduna Park, Dortmund
Synpunkter, frågor eller funderingar? Hör gärna av dig.
Borussia Dortmund har alltid fått stå i skuggan av flaggskeppet Bayern München, men har trots det en uppblåst självbild som störst, bäst och vackrast. Åtminstone är det den uppfattning jag personligen bildat mig efter att de två senaste åren varit boende i Tyskland och haft sporadisk kontakt med såväl representanter för klubben som med deras nitiska anhängare.
Hela staden Dortmund är mäkta stolta över sin fotbollsförening och har i en del aspekter all rätt att vara det. Westfalenstadion – som folket i Dortmund föredrar att man benämner Signal Iduna Park – har en kapacitet på strax över 80 000 och är nästintill alltid fullsatt när det vankas match. Detta gör att man har det högsta publiksnittet i världen och ”Den gula väggen” har blivit ett omtalat attribut för föreningen. Ändå kan jag inte låta bli att tycka de gulsvarta fansen och deras hemmaborg är överskattat – vilket vi kommer in på lite senare.
Dortmund har jag besökt vid ett flertal tillfällen i mitt liv. Staden är den åttonde största i Tyskland sett till antalet invånare och är därmed metropolen i Ruhrområdet. Tidigare var Dortmund industrins huvudhärd med kolgruvorna och tungmetallen som stadens främsta verksamheter, men med åren har industrialismen succesivt avtagit och i stället har den moderniserats och anses i dag vara ett av högteknologins viktigaste fästen. Men ska man tro majoriteten av invånarna är det fotbollen som är det i särklass största och viktigaste.
Möjligtvis finns det en sanning i det då det tyska fotbollsförbundet valt att placera sitt egna museum i Dortmund – som är beläget intill Hauptbahnhof. Där kan man i egenskap av besökare ta del av den tyska fotbollens historia och bevittna sällsynta klenoder som har anknytningar till både äldre och yngre händelser.
Just Hauptbahnhof var dit jag anlände med buss från Frankfurt. Det var tidig förmiddag men ändå var det redan flera utsmyckade fotbollssupportrar som börjat uppladdningen inför eftermiddagens batalj genom att dricka öl och samtala om vad som varit och vad som komma skall. Även Nalle Puh, Kalle Anka och andra seriefigurer syntes lite varstans med alkoholhaltig dryck i sina vaddera händer.
Nej, jag hade varken rökt marijuana eller käkat magiska svampar. Utan det var karnevaltider under mitt besök, och många av invånarna i Dortmund vars fotbollsintresse är svalt valde att förklädda göra den drygt timmeslånga tågresan till Köln för att roa sig. En av dem bar en svensk Tre Kronor-tröja samt en blågul peruk och var skrämmande lik komikern Anders Jansson. Hans breda tyska fick mig dock snabbt att inse att det blott måste ha varit en dubbelgångare.
Efter ett tag rullade det tåg från Hamburg som jag väntat på in på perrongen och jag slöt upp med mina vänner som likt mig valt att ägna halva helgen åt att stötta HSV från bortasektionen på Westfalenstadion.
Precis som alltid hade jag ansökt om ackreditering till matchen, men beviljades ingen med motiveringen att Borussia Dortmund prioriterar tyska journalister. Märkligt kan tyckas av en klubb som gärna framhäver sig själva som moralens främsta väktare. Till deras försvar ska dock sägas att jag under den gångna säsongen medgavs ackreditering och hamnade på pressläktaren lustigt nog bredvid Nicolai Müller.
Den här gången fick jag inte den möjligheten och tvingades således sent omsider jaga tag på en biljett – vilket jag gudskelov lyckades med tack vare en god vän som är högt uppsatt inom HSV:s ultrasfalanger.
I gemensam trupp begav vi oss till stadens södra delar där arenan är belägen för att dricka några öl innan avspark. Faktum är att Dortmund betraktas som något av ölets hemstad i Tyskland då några av landets äldsta bryggerier har sitt ursprung där. Ändå var det bara lättöl som serverades innanför arenans portar då matchen av någon anledning ansågs vara högriskfull. Detta trots att supportrarna tidigare hade ett erkänt vänskapsband med varandra som till viss del fortfarande lever kvar.
Väl inne på läktaren tog vi plats längst nere framme vid capon och jag måste erkänna att det kändes mäktigt att stå öga mot öga med ”Den gula väggen”. En känsla av ”vi mot dem” infann sig snabbt i kroppen och trots att vi var tio gånger färre i antalet gjorde vi vad vi kunde för att lyfta fram vår älskade klubb mot en sällsynt seger.
Någon sådan fick jag inte heller den här gången ta del av, utan det var hemmalaget som drog det längsta strået och precis som jag med åren fått vänja mig vid lämnade jag arenan med en stor tomhet i bröstet.
Borussia Dortmund må ha flest åskådare på sina hemmamatcher, men de är defintivt inte bäst i Europa som en del vill hävda. Sanningen är den att de inte ens är bäst i Tyskland och lever sålunda i drömvärld där BVB är störst, bäst och vackrast – precis som jag inledde den här texten med.
I ett avsnitt av Bundesligapodden myntade jag att Borussia Dortmund är en sekt och fick medhåll från en hel del lyssnare medan andra inte delade den åsikten överhuvudtaget. Det som till stor del ligger grund till mitt uttalande är den erfarenhet jag har av att ha varit i kontakt med klubben och deras supportrar, samt den sliskiga parollen ”Echte Liebe” och att man har ”You’ll Never Walk Alone” som inmarschlåt.
Med det sagt hyser jag ändock stor respekt för vad föreningen åstadkommit och vilken enormt stor betydelse den har för den tyska fotbollen överlag. Men troligtvis kommer det alltid leva kvar en liten känsla av vämjelse när jag tänker på ”Die Borussen”.
Storleken till trots anser jag att det i Dortmund inte finns mycket annat utmärkande än den pampiga arenan. Jag läste någonstans att staden till ungefär hälften består av grönområde, vilket jag har svårt att tro på då jag sällan varit i en ort vars innerstad går i så många nyanser av grått som Dortmunds gör. Inte ens Berlin kan mäta sig på den fronten.
Dortmund och Ruhrområdet överlag är sannerligen fotbollstokigt och naturligtvis är det värt att besöka Westfalenstadion även om både arenan och stämningen som vanligtvis råder där är överskattat. Dock kan jag inte råda att bo i Dortmund, utan i stället är det betydligt trevligare och gemytligare att ha sin hemvist i närliggande Düsseldorf för att sedan på matchdagen bege sig till Dortmund där man tar ett par timmar för att utforska staden innan man beger sig till arenan för match.
Fakta och tips:
Grundades: 1909
Smeknamn: Die Borussen
Arena: Signal Iduna Park (81 400)
Maskot: Biet Emma
Tränare: Peter Stöger
Så mycket kostar en öl: 3,90 € (Brinkhoff)
Så mycket kostar en ståplatsbiljett: 17 €
Så tar du dig enklast till arenan:
På matchdagar åker du smidigast från Hauptbahnhof med U-Bahnlinje nummer U45, som kör var femte minut, till stationen Stadion.
Tyskland runt med Wollin – lista på besökta arenor:
1. Eintracht-Stadion, Braunschweig
2. Volksparkstadion, Hamburg
3. Holstein-Stadion, Kiel
4. SchücoArena, Bielefeld
5. RheinEnergieStadion, Köln
6. BayArena, Leverkusen
7. Vonovia Ruhrstadion, Bochum
8. Weserstadion, Bremen
9. Audi Sportpark, Ingolstadt
10. WWK-Arena, Augsburg
11. Olympiastadion, Berlin
12. HDI-Arena, Hannover
13. Millerntor-Stadion, Hamburg
14. Mercedes-Benz Arena, Stuttgart
15. Merck-Stadion am Böllenfalltor, Darmstadt
16. Fritz-Walter-Stadion, Kaiserslautern
17. Hardtwaldstadion, Sandhausen
18. Volkswagen Arena, Wolfsburg
19. Commerzbank-Arena, Frankfurt
20. Signal Iduna Park, Dortmund
Synpunkter, frågor eller funderingar? Hör gärna av dig.
