Vad Chelsea gör och vad Chelsea säger är två olika saker

Allt lät så vackert när Todd Boehly köpte Chelsea. Visst var det nog tänkt att Chelsea skulle värva spelare men Chelsea skulle nu drivas med en långsiktig strategi i grunden för det första, och denna strategi skulle utgå från Chelseas framstående akademi för det andra. Saker som en ny ägare så klart förstår att säga när det gäller att göra sig kompis med klubbens supportrar.

Både en och annan var nog rätt skeptiska till detta redan från start. Dels eftersom Boehly på många sätt framstod som ännu en amerikansk ägare som snart skulle komma att gå bort sig i den europeiska fotbollsdjungeln, likt så många före honom. Dels eftersom det så uppenbart lät som rent publikfrieri från Boehlys sida.

Man skulle för all del kunna anse att Todd Boehlys första egna val av manager var helt i linje med hans stora ord. Graham Potter är sannerligen inte någon slags quick fix-manager utan en manager ägnad och lämpad åt just precis den typ av långsiktiga klubbprojekt som Boehly pratade om. Så långt backade Boehly upp sina ord i handling.

Då får man för all det låtsas lite som att det regnar när man noterar att Boehlys anställning av Potter kom efter att han sparkat Thomas Tuchel i början av september, alltså när säsongen redan börjat och bara några få dagar efter att transferfönstret stängt. Det är inte precis en timing i beslutet som andas väl genomtänkt planering för att uttrycka saken försiktigt.

Exakt hur mycket tankemöda låg egentligen bakom beslutet att anställa just Graham Potter? På ytan en anställning som inte känns helt intuitiv. Inte för att Potter på något sätt inte är en duglig manager, men en manager med en helt annan profil än vad Chelsea normalt brukar anställa. Medvetet, eller högg Boehly bara den manager som för stunden råkade vara hetast?

Svaret på den frågan styr nog väldigt mycket hur Chelsea och Todd Boehly faktiskt kommer förhålla sig till Graham Potter i närtid. För det vore nog helt fel att säga att det går särskilt bra för Chelsea eller Potter just nu. Nionde-tionde plats i tabellen, ett spel som hackar och inte ser ut att riktigt vilja lyfta, och Champions League en alltmer avlägsen önskedröm.

Under det gamla vanliga Chelsea, alltså det Chelsea vi lärde känna med Roman Abramovitj som ägare, så hade Potters dagar nog varit räknade. Frågan är alltså om detta verkligen är annorlunda under det nya Chelsea, med Todd Boehly som ägare. Något säger mig att Boehlys idéer om projekt och långsiktighet inte precis räknade med möjligheten att ligga nia-tia och missa Champions League.

Värvningar är en annan sak som traditionellt sett ökar pressen på en sittande manager att skapa resultat. Och här kan man onekligen säga att Chelsea och Boehly har maxat kontot. Deras £270m investerade i nya spelare i somras har kompletterats med ytterligare £290m under januari. Chelsea har knäckt transferrekord och värvat 17 nya spelare sedan Todd Boehly köpte klubben.

Här finns det uppenbara dilemmat. Genom att spendera så mycket pengar på så många nya spelare ökar man kraven på Graham Potter att prestera resultat för pengarna. Men genom att värva så många nya spelare på så kort tid gör man det också svårare för Graham Potter att hitta en stabil stomme i spelartruppen och sätta en taktik, och därmed svårare att prestera resultat.

Frågan redan från början var om Chelsea och Todd Boehly egentligen hade en strategi att spendera, eller om det var Chelseas och Todd Boehlys strategi att spendera. Mycket lite med att värva 17 spelare för totalt närmare £600m på typ ett halvår antyder någon mer genomtänkt strategi. Mest av allt associerar det förmodligen till ett Nottingham Forest på finansiella steroider.

Med 17 nya spelare i truppen hittar vi 33 spelare i Chelseas spelartrupp. Vad betyder det för Todd Boehlys vackra prat om att satsa på klubbens akademi, där 25% av spelartruppen skulle komma från den egna akademin? Kanske är det för tidigt att dra ett streck i den debatten redan nu, men letar man tecken på ett Chelsea som satsar på sin akademi så hittar man här rakt motsatta tecken.

Allt som allt framträder en bild av ett Chelsea och en Todd Boehly som pratar om lång sikt men agerar på kort sikt. Det ena måste inte utesluta det andra så klart, men vad en klubb gör på kort sikt måste åtminstone förstärka vad klubben vill göra på lång sikt. Den kopplingen är svår för att inte säga omöjlig att se med Chelsea och Todd Boehly just nu.

Sanningen är kanske att det nya Chelsea egentligen inte skiljer sig särskilt mycket från det gamla Chelsea. Och om så är fallet är det nog dags att Graham Potter börjar vinna fotbollsmatcher igen. Kanske med början redan denna helg i det tuffa bortaDerbyt mot ett West Ham som helt säkert väldigt gärna ger sig själva ett lyft i tabellen på just Chelseas bekostnad.

Annars måste vi nästan ta för givet att Chelsea redan börjar leta efter sin nästa före detta manager.