Jag tänker försöka gå igenom de olika kandidaterna som näms för jobbet inför nästa säsong och i det också utnämna den tränare jag helst ser i rollen. Det finns många aspekter i rörelse och vissa alternativ är kanske mindre realistiska än andra, men för tankens skull så studerar jag detta med ett optimistiskt öga.
Carrick och liknande kandidater
Michael Carrick har mycket gemensamt med Ole Gunnar Solskjaer, förutom att de som spelare skrivit in sig i historieböckerna som klubblegendarer, så har de även båda haft en framgångsrik period som interimtränare för Manchester United. Solskjaer hade en så pass lyckad period att han fick teckna kontrakt som huvudtränare och allt verkade fungera bra, ändå fram till att de andra klubbarna i Premier League lärde sig att motarbeta hans spelstil. Laget lyckades inte anpassa sig till den nya verkligheten och formen dök rejält, vilket resulterade i Solskjaers avsked. Ser man till den nuvarande utvecklingen så finns det risk att Carrick kommer ha ytterligare likheter med Solskjaer, ja laget spelar bra utan possession när man får kontra, men att döma av vad vi fått se från de bollförande matcherna så finns det mer att önska. Det återstår att se om Carrick kan hitta ett sätt att spela som initiativtagande lag, eller om formen, likt för Solskjaer, kommer dyka när hans spelidé stoppas av andra tränare.
Obevisade som initiativtagare
Tre namn från Premier League som cirkulerar i diskussionerna är: Bournmouths Andoni Iraola , Crystal Palaces Oliver Glasner samt Newcastles Eddie Howe. De alla tre har åstadkommit stora saker med relativt små medel, kanske framförallt sett till de spelarna som parallellt med bedrifterna har lämnat klubbarna. Vi har Eberechi Eze och Michael Olise som lämnat Palace, Dean Huijsen, Illja Zabarnyj och Antoine Semenyo som lämnat Bournemouth och slutligen Alexander Isak som lämnat Newcastle - ändå klarar klubbarna av att prestera, med vissa undantag under denna säsong. Glasner och Howe har vunnit titlar med respektive lag och Iraola har imponerat med sin taktiska expertis.
På ytan ser de alla tre ut som bra kandidater för jobbet, de har erfarenhet av ligan och dess motståndare och dessutom sitter både Glasner och Iraola på utgående kontrakt inför sommaren. Men är dessa tränare verkligen värda att satsa på? Jag menar att svaret är nej. Framgångarna har generellt sett kommit då man spelat utan bollinnehav, då man kapitaliserat på motståndarens bollförluster och offensiva spel. De hamnar alltså i samma fundering som kring Carrick, kan de prestera som initiativtagande lag? En klubb i Manchester Uniteds storlek kommer alltid att hamna i en position där man förväntas hålla i taktpinnen och på den fronten är alla fyra kandidaterna relativt oprövade. Det finns alltså ingen anledning att byta ut Carrick mot någon av dessa tre.
Samma idé som Carrick
Två ytterligare kandidater som kan beskrivas som för lika Carrick är Roberto De Zerbi och Unai Emery . De alla tre har en liknande spelidé i den moderna fotbollen. Tidigare var målet att, genom att ha bollinnehavet i långa anfall, kunna pressa bak motståndet mot det egna straffområdet och tålmodigt leta efter spelare som frigjorde sig från sin markering. Pep Guardiola var denna filosofins starkaste fanbärare och vann, genom den, praktiskt taget allt som går att vinna. Men detta sätt att spela på har under de senaste åren motarbetats allt mer effektivt, genom framförallt man-man-markering. Försvarare har alltså istället för en yta, en spelare att markera och försvara mot. Pressen blir tätare och passningsalternativen färre,
vilket försvårar för offensiva spelare att komma loss från sin markering. Den väldigt possessionbaserade fotbollen blir alltså svårare att spela mot ett man-manförsvar och i den moderna fotbollen syns det alltmer sällan. Till och med Pep verkar ha tvingats bort från den tidigare framgångsrika filosofin.
Det som då i sin tur har anammats för att motverka man-man-markeringen är vad som går att se i de tre tidigare nämnda tränarnas spelidéer. Istället för att pressa bak motståndet så eftersträvar man istället att kontrollera bollen längre ned i banan, och i och med man-man-markeringen så kommer också i regel förvarande laget högre upp i banan vilket lämnar större ytor bakom backlinjen. Som bollförande lag överbelastar man de centrala delarna av planen med ett spelar-övertag vilket möjliggör att man snabbt kan spela sig igenom markeringarna och leta efter långa passningar bakom backlinjen. Vi har fått se prov på detta från just Emery i Aston Villa och De Zerbi i både Brighton och Marseille, men också från vår egen Michael Carrick under interimprioden. Frågan återkommer alltså här igen, är det verkligen värt att byta ut Carrick om filosofin redan anammas i klubben?
Problemet med manager kontra tränare
Överhängande i denna långa rad av spekulationer så finns frågan som blev slutet för Ruben Amorim, nämligen hur rollen som chefstränare i Manchester United är utformad. Amorim uttryckte mot slutet av sin United-karriär att han var missnöjd med klubbens inblandning i frågor kopplade till vad som hände på planen. Efter delade poäng borta mot Leeds i början av januari hävdade portugisen att han inte kommit till Manchester för att vara tränare, utan han upplevde att han utlovats rollen som manager. Vad Amorim faktiskt menade med detta leder in oss på ett litet historiskt sidospår i tränarfrågan - bear with me.
Skillnaden mellan yrkestitlarna tränare och manager är inte helt tydliga. Chefstränare kallas ofta för båda delarna trots att befogenheterna kan skiljas vilt från klubb till klubb och från tränare till tränare. Ska man göra någon form av distinktion mellan benämningarna så är en med titeln tränare eller coach någon som ansvarar för hur laget spelar och tränar, medan en manager ansvarar för ytterligare övergripande frågor kring klubben - som värvningar och akademi.
Under Sir Alex Fergusons tid som tränare så hade han mer eller mindre full kontroll över allt fotbollsrelaterat, således får han ses som en renodlad manager. Mellan 2003 och 2013 samarbetade Ferguson med dåvarande VD:n David Gill, en relation som sägs varit byggd på respekt och förtroende för varandra, där Ferguson fick agera fritt i det sportsliga rummet - till stor framgång.
Post-Fergie
Efter Gills och kort därefter Fergusons avsked så tog den nu - i många United-fans ögon - ökände Ed Woodward över som VD och behöll strukturen som sådan att kommunikationen kring fotbollen skedde direkt mellan tränare och VD. Det han dock förändrade var att lägga ett större fokus på den ekonomiska vinningen - inte genom välplanerade affärer utan genom att värva stjärnspelare i hopp om att öka intäkterna från försäljning av biljetter och klubbartiklar. Resultatet blev sådär och spelare som Angel Di Maria, Bastian Schweinsteiger och Memphis Depay fick erkännas som floppar i Manchester United. Systemet kritiserades hårt för att besluten kring fotbollen togs av “ekonomiska experter” på bekostnad av de rent sportsliga framgångarna, istället för att värva spelare som passade in i ett system så värvade man snarare spelare som skulle “vara systemet”.
Efter att Fergusons efterföljare, David Moyes och Louis van Gaal, misslyckades i klubben under dessa premisser, så inrättade man ett nytt system där tränaren blev en del av en rekryteringskommitté. Tränaren hade en röst att lägga i värvningsfrågor och kunde inte alltid få sin egen vilja igenom. Inflytandet krympte alltså ytterligare och under Mourinho fortsatte problemen i viss utsträckning, även om han satt på ett förhållandevis stort inflytande. Portugisen motsatte sig att en sportchef skulle anställas och ville gärna behålla sin roll som får beskrivas som manager. När sedan Solskjaer tog över efter "The Special One” så var han positiv gentemot en eventuell sportchef, men det skulle dröja ett par år innan maktskiftet genomfördes.
Först 2021 anställde Manchester United, som en av de sista storklubbarna, en sportchef i form av John Murtough. Man gjorde en satsning för att få tydlighet kring styret så att bättre beslut kunde fattas i klubben, kanske främst sett till vilka spelare som värvades.
Intentionerna var goda, fotbollsfrågor skulle nu få en tydlig ansvarig och i dialog med dåvarande huvudtränaren Erik ten Hag skulle klubben återgå till sin forna glans.
Med facit i hand får man säga att resultatet blev sådär, värvningarna som gjordes under John Murtough var inte felfria och trots två cuptitlar så lyfte aldrig laget. De mest noterbara värvningarna på den svagare sidan är väl utan någon större tvekan Jadon Sancho, Anthony, Rasmus Höjlund och André Onana - dessa var dock värvningar som höjde mångas förväntningar, kanske var det också den pressen som gjorde att det inte fungerade till slut.
Samtidigt ska det sägas att några av klubbens bästa värvningar på länge också gjordes under perioden, detta i form av Raphael Varane, Casemiro och Lisandro Martinez.
Modellen med en sportchef uppfattas som tydlig på papper men ser man till värvningarna syns det att ten Hag hade mer inflytande än man kunnat förvänta sig. Där tänker jag främst på de Ajax-betonade värvningarna i: de Ligt, Onana, Martinez, Anthony och Mazraoui som alla tidigare hade spelat under holländaren. Kanske hade tränaren för mycket inflytande, kanske fanns inte modellen för vilka spelare som skulle rekryteras - det är svårt att säga, men det fungerade inte i slutändan.
INEOS eran
När INEOS under våren 2024, tågade in som delägare i klubben började man direkt att omforma strukturen och i det fick John Murtough tacka för sig. Man visade snabbt vilka intentioner man hade för klubben och plockade in Newcastles geniförklarade sportchef Dan Ashworth för en stor summa pengar. Inte långt därefter sparkades ten Hag efter svaga resultat och Amorim plockades in som ersättare.
Samarbetet blev dock kortlivat och efter inte mer än fem månader på posten, så revs Ashworths kontrakt - på mer eller mindre oklara grunder. Kuppen blev en dyr sådan för den i många bemärkelser snåle Jim Ratcliffe, men man hade satt något i rörelse och den tekniske chefen Jason Wilcox övertog den vakanta posten.
Sedan dess är just Jason Wilcox Manchester Uniteds sportchef. I denna nya struktur ligger det yttersta ansvaret för fotbollen på Jason Wilcox och den resterande ledningen runt honom. Detta innefattar allt från värvningar till filosofin inom akademin och möjligheterna för unga spelare att slå sig in i a-laget. Tränaren tränar laget och sportchefen löser resten, självklart är detta ett samarbete parterna emellan och därför är det av yttersta vikt att tränarens filosofi stämmer överens med sportledningens visioner - något som rätt publikt inte fungerade med Amorim.
Som resultat av konflikten som uppstod mellan Ruben Amorim och Jason Wilcox så finns numer lite nya kriterier för nästa huvudtränare. Det kanske mest uppenbara är att det måste handla om en tränare som är införstådd med avtalet, att dennes inflytande i någon mån kommer att vara begränsad. Fortsättningsvis tror jag att en tränare som har en fallenhet för att spela med en trebackslinje, inte kommer att fungera med den taktiska vision ledningen verkar ha. Egentligen var det inte trebackslinjen i sig som var problemet, utan Wilcox ska ha uttryckt missnöje mot att Amorim inte kunde anpassa systemet efter matchbilden, men med det sagt så kan det bli svårt att sälja in en trebackslinje till fansen efter Amorims inte helt framgångsrika uppvisningar med systemet. Så det som realistiskt sett eftersöks i Manchester Uniteds nästa tränare är en inställsam sådan som spelar med fyra försvarare.
Denna något längre avstickare har förhoppningsvis målat upp en tydligare bild över vilken grund vi står på inför det stora valet i vem som ska vara nästa Manchester United tränare. Jason Wilcox har inlett starkt och tydligt där han både genomfört hittills framgångsrika värvningar samt påvisat sin auktoritet i avskedandet av den olydige Amorim. Strukturen med en sportchef har gett fog för att vara hoppfull inför framtiden och det ska bli intressant att se hur samarbetet mellan parterna fungerar - oavsett om det är med Carrick vid rodret eller någon annan.
Nej tack
Det finns en rad namn som vid tidigare tränarskiften i Manchester United har nämnts som potentiella ersättare, däribland: Mauricio Pochettino, Thomas Tuchel, Diego Simeone och Antonio Conte. De besitter alla sina goda egenskaper men på det stora hela passar de inte in i vad Manchester United varken söker eller behöver. Det finns delvis utdaterade spelidéer, problem med formationer och också problem med kandidaters önskade inflytande i klubben. Med den nya tidigare nämnda strukturen med sportchefen Jason Wilcox så ser jag det som både osannolikt och oönskat att någon av dessa tränare skulle få förtroende som huvudtränare. Kandidaterna symboliserar de sortens tränare som jag tycker United ska undvika att röra sig mot, dessa är alltså bara några exempel från en lista som absolut kan göras längre.
Antonio Conte har gjort sig känd som någon som kan bringa framgång direkt i en klubb, med hård disciplin och en stark vinnaranda kan mycket hända på lite tid. Dock har ett mönster visat sig där formen avtar drastiskt efter en period, något som inte minst går att se nu i Napoli där man inte verkar lyckas försvara Scudetton. Vidare spelar Conte ofta med en trebackslinje, något som vidare talar emot honom.
Thomas Tuchel har i sin tur det andra problemet - han vill ha stort inflytande i de klubbar han basar över. Under sina tidigare perioder i bland annat PSG, Dortmund och Bayern så har han hamnat i konflikt med ledningen över frågor om inflytande. Det går inte. Vidare ska nämnas att han redan vid ett tidigare tillfälle tackat nej till jobbet som United-tränare, så en framtid med tysken som tränare är inte trolig. En parantes kan också sättas vid att han spelat mycket med tre försvarare.
Pochettino och Simeone kan vi för enkelhetens skull bunta ihop till att deras taktiska glansdagar är passerade. Pochettino var framgångsrik i Tottenham, men efter misslyckade vändor i PSG respektive Chelsea så finns det lite för många frågetecken kring hans taktiska förmåga. Argentinare har uppvisat problem framåt i att bryta ned låga blockeringar samtidigt som hans lag haft problem med försvaret. Han förespråkar en väldigt högintensiv press som delvis varit orsaken till försvarsproblemen, men också till skadeproblem.
Diego Simeone har gjort sitt namn som en defensiv expert under de 15 år han lett Atletico Madrid, något som har lett till kritik om en förutsägbarhet i hur hans lag spelar. Målproduktionen blir till följd något svag och matcherna består ofta av att vänta på motståndarens misstag snarare än att ta initiativet. Fotbollen som Simeone spelar är i min mening för långt ifrån den som spelas och eftersträvas i Manchester United. Argentinaren är nog den tränare jag minst kan se komma till Old Trafford.
Två ytterligare namn som kan placeras i “nej tack-kategorin” på liknande grunder är Enzo Maresca och den gamle mittfälts-ikonen Xavi . Maresca hade problem i Chelsea med att bryta ned lågt stående lag och hans taktik blev förutsägbar, vilket ledde till att laget ofta tappade ledningen i matcher. I slutändan hade Maresca ett liknande problem som Amorim, han vägrade anpassa sitt spelsystem trots att det inte fungerade. Xavis period som tränare för Barcelona präglades istället av att man ofta blev utspelade och sönderpressade, det sägs skämtsamt att det var som om Xavi inte kunde begripa hur hans spelare inte klarade av att göra det han brukade göra match efter match.
Alla dessa tränare har åstadkommit massor i sina respektive lag och detta är inte på något sätt menat att underminera deras förmågor. Min åsikt är bara den att dessa tränare inte passar för vad Manchester United behöver just nu, varken i taktisk eller strukturell bemärkelse. Skulle någon av dessa utnämnas som nästa tränare kommer jag att bli mer eller mindre bestört och uppfatta det som ett steg i fel riktning. Nej, nej tack, säger vi till dem.
Tre personliga favoriter
Jag tycker att Michael Carrick är intressant som permanent huvudtränare, men det blir till att se om den åsikten står sig vid säsongens slut. Visar det sig av någon anledning att Carrick inte håller måttet så finns det tre väldigt intressanta alternativ som jag skulle slänga mig över om chansen gavs. Jag talar om inga mindre än: Luis Enrique, Xabi Alonso och Julian Nagelsmann. De är alla bland de mest eftertraktade i Europa och jag känner mig skyldig att trampa på bromsarna en aning i upphetsningen över en framtid med någon av dessa tre. Det finns nämligen flera glädjedödare kring ifall de verkligen skulle ta jobbet. Luis Enrique vann förra säsongens Champions League med sitt PSG och sitter dessutom på ett kontrakt som utgår först sommaren 2027. Julian Nagelsmann befinner sig i en liknande situation där tyska fotbollsförbundet har avtal på hans engagemang till och med EM 2028, han är dessutom ansedd att vara nästa generations stora tränare. Xabi Alonso är den enda i sällskapet som för tillfället är kontraktslös, efter en kortare svit med Real Madrid befriades han från sitt uppdrag som tränare och ögar nu ned nästa utmaning. Problemet med spanjoren ligger dock i forna lojaliteter, närmare bestämt i Liverpool där han spelade i dryga fem år och en verklighet där han kritar på för största rivalen Manchester United är att se som osannolik.
Vad gör dessa så bra?
Den moderna fotbollen är i konstant förändring och alla tränares största hot är att bli utstuderade och kontrade taktiskt. Den egenskap som blir viktigast i detta klimat måste ses som förmågan att anpassa sig efter match och matchbild. Att kunna ändra uppställning efter motstånd eller att byta taktik i ett underläge alternativt överläge blir avgörande för att kunna utmärka sig i den föränderliga fotbollsvärlden. Dessa tre kandidater är att betrakta som bland de bästa i världen på just detta och det är bara att rabbla framgångarna för att förstå vad de är kapabla till.
Luis Enrique har omformat ett tidigare så stjärnspäckat PSG som aldrig lyckades i Europaspel, till ett ungt och livligt topplag som är Europamästare. Han är skolad i Guardiolas filosofi med mycket possession och följde efter i gigantens fotspår då han ledde Barcelona till nio titlar. Spanjoren är omtalad för att prioritera laget över de stora stjärnorna, han förespråkar en samlad, intensiv press och ett offensivt spel byggt på korta passningar och snabba omställningar. Den offensiva intensiteten är vad som kan ses som Enriques signum, och hans PSG är beviset med blixtrande anfall och kreativa dribblingar. Förra säsongen var klubbens bästa genom tiderna då man vann trippeln och även om lagets nuvarande säsong varit lite mindre självklar så lever titeldrömmarna än i både Champions League och Ligue 1.
Går vi vidare till nästa spanjor i Xabi Alonso så syns meritlistan som kortare, om än imponerande. 2022 inledde han sin karriär som huvudtränare på a-lags nivå då han skrev på för Bayer Leverkusen som då låg på näst sista plats i Bundesliga efter åtta matcher. Han tog klubben till en sjätteplats och Europa League-spel trots det tuffa utgångsläget. Följande säsong blev en historisk sådan där laget vann Bundesliga-titeln utan att ha förlorat en enda match, faktum är att man inte förlorade under hela säsongen förrän i Europa League-finalen mot Atalanta. Under denna otroliga säsong fick världen se hur Xabi Alonso vill att fotboll spelas och det är rappt och kontrollerat. Laget byggde anfallen från backlinjen och gjorde gärna detta genom mitten av planen, positioneringen var av största vikt för att passningsspelet skulle kunna fortlöpa effektivt och snabbt nå anfallet. Han förespråkar possession men det medför inte ett lågt tempo, utan progressiva passningar mot offensiven är målet. Samtidigt är han också känd för sin förmåga att anpassa sig efter matchbild.
Sist i ledet är tysken Julian Nagelsmann som likt de andra två spelar högintensiv fotboll. Han gjorde ett namn för sig i Red Bull Leipzig där han tog klubben till sitt första Champions League-slutspel. Laget nådde semifinalerna och Nagelsmann gjorde det som den yngsta tränaren någonsin i sammanhanget - endast 32 år gammal.
Följande säsong värvades han till Bayern München i den dyraste tränarövergången genom tiderna. Han vann Bundesliga-titeln under första säsongen men fick året därpå sparken då laget låg en poäng bakom Dortmund i ligan. Tiden i klubben blev något av en besvikelse sett till vad som åstadkoms och trots en vinstprocent på hela 71,4% i ligan så var det inte tillräckligt bra enligt Bayerns ledning. Sedan 2023 basar han istället över det tyska landslaget.
Grundpelaren i tränarskapet, som Nagelsmann uttryckt det, är att 70% av jobbet är social kompetens och att hantera individer, medan den taktiska sidan endast är resterande 30%. Således har han visat sig framgångsrik i att hjälpa unga spelare hitta formen och att nå sin potential. När det kommer till hur han spelar, så är även han en flexibel tränare som både spelar med olika formationer, men också med olika taktik från match till match. Hans lag blir därför svåra att läsa av och studera vilket ger goda förutsättningar för att ha ett taktiskt övertag. Vidare använder han sig av grundprinciper i matcherna, där Gegenpress och intensivt anfallsspel är ständigt återkommande.
Vem borde United satsa på?
Till sommaren är Manchester United långt ifrån den enda klubb som kan tänkas hugga en ny tränare, listan på potentiella intressenter är lång. Liverpool, Manchester City, Chelsea, Real Madrid, Newcastle United och Tottenham är några av jättarna som med Manchester United är potentiella arbetsgivare till tränare på jakt efter något nytt. Det största hotet - om man uttrycker sig så - skulle jag peka ut som Liverpool, vilka spås ha en önskelista bestående av just Enrique, Alonso och Nagelsmann. Om man får spekulera fritt, så tror jag dock att man lockas av Xabi Alonso och faktumet att han har ett förflutet i klubben och i sådant fall är både Nagelsmann och Enrique tillgängliga för samtal med United.
Som jag nämnde tidigare så hade alla tre kandidaterna varit mer eller mindre drömvalet för rollen som chefstränare, men om jag ändå ska försöka peka ut en absolut favorit så landar min röst på Julian Nagelsmann. Han är i fronten för den moderna fotbollstränaren, han använder sig av modern teknologi för att analysera och korrigera spelare såväl efter match som under träning, han är en flytande taktiker och anpassar laget efter motstånd och han förespråkar hög press och snabba anfall. Det finns vissa likheter med Ruben Amorim i Nagelsmann, sett till framförallt användandet av offensiva ytterbackar och två “tior” i offensiven, men den stora skillnaden är flexibiliteten, något som jag tror kan komma att vara framgångsrikt i Premier League där taktiskt förutsägbarhet är ett stort problem.
Något som vidare drar mig till Nagelsmann är synen på spelare och därtill förmågan att utveckla truppen under kort tid. De senaste tränarna i United har haft konflikter med spelare, på gränsen till personliga vendettor och jag tror verkligen att en ny filosofi kan behövas i klubben - något som Michael Carrick redan tyckas ha påbörjat med framgång.
Den enda riktiga farhåga jag har med Nagelsmann är att han tidigare bara tränat i Tyskland, och som bekant är intensiteten högre i Premier League och att anpassa sig till ligan har i många fall visat sig svårt för såval tränare som spelare. Med den intensiva pressen Nagelsmann använder sig av, så finns risken att arbetsbördan för spelarna blir alltför stor, vilket skulle kunna göra tyskens filosofi oanvändbar. Med det sagt så ser jag ändå Nagelsmann som den perfekta tränaren för jobbet, detta var mest för att polarisera bilden av honom som annars löpte risken att bli farligt okritisk.
Jag tror dessutom att Nagelsmann skulle vara intresserad av möjligheten att komma till England som tränare, efter en karriär fylld av uteslutande tysk fotboll. Det mindre misslyckandet i Bayern München som senaste klubblags-erfarenhet tror jag också eggar på honom att vilja återgå till klubblagsfotbollen, trots sitt kontrakt med det tyska landslaget. Vi får se hur det utvecklar sig efter VM i sommar, för innan dess är han inte att räkna med, men vem vet vad Nagelsmann tänker i slutet av juli - det är inte omöjligt att han är sugen på en ny utmaning och vad är bättre då än Manchester United?
Carrick då?
Som jag har varit inne på lite grann, så kan man inte säga än ifall Carrick ska bli Manchester Uniteds nästa huvudtränare, utan säsongen måste spelas klart och utvärderas först. Men, ponera att United fortsätter att prestera och slutar på en Champions League-placering inför nästa säsong, borde inte Carrick få jobbet då? Jo, men på vissa villkor.
Det jag behöver se är att United på ett övertygande sätt kan ta sig an matcher som bollförande lag, då motståndet försvarar lågt och anfallen kräver stor finess. Fortsätter problemen så tycker jag nästan oavsett placering, att alternativ till Carrick borde plockas in. Risken att saker inte kommer att förbättras nästa säsong är för stor, och i takt med att motståndet studerar Carricks taktik, så blir problemen ännu större. Carrick måste visa upp taktiska initiativ som kan övertyga om att det finns en tydlig vision för hur laget ska spela och nå framgång - annars borde han gå.
Tro mig när jag säger det, jag vill verkligen att Michael Carrick ska vara mannen för jobbet och de framsteg han gjort med laget sedan Amorim lämnade är otroliga. Spelarna är trygga, resultaten bättre och fotbollen roligare, det är alldeles uppenbart att Carrick är en fantastisk tränare som vet hur man får en grupp att fungera - jag hoppas bara att vi inte redan har sett det bästa från honom. Det är tufft när man gör bra ifrån sig, för förväntningarna stiger i rask takt med framgångarna och går utvecklingen plötsligt åt fel håll så kan förtroendet för en försvinna illa kvickt. Särskilt då tränare som Nagelsmann och Enrique ryktas vara i faggorna.
Men tills motsatsen är bevisad så har Carrick mitt fulla stöd och förtroende och drömmarna om nästa tränare läggs på is fram tills efter säsongens slut. Det är här och nu som gäller och jag hoppas att det räcker hela vägen för Carrick och United.
Vad tycker ni? Borde kontraktet med Carrick förlängas? Har ni några andra favoriter till tränarjobbet? Dela med er av era tankar i kommentarerna!
GGMU
