Tyskland har en lång och djup förankring i issporter. I början av 1900-talet var landet ett av Europas starkare hockeyländer, med en lovande utveckling och ett växande intresse. Men historien ville annorlunda. Två världskrig och de efterföljande politiska motsättningarna satte tydliga spår – och hämmade hockeyns framfart i landet under större delen av 1900-talet.
Idag ser det annorlunda ut. Som en återförenad nation växer intresset för ishockey återigen. Sporten är på frammarsch, och det tyska hockeylandslaget har börjat klättra tillbaka mot den europeiska toppen.
Tyskarnas relation till issporter går dock mycket längre tillbaka än modern hockey. Redan 1864 blev Tyskland det andra landet i Europa – efter Storbritannien – att anlägga en riktig skridskobana. Skridskoåkning var vid den tiden redan väl etablerat i landet, och olika former av vintersport spelades i många regioner.
Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet fanns en mängd sporter i Tyskland som påminde om dagens ishockey. Bandy, som även var populärt i Sverige, hade flera tyska varianter och lockade stora skaror utövare. Isen var en naturlig del av tysk sportkultur långt innan pucken gjorde entré.
Nu, med rötterna i ett rikt arv av issporter och en stark nutida tillväxt, ser det ut som att tysk ishockey kan vara på väg att återta sin plats som en av Europas bättre hockeynationer.
Charles Hartley – amerikanen som tog ishockeyn till Tyskland
Det var en amerikan vid namn Charles Hartley som introducerade ishockey till Tyskland. Iett brev beskriver Hartley att tyskarna hade bemött honom med en försäkran om att de visste vad ishockeyn redan var för något. Problemet var att det som tyskarna kallade för ishockey (eller bandyhockey direkt översatt på tyska) var inte alls ishockey. Hartley förfärades därför först över sporten som tyskarna då visade upp med elva man på en isplan lika stor som en fotbollsplan och de använde en lacrosse-boll istället för puck. Hartley började dock själv att spela bandy i Tyskland 1906 men när han försökte att dribbla fick han då veta att man inte fick hålla i klubban med två händer.
1907 kontakta Hartley därför en vän vid namn Dr. Bradley Wills Linscott i Toronto som han bad skicka över några hockeyklubbor och puckar till Tyskland. Det var då som Hartley visade upp ishockeyn till sina tyska bandy-vänner och lärde samtidigt ut reglerna till den nya sporten. Precis som i Sverige var det bandyspelare som bytte sport, som spred ishockeyn runt om i hela Tyskland.
Snabbt gick det. 1908 byggdes in inomhusbana i Berlin, vilket gjorde att sporten fick ännu större fäste i huvudstaden . Bara året därpå, 15 januari 1909 spelade Tysklands bästa bandylag, Berlines Schlittschuhclub, sin första hockeymatch och tyskarna blev samma år medlemmar i det internationella hockeyförbunet.
Landslaget debut: tvåa i Europa tre år i rad
Det tyska landslaget gjorde sin debut i det europeiska mästerskapet 1910 som spelades i Schweiz. Charles Hartley var med och deltog för tyskarna och röstades även fram som turneringens bästa spelare.
Tyskarna skulle fortsätta starka i Europa och både under det europeiska mästerskapet 1911 och 1912 slutade man också på en andraplats.
Första världskriget hindrade ishockeyn till OS
Det tyska klubblaget Berliner SC blev tyska mästare i ishockey både 1913 och 1914. Därefter sattes sporten på paus i landet, till följd av det första världskrigets utbrott.
Berlin var dessutom utsett att stå värd för sommar-OS 1916, där ishockeyn planerades göra sin olympiska debut som en del av en särskild vintersportvecka. Denna premiär blev dock aldrig av, då kriget satte stopp för spelen och Tyskland var direkt involverat i konflikten.
Efter krigsslutet återstartades den tyska ishockeyligan 1920. Samma år uteslöts dock Tyskland från det internationella ishockeyförbundet, en av flera efterverkningar av kriget. Mellan 1920 och 1926 var det därför endast genom den schweiziska turneringen Spengler Cup som tyska klubblag kunde delta i internationella sammanhang, då de där fortfarande var välkomna.
År 1927 återfick Tyskland sin plats i det internationella förbundet och deltog då i Europamästerskapet i Wien, där laget tog en hedrande tredjeplats.
Rudi Ball – en judisk landslagshjälte i Nazityskland
Ishockeyn blomstrade i Tyskland under 1930-talet. Landet tog hem den europeiska mästartiteln både 1930 och 1934, och sporten växte i popularitet. Men i takt med att nationalsocialismen tog ett fastare grepp om landet förändrades förutsättningarna – inte minst för landets mest lysande stjärna på isen.
Rudi Ball var vid den här tiden en av Europas absolut skickligaste ishockeyspelare. Han hade vunnit det tyska mästerskapet hela åtta gånger och utsetts till Europas bästa hockeyspelare av fransk media redan 1930. Hans skicklighet på isen gjorde honom omtyckt både i hemlandet och på den internationella scenen.
Men det fanns ett problem – i regimens ögon. Ball hade judiskt påbrå.
Inför vinter-OS i Garmisch-Partenkirchen 1936 ville det nazistiska ledarskapet inte ha med honom i laget. Att en jude skulle representera det "ariska" Tyskland på världsscenen var oförenligt med deras ideologi. Samtidigt stod de inför ett dilemma: Rudi Ball var inte bara en elitidrottare – han var en nationalhjälte. Inom landslaget växte också motståndet. Flera av hans lagkamrater hotade att vägra spela om han inte fick delta.
För Ball själv stod mycket på spel. Han visste vad som höll på att hända i Tyskland. Genom att acceptera en plats i laget hoppades han kunna skydda sin familj undan det öde som så många andra judar skulle drabbas av.
Nazistledningen tvingades till slut ge med sig. Tyskland kunde inte bortse från att Rudi Ball sannolikt var landets bästa hockeyspelare. Det är fortfarande oklart exakt under vilka villkor han till sist deltog – om det skedde under tvång eller efter kompromiss – men klart är att han spelade i det tyska landslaget under OS. Inte främst för ära eller medaljer, utan för att kunna hjälpa sin familj.
Trots att han representerade ett Tyskland i nazismens skugga blev hans insatser på isen återigen beundrade – även av många inom landet. Det tvingade till slut regimen att acceptera en överenskommelse: Ball och hans familj skulle få lämna landet.
Rudi Balls mod och prestationer blev senare erkända på internationell nivå. År 2004 valdes han in i IIHF Hall of Fame – en senkommen men välförtjänt hyllning till en idrottsman som inte bara kämpade på isen, utan också mot ett av historiens mörkaste kapitel.
Rudi Ball gör mål för sitt Tyskland under vinter-OS 1936.
---
Vill du fördjupa dig mer i Rudy Ball och hans karriär under Nazitysklands regim? I arkivet finns en publikation på SvenskaFans från 2020 där Viktor Alner djupdyker i en av hockeyvärldens mest fascinerade historia.
LÄS ÄVEN: Rudi Ball – En judisk hockeyhjälte i Nazityskland
---
Andra världskriget – Krigstidsmästerskapen
Medan andra europeiska länders hockeyrörelser nästan krossades av tyskarnas ockupationer så breddade tyskarna sin egen. Just idrotten var ändock ett sätt för den tyska regimen att få fram sin raspropaganda: Idén om att den ariska rasen stod över alla andra skulle främst påvisas genom internationella idrottssammanhang, vilket föranledde till att idrotten var högt prioriterad hos tyskarna. Ishockeyn inget undantag.
Tyskarna lät klubbar som bland annat fanns i det ockuperade Tjeckoslovakien att delta i den tyska ligan. Den här perioden kallas för krigstidsmästerskapen (Kriegsspeilgemeinchaften) och många lag fick förstärkas från olika delar av Tyskland på grund av brist på spelare efter effekterna av fullskaligt krig.
Detta var en del i det nationalsocialistiska gymnastikprogrammet, NSTG, som Tyskland hade. Tyskarna skulle bli stora, starka och bäst på alla plan och deras inhemska ligor oavsett sport skulle bli världsledande. Därför ansågs även ishockeyn behöva en stor och mäktig liga.
Efterkrigstiden – ett Östtyskland som vägrade delta i OS.
När andra världskriget tog slut 1945 lämnades inte bara ett sargat Europa efter sig – utan också ett delat Tyskland. Landet exkluderades återigen från det internationella ishockeyförbundet IIHF, och i takt med att nationen delades i öst och väst skildes också deras idrottsliga vägar åt.
Östtyskland blev 1951 upptaget som egen medlem i IIHF, men dess hockeyframgångar uteblev. Landet deltog bara i ett enda vinter-OS, 1968 i Grenoble. Där gjorde det östtyska laget 13 mål på sju matcher – men förlorade samtliga. Resultatet: noll poäng och en sista plats. Det nederlaget blev avgörande. Efter fiaskot i Grenoble valde Östtyskland att aldrig mer delta i ett OS-turnering i ishockey, även om man fortsatte att spela i andra internationella sammanhang.
På den andra sidan järnridån var Västtyskland betydligt mer engagerat i att återvända till det internationella idrottslivet. Sedan inträdet i IIHF 1956 arbetade västtyskarna målmedvetet för att etablera sig på hockeyscenen – kanske delvis för att de stora hockeynationerna, med undantag för Sovjetunionen, tillhörde den västallierade sfären.
Till skillnad från Östtyskland räknas Västtysklands hockeyhistoria idag som en del av det återförenade Tysklands idrottsarv. Det innebär att den bronsmedalj som Västtyskland vann i OS 1976 också tillhör dagens tyska landslags meritlista – ett arv från en tid då Tysklands ishockey spelades i skuggan av en delad nation.
DEL – ett led i en förenad hockeynations utveckling
I samband med att Tyskland enades slogs båda staternas hockeylandslag ihop till ett. I praktiken var det Östtysklands landslag som löstes upp varav deras bästa stjärnor fick då en plats i det västtyska laget som då döptes om till enbart Tyskland. I samband med detta valde man därför att ta bort den gamla Boundesligan som var en Västtysk elitliga och 1994 bildades den gemensamma Deutche Eishockey Liga (DEL), alltså den tyska hockeyligan. Detta var ett led i att bygga vidare på den tyska ishockeyns utveckling och sammanhållningen.
Den tyska ligan är en fristående liga och sedan säsongen 2006/07 kan klubbarna därför inte åka ut trots dåligt sportsligt resultat. Istället behöver klubbarna klara andra krav som ställs på DEL-klubbarna.
Den tyska ligan är i dag den liga med absolut flest amerikanska- och kanadensiska spelare utanför Nordamerika. Vidare kryllar det av andra nationaliteter. Sedan 2009 togs därför ett beslut där klubbarna får ha maximalt 10 spelare med annan nationalitet än tysk. Detta för att öka den tyska utvecklingen och främja ung tysk talang före importer. Vidare har tyskarna en tydlig struktur runt collegehockeyn där man till och med lägger mer resurser till de nationella juniorligorna idag än vad vi gör här i Sverige.
Ett enat Tyskland – en starkare hockeyrörelse?
Ishockey må varken vara Tysklands starkaste eller mest dominerande sport, men den har en stark och växande plats i det tyska idrottslandskapet. Publikintresset är tydligt: den tyska högstaligan har näst högst publiksnitt i Europa – endast Schweiz lockar fler åskådare.
Trots det imponerande publikstödet är antalet aktiva spelare relativt lågt sett till befolkningen. Med en befolkning på drygt 82 miljoner har Tyskland i dagsläget omkring 29?500 registrerade hockeyspelare – betydligt färre än flera andra europeiska toppnationer sett till invånarantal.
Men utvecklingen pekar uppåt. Sedan återföreningen har sporten vuxit stadigt, både i popularitet och struktur. Många av dagens klubbar grundades under 1990-talet, och i landets högstaliga återfinns flera exempel på lag som tillkommit efter murens fall. Antalet hockeyklubbar fortsätter dessutom att öka i jämn takt över hela landet.
Tyskarnas intresse för sporten blir allt starkare, och det gäller även antalet spelare på hög nivå. Fler tyska profiler tar plats på internationell scen, och den kommersiella kraften bakom ligan ger möjlighet till fortsatt ekonomisk tillväxt för den inhemska hockeyn.
Tyskland har fortfarande en bit kvar till toppen, men trenden är tydlig: inom de kommande decennierna kan vi mycket väl få se ett ännu starkare och mer konkurrenskraftigt tyskt landslag på hockeyvärldens stora arenor.
