Värnamos tränarbyte: En nödvändig åtgärd eller förhastat beslut?

Efter noll poäng på sex allsvenska matcher valde Värnamo att gå skilda vägar med tränarduon Ferran Sibila och Robin Asterhed. Klubben torskade dessutom alla gruppspelsmatcher i svenska cupen. Beslutet var ”väntat” och ”oväntat” på samma gång. Det är trots allt tidigt på säsongen och trots förlusterna så fanns de bra tendenser i flera av matcherna. Samtidigt kan man inte blunda för att IFK har noll poäng, det går inte att ensidigt skylla på ”otur”. Syftet med denna artikel är diskutera ifall det var rätt eller fel att låta Sibila och Asterhed lämna.

Innan min redogörelse vill jag betona att jag som hobbyskribent inte har tillgång till all relevant fakta. Att vara tränare handlar mycket om att ha en god relation med sina spelare och deras förtroende. Sannolikt har tron på Sibilas och Asterheds idéer minskat efter alla förluster som staplats på hög. Samtidigt vet jag inte hur ”bra/dåligt” relationen mellan tränarna och spelarna de facto är. Om Sibila och Asterhed har ”tappat omklädningsrummet” så är det rimligt att de får lämna, då var detta dödsdömt. Det är dock inget som jag med säkerhet kan verifiera eller falsifiera.

Sibila anslöt till klubben i slutet på augusti, medan Asterhed kom två månader senare. Under hösten var Sibila huvudtränare medan Asterhed var assisterande, men efter årsskiftet har de haft ett delat ledarskap. Om man räknar från att Sibila anslöt, så har det blivit två vinster, sex oavgjorda och nio förluster i Allsvenskan. Om man inkluderar all tävlingsfotboll, även cup-, och kvalmatcher, så blir sifferraden 3-7-12. Det är därmed bara tre vinster på 22 försök och det är ett svagt facit.

Personligen anser jag att hösten var ”godkänd”. Det som förblir en fjäder i hatten för Sibila är att han höll kvar laget i Allsvenskan samtidigt som Värnamo var kompakta och svårslagna under 2024:s andra halva. Samtidigt fanns det orosmoln, och det gällde primärt de offensiva delarna av spelet. Denna oro har bekräftats under våren, vilket beskrivs senare.

Backlinjen, som alltså var stabil i höstas, bestod då av Larsson-Steinwender-Kotto-Grozdanic. Framför dem jobbade Wenderson-Thern-Le Roux hårt. Spontant tycker jag det är svårt att lyfta en enskild spelare av dessa sju, utan framgången berodde på att fungerade bra tillsammans. De rörde sig som en enhet vilket gjorde att man krympte ytor. Om någon gick bort sig fanns det alltid någon ”back up”. Dessutom lyste de amatörmässiga misstagen med sin frånvaro.

I år har defensiven varit sämre. Förvisso har det funnits bra perioder där Värnamo sett ut som i höstas. Skillnaden är dock att lägstanivån har varit lägre och när man varit som sämst så har det blivit kostsamt. Värnamo har haft svårt med både snabba omställningar och när man försvarat sig mot ordnat possession-spel. När det kommit inlägg och inspel in i boxen så har det ibland sett otryggt ut, som rena rama hönsgården. Den senaste matchen mot Norrköping, där tre enkla mål släpptes in, var klappkass ur defensivt hänseende. Jag upplever inte att försvararna och mittfältarna fungerar ihop som ett kollektiv. Bland annat är kommunikationen dålig vilket gör att man inte täcker upp för varandra. Därutöver så hamnar man ibland antingen för långt eller för nära varandra vilket gjort att det uppstått ytor.

Angående offensiven, det brast i höstas och det har inte varit bra sedan Allsvenskan startade. Det gäller både förmågan att näta via snabba omställningar och att attackera mot ordnat försvar. När Värnamo får kontringsmöjligheter så går de långsamt och man utnyttjar inte ytor som uppstår. Det blir ofta en passning i sidled för mycket, i stället för passningar framåt. Vidare så har Värnamo vunnit få dueller inne i motståndarnas straffområde, det leder till att exempelvis inlägg blir ineffektiva. Det är just inne i boxen som de flesta mål görs och det är därför olyckligt att IFK sällan tar sig in dit.

Det går både att peka på bristande individuell spets, och svårigheter med att få de offensiva pjäserna att fungera som ett lag. Med det första avser jag att ingen av anfallarna eller yttrarna har uppvisat någon ”extraordinär skicklighet”, exempelvis snabbhet, dribblingsförmåga, spelförståelse och/eller avslutsteknik. Det är egenskaper som behövs om man ska skapa mål och chanser på egen hand. Möjligen kan Calle Johansson undantas från det påståendet.

Det är dock få lirare i Allsvenskan som har den där individuella skickligheten så att de kan förändra matcher på egen hand. Det är därför viktigt att samspelet mellan spelarna fungerar, och det är just det som de inte gör. Värnamos pjäser har sällan lyckats att, genom snabbt passningsspel och smarta löpningar, få motståndarnas försvar ur balans.

Den relevanta frågan blir, i vilken utsträckning beror detta på Sibila och Asterhed? Eftersom det är det offensiva som varit tränarnas största svaghet så blir det naturligt att fokus hamnar där. Det är omöjligt att helt frånta dem ansvar, det är trots allt deras uppgift att skapa en taktisk grundstruktur och få spelarna att förstå samt tro på den.

En sak som jag funderat kring är ifall deras offensiva strategi lämpar sig för detta spelarmaterial. Sibila och Ashterhed har praktiserat en passningsorienterad fotboll som inte är särskilt ”rak”. Att spela på det sättet kräver att spelarna är passningsskickliga och har en väldigt bra spelförståelse för att kunna ta sig fram genom trånga ytor. En utmaning med taktiken är att det tenderar att skapas få chanser, och då krävs det en effektiv anfallare.

Av det som jag sett så upplever jag inte att Sibila och Asterhed har lyckats med att anpassa taktiken efter spelarna, och därmed få spelarna att få ut sitt max. Det går att jämföra med Hellberg, som också hade en passningsorienterad fotboll men med mer inslag av snabba omställningar. Förvisso fanns de brister i början, men på lång sikt lyckades Hellberg med Värnamo. Det fanns tydliga principer i spelet och lirarna förstod vilka roller de hade och kunde leverera utifrån det.

Min tolkning är att Hellberg var bra på att ge alla individuella instruktioner, och anpassa laget beroende på motstånd. Det är ingen slump att Antonsson och Engvall kanske gjorde sina karriärs bästa säsonger när han var vid rodret. Även andra spelare, exempelvis Wenderson, Larsson och Näsström, utvecklades under Hellbergs styre. Det kan knappast en tillfällighet, det är i stället resultatet av ett bra ledarskap.

Det går dock att diskutera ifall spelarna är ”för dåliga” för Allsvenskan, och ifall ansvaret därför bör läggas på ledningen. I defensiven finns dock Larsson och Grozdanic som båda var med under 2023, samt Hugo Andersson som spelat många år i den danska ligan som knappast är sämre än den svenska. I truppen ingår också Björnström som levererat i Allsvenskan tidigare, desamma kan sägas om Le Roux, Wenderson och Thern på mitten. Det känns svårt att ensidigt skylla på ”dåliga spelare” när de kommer till det försvarsrelaterade. Snarare kan man påstå att det är svagt att Sibila och Asterhed inte varit bättre på att stabilisera Värnamos defensiv.

Diskussionen kring de offensiva spelarna blir dock annorlunda. Den ende renodlade anfallaren som finns är Kalu, och han var iskall under hösten. Alsalkhadi, Calle Johansson och Bilalovic har lite erfarenhet av spel i Allsvenskan, samtidigt som Zeljkovic och Adjei visat prov på bristande spets förut. Ledningen borde kanske tagit in minst en spelare med individuell spets. Som tidigare skrivet så går det dock att vända på det, och påstå att Sibila och Asterhed borde varit bättre på att anpassa sig efter de som finns tillgängliga.

Sammantaget så kan jag inte, med full kraft, kritisera beslutet att låta Sibila och Asterhed gå. Resultatraden var helt enkelt för dålig. Det går de inte att blunda för. Det är inte otänkbart att sportchefen Jörgen Pettersson blivit skrämd av det han såg hos Västerås förra året, där VSK åkte ut trots bra spel under våren. Om man dessutom ska ge en ny tränare en chans att ”rädda säsongen”, kanske de måste ske tidigt och inte när poängavståndet ökat ännu mer.

Det finns dock alltid minst ett ”men”, och denna gång är det fler. Det är ännu inte klart vem som blir ny tränare. Juan Robledo, som varit i klubben som assisterande i ungefär en månad, intar rollen tillfälligt. Det finns dock inga garantier för att Robledo gör det bättre än vad Sibila och Asterhed skulle gjort. Samma slutsats kan dras kring den individ som blir den permanenta a-lagstränaren.

En annan aspekt som talar ”mot” beslutet att sparka tränarna är att IFK hade bra perioder i flera av matcherna och är ett mittenlag när det kommer till xG-statistik. Dessutom är Halmstad, som är på kval, endast fyra poäng ovan. Om Asterhed och Sibila varit kvar, och ifall laget slagit HBK och därefter GAIS, så skulle plötsligt situationen vara en annan.