Patrik Haginge till Analysrummet – "Vi måste värva kvalitet!" efter nya ÖSK-förlusten

Söndagseftermiddagen i Landskrona var varm, blåsig och fylld av förväntan. BoIS jagade toppen, Örebro jagade sin första seger – och vi på Analysrummet var på plats, som vanligt, med blicken riktad mot detaljerna som inte alltid syns i highlightsen eller på den direkta tv-sändningen.

Den här gången med särskilt fokus på Örebro – för det är något märkligt med det här laget. Statistiken säger att de är ett av lagen som vinner flest bollar i Superettan – men också ett av dem som oftast förlorar boll i sekvenser som leder till motståndarens avslut. Det är udda. Nästan motsägelsefullt. Så vi ville se: varför händer det här?

Det blev en match där mycket bekräftades – både om Örebros återkommande mönster samt BoIS förmåga att avgöra matcher sent. Men framför allt blev det ännu en eftermiddag där man kanske via ÖSK-ögon kände att… det kunde ha varit annorlunda. 

Efter matchen träffade vi dessutom båda tränarna. 

Robin Asterhed från BoIS fick frågan rakt ut: Har du ett lag för att slåss om de Allsvenska platserna? Eller är det något som saknas fortfarande och behöver värvas in för att förstärka laget?

Patrik Haginge, Örebro: Vi frågade om hans syn på transfers, framtiden, sin egen roll som tränare mm.

Svaren? De ligger ute nu på våra sociala medier länkar kommer finnas nedanför för att kunna ta del av det materialet.

Vi filmade dessutom hela vår dag i Landskrona – från att vi klev av tåget på stationen tills att vi lämnade in våra media brickor efter slutsignal. Så om du vill se hur det faktiskt var att vara där, hela vägen bakom kulisserna, finns det att ta del av också. 

Det tog bara två minuter. Linus Alperud kände något i kroppen direkt och satte sig ner på planen  – en liten signal, en hård uppvaktning av motståndarna från start – men spelade vidare. 

Kanske var det nervositet. Kanske var det den där känslan man får när man vet att många tittar. Det blev snabbt tydligt att detta inte skulle bli hans dag.

Och det var som om hela hans prestation sedan bar spår av just det – av förväntningarna, av pressen, av kroppsspråket som gradvis blev tyngre. De som följt honom i Superettan och via sociala medier vet hur het han är som namn.

 Linus Alperud har exploderat det senaste halvåret. Det ryktas om Malmö FF. Om IFK Göteborg. Om topp 8-klubbar i Allsvenskan. Enligt hans agent är samtliga med i leken. Intresset är stort, blickarna många och det syns.

Men just mot Landskrona BoIS såg vi något annat. En spelare som inte lyckades hantera ytan han ändå ibland fick mot offensivt lagde Rahmani. I 27:e minuten kom ett en-mot-en-läge – men det dog på första touchen. 

Försöket efter, lyckat passage sedan ett inspel med yttersidan, samt tekniskt mer intressant  men boxen var tom. Ingen hotade ytan, ingen mötte bollen.

Samtidigt, lite längre fram i banan, stod Kalle Holmberg som ett exempel på motsatsen. Isolerad. Övergiven. Men hela tiden påkopplad. Han skulle agera target vara en uppspels punkt men var alltid markerad hårt av BoIS mittbackar. 

Bredvid sig hade han Antonio Yakoub – men inte för att vara respektlös eller något åt det hållet, men han var på planen utan att det egentligen märktes. Det fanns några sekvenser med bra press av honom, men i övrigt en otroligt blek och allmänt osynlig insats.

Första bolltappet för ÖSK blev till en tröjdragning. Nästa ännu en tröjdragning och ett gult kort till Hampus Söderström. Allt detta inom tre minuter. 

Örebro, som vi annars lärt känna som ett lag med hög press och aggressivt försvarsspel, valde faktiskt att testa något nytt mot Landskrona. 

Istället för att kliva högt och jaga boll, backade de hem. De släppte initiativet. Gav BoIS bollinnehavet. Försöket var tydligt minimera ytor, stå kompakt, och bygga ett solitt, tajt försvar i mitten. 

Offensivt ville man satsa på kontringar via sina yttrar, och när man väl fick till omställningarna kom de nästan alltid via vänsterkanten där Blessing befann sig. 

Blessing, som för övrigt besitter en fantastisk snabbhet, lyckades flera gånger ta sig förbi sin gubbe – särskilt i första halvlek, där han stod för ett par fina pådrag och rundningar.

Men där tog det ofta stopp.

Slutprodukten saknades. Inläggen höll inte den kvalitet som krävs. Flera lägen var intressanta – ja, till och med lovande – men när bollen väl skulle in i boxen saknades både precision och förmågan att verkligen hota.

 De inlägg som ändå letade sig in hanterades av Hildeman i BoIS-målet med stor trygghet. Det såg nästan ut som träning  så pass obekymrat plockade han ner dem.

BoIS å andra sidan spelade med en tydlig plan: attackera via sin vänstersida. Man hade identifierat Ghasem som svag punkt hos ÖSK, och tryckte hårt på hans kant genom Edi Sylisufaj . 

Alperud var den stora förloraen i detta då han gång på gång fick kliva djupt när i banan och hjälpa Ghasem defensivt vilket gjorde att när man väll vann bollen fanns inga alternativ framåt än att söka Holmberg med den långa bollen, en roll som definitv inte passar Alperud alls och tog mycket på hans energi. 

Det blev inte många klara chanser för BoIS, men nog fanns där utrymme som Örebro fick slita hårt för att täcka upp.

Högerkanten expolderade då och då Xavier i Bois hade sina ljusglimtar – särskilt i fart. Han oroade ÖSK men lyckades inte få till det sista. Xavier visade teknik men blev rättvänd för sällan. Kroon skötte sig bra defensivt mot honom.

BoIS var det spelförande laget i första halvlek, det rådde det ingen tvekan om. Men trots bollinnehavet och en till synes tydlig dominans var det oroväckande lite som faktiskt hände när man väl tog sig utanför Örebros straffområde.

 Idéerna tog ofta slut precis där. Det blev mest inlägg – ofta slängda i desperation snarare än precision – i hopp om att någon skulle vinna duellen i boxen. Men det blev aldrig riktigt farligt.

Örebro å sin sida valde att stå lågt, och gjorde det med ovanlig disciplin. Det var inte alltid elegant, men det var tätt, kompakt och kontrollerat. Man gav bort lite yta men väldigt få farliga lägen.

 Och framför allt: man gjorde sällan bort sig. Bolltappen som ofta präglat lagets matcher tidigare lyste med sin frånvaro. Det fanns en tydlig idé om att spela enkelt, minimera risk och inte ge BoIS något gratis. Det var ett ställningskrig – taktiskt, lite låst, men inte utan kvalitet.

Trots att ÖSK hade svårt att skapa något framåt i öppet spel, stack två sekvenser ut. På en hörna tvingades Svante Hildeman i BoIS-målet till en vass räddning. 

Och senare, när Hildeman försökte kliva ut som sweeper keeper och agera spelfördelare, tappade han bollen strax utanför sin box. ÖSK hade där ett läge att straffa BoIS – men kunde tyvärr inte ta vara på det.

Halvleken slutade 0–0, med känslan av att BoIS hade kontroll men saknade spets, medan Örebro spelade med större trygghet än på länge – utan att för den delen hota särskilt mycket.

Utan att gå in för mycket på domaren Magnus Lindgren så kändes han en aning nervös, på något sätt. Det fanns flera tveksamma situationer – vad det berodde på kan man bara spekulera i. 

Kanske var det för att det fanns domar observatörer på plats, kanske något helt annat. Match delegater fanns också på plats. Man vet aldrig – men nivån kunde definitivt ha varit bättre.

En som var tydligt frustrerad var ÖSK:s Patrik Haginge. Han reagerade kraftigt på ett par domslut, och frustration sipprade ut både i kroppsspråk och i flera intensiva samtal – med både linje domaren och den fjärde domaren...

BoIS klev ut till andra halvlek med samma intensitet som i första – och med Rahmani som den som var mest het och ville ha boll konstant. Han utgick från vänster backen men flöt ständigt in i mitten, bytte kant, sökte boll och försökte hela tiden tvinga fram någonting ur Örebros kompakta formation. Energin var enorm från honom. 

Och även om touchen svek honom ibland, och besluten inte alltid var briljanta, så fungerade det – mest för att ÖSK aldrig riktigt vågade trycka upp sin press. 

Holmberg var först i pressen, men han är inte den spelaren som vinner tillbaka boll högt. Tempot blev lågt, press linjen passiv. Det gav Rahmani tillräckligt med utrymme för att göra precis det han ville – och det räckte långt.

På mittfältet tog BoIS spelaren Näsström över. En spelare som inte gör så mycket väsen av sig – men som vann, fördelade, täckte ytor och stängde ned allt som Örebro försökte starta centralt.

 Men den spelare som verkligen gnistrade var Capotondi. Hans teknik, vändningar och kroppsfinter var på en helt annan nivå. I en match som präglades av kamp och lågt tempo blev han ett levande undantag. 

En spelare som med varje bolltouch påminde oss om att Superettan också rymmer klass. Han kommer inte bli kvar i BoIS länge – inte om inte laget går upp till Allsvenskan. Den typen av teknik letar sig snabbt uppåt i systemet.

Örebro försökte bredda spelet genom sina yttrar. I teorin en bra idé – det kunde ha pressat BoIS ytterbackar. Men i praktiken blev det aldrig något. Tempot var för lågt, besluten för långsamma.

 BoIS hann alltid hem. ÖSK:s enda riktiga läge i början av andra halvlek kom i den 55:e minuten – men avslutet var ofarligt. I 75:e minuten dök det där jätteläget upp. Blessing löpte sig fri, hade bara målvakten kvar – men touchen svek honom. Igen. 

Det där sista avgörandet, det som Örebro gång på gång saknar när det verkligen gäller.

Och så – från ingenstans – small det.

BoIS hade börjat tappa farten, publiken började titta på klockan, och känslan var att matchen var på väg att dö ut i ett logiskt 0–0. Men så kliver Edi fram. En spelare som varit osynlig större delen av matchen. 78:e minuten, ett läge och avslutet var kyligt, kliniskt,. 1–0. Matchen vände i ett ögonblick.

Örebro försökte svara. Några hörnor. En nick på hörna som smet utanför. Men något riktigt tryck blev det aldrig. Alperud var helt osynlig i andra halvlek. Holmberg hade bytts ut i 72:a minuten. Det fanns inget riktigt att bygga på.

Bytena då? De kom i klump. I 66:e minuten gick Astvald av, Bajrović kom in. I 72:a gick  Holmberg ut och Tipura in dessutom kom Wessam Dukhan och Erik Andersson in.

Men i ärlighetens namn: det blev inte bättre. Det blev sämre.

Bajrović såg vilsen ut. Klumpig. Osäker. Självförtroendet lyste med sin frånvaro. På bara några minuter hann han med flera fel beslut – och det var inte bara slarv. Det var misstag som, om BoIS varit lite vassare, hade kunnat kosta ÖSK poängen. Som tur var stod backlinjen rätt och räddade upp det som behövde räddas.

Men chansen för ÖSK kom ändå.

88:e minuten. Ett inlägg från höger. Hassan Dana tajmar löpningen, hoppar – och får pannan på bollen. Det är ett gyllene läge. Men nicken smiter utanför. Och det går inte att låta bli att tänka: om det där hade varit Kalle Holmberg istället? Då kanske bollen suttit. Då kanske det stått 1–1.

Men det gjorde det inte. BoIS höll undan. ÖSK föll igen  utan att rasa ihop, men också utan att resa sig.

Det som kanske gör mest ont med Örebros situation är att spelet inte är katastrof. Det finns struktur. Det finns fart. Det finns spelare som vill. Men det finns inte nog med kvalitet när det väl gäller. Man vinner boll, men tappar den fel. Man får lägen – men förvaltar dem inte.

Och för varje match som går utan seger, växer pressen. På spelarna. På tränaren. På klubben.

BoIS? De tog tre poäng utan att vara briljanta. Men de vet vad de vill. De hittar sätt att vinna. Och just nu är det en tydlig skillnad.

Efter matchen deltog vi på presskonferensen och fick möjlighet att prata med båda tränarna. 

Vi filmade dessutom hela vår dag i Landskrona – från att vi steg av tåget till att vi lämnade in våra mediabrickor efter slutsignal. Så för er som inte var på plats finns nu en kortare video där ni kan uppleva matchdagen genom våra ögon.

Intervjuerna hittar ni nedan:

Instagram: [KLICKA HÄR]

TikTok: [KLICKA HÄR]

X (Twitter): [KLICKA HÄR]

Vi vill också rikta ett stort tack till Landskrona BoIS, och särskilt till Mattias Hallberg, för möjligheten att närvara och för det varma och professionella bemötandet under hela dagen. Ett extra tack till värdarna på plats som hjälpte till och såg till att allt flöt smidigt. Stort tack!