Är ishockey kultur, eller är det något annat?

1979 skrev Roch Carrier en barnbok ”Le chandail de hockey” eller ”The Hockey Sweater” på engelska. Året efter gjordes en kort animerad film, den filmen har nu ungefär samma status i Canada som ”Karl-Bertil Jonssons Julafton” har hos oss.
Kort om handlingen: Den handlar om en pojke på 9 år som växer upp på 50-talet, han har Rocket Richard som sin store idol. När hans Canadiens tröja blir för sliten och inte längre passar, skickar hans mamma efter en ny. Tyvärr blir det något fel, han får en Toronto Maple Leafs tröja istället. Hans mamma tvingar honom att ha på sig den när han ska spela hockey. Han blir givetvis retad och hånad av sina kompisar, coachen låter inte honom spela för att han har fel tröja på sig. Han slår sönder sin klubba i frustration och blir skickad till kyrkan. Där ber han till Gud om att hans nya fina tröja ska bli uppäten av mal.
En fras från boken:
”Nous vivions en trois lieux: l'école, l'église et la patinoire; mais la vrai vie était sur la patinoire.”
(”We lived in three places – the school, the church and the skating rink – but our real life was on the skating rink”.)
Vi levde vårt liv på tre ställen – skolan, kyrkan och hockeyrinken – men vårt riktiga liv var på hockeyrinken.
Den meningen finns på den kanadensiska femdollarsedeln. På franska på en sida och på engelska på den andra sidan.
Länk:http://www.nfb.ca/film/sweater/

Hockey Night in Canada (förkortat HNiC), världens äldsta sportprogram som fortfarande sänds. Första matchen sändes över radio 1931, alltid på lördagar, alltid med Toronto Maple Leafs. 1933 började även de båda Montreal lagens matcher sändas, då endast i provinsen Quebec.
1952 började Hockey Night in Canada sändas i TV, endast en vecka efter att den första TV-sändningen i Canada över huvudtaget.
1955 användes för första gången repriser för att visa viktiga händelser en gång till. Från och med säsongen 66-67 visades alltid Hockey Night in Canada i färg. 1995 började de visa double-headers dvs först en match från östkusten och sedan en från en senare tidszon.
Nu till 3 stora profiler i HNiC först ut:
Foster Hewitt, tänk er Sven Jerring, Lennart Hyland, Lars-Gunnar Björklund, Arne Hegerfors och Lasse Grankvist m.fl. svenska kommentatorer, lägg ihop dem och multiplicera med 10 då får ni en känsla av hur känd Foster Hewitt var i Canada. Han kommenterade sin första hockeymatch 1927 det var för övrigt den första matchen i Detroit Olympia (Red Wings hemmaplan ända tills Joe Louis Arena byggdes). Han sände från Maple Leaf Garden när den arenan invigdes i november 1931. I över 40 år var han hockeyns röst i etern, han inledde alltid sändningen med: ”Hello, Canada, and hockey fans in the United States and Newfoundland” (Newfoundland blev inte en del av Canada förrän 1949), han är mest känd för följande fras som jag tror samtliga kommentatorer använt någon gång: ”He shoots, he scores”. Hans röst hördes både i radio och TV från 1931 till 1963. Han kommenterade givetvis den första matchen som sändes i TV. När han slutade på HNiC 1963 fortsatte han på sin egna radiokanal som sände Toronto's matcher ända fram till 1978 då den förlorade rättigheterna för att sända Maple Leafs . Han kommenterade givetvis inte så ofta själv mot slutet utan det var mest hans son Bill (han är också invald i HHoF som journalist) som skötte kommenterandet. Han gjorde comeback 1972 i HNiC för ”The Summit Series 1972” (de 8 matcherna mellan Team Canada och Sovjetunionen 1972). Han är invald i Hockey Hall of Fame 1965 som ”builder”. HHoF skapade 1984 Foster Hewitt Memorial Award, som hyllar journalister i en egen avdelning för media i HHoF. Media läktaren i Air Canada Centre är också döpt i hans namn. Vill ni höra hur han lät när han kommenterade finns det flera länkar på CBC.ca
Nummer två:
Dick Irvin Jr. är son till Dick Irvin som är invald i Hockey Hall of Fame efter bla 16 Stanley-Cup finaler som coach. Är själv medlem av HHoF's mediaavdelning efter att ha blivit invald 1984. Dick Irvin Jr. är för Quebec vad Foster Hewitt är för resten av Canada, den välkända rösten som alla känner igen. Irvin började jobba på HNiC 1966 och gick i pension 1999, han började som ”colour commentator” till samtliga matcher med Montreal Canadiens som gick på HNiC. Han var en av de första sk. ”third man in the booth” det är när det finns 1 st kommentator och 2 st olika bisittare oftast med helt olika bakgrund eller som håller på varsitt lag i matchen. Han var både matchvärd från Montreal när Canadiens spelade och bisittare under slutet av 70-talet + hela 80-talet. Dessutom var han radioreporter när Montreal spelade och matchen inte visades på TV. Den 4 december 2009 var han presentatör av Montreal Canadiens jubileumsmatch. Han har skrivit 6 böcker dels om sitt liv som kommentator och dels om Montreal Canadiens. Han anses vara en de främsta nu levande experterna på Montreal Canadiens.
Till sist:
Don Cherry: I den första matchens första paus visas Coach's corner med Ron MacLaren och Don Cherry. Don ”Grapes” Cherry har spelat en match för Boston Bruins i NHL och varit coach i 480 matcher i NHL med 250 vinster. Han tog Boston till två Stanley-Cup finaler och två semifinaler på 5 år. Han fick en Adams Award som bäste coach 75/76. Han började som ”colour commentator” (jag vägrar att kalla någon expertkommentator. Alla självutnämnda experter borde tänka på följande citat av Mogens Frohn Nielsen "En expert är en fackidiot på ett område och en vanlig idiot på alla andra"), men fick byta jobb, då han ofta var fruktansvärt partisk (tänk Wikegård i kvadrat) speciellt om Toronto eller Boston spelade. Under 1981 skapade HNiC  istället Coach's corner för honom. Det finns de som bara tittar på Coach's corner och sedan går tillbaka till den kanal de tittade på tidigare (oftast någon annan hockey nu när det finns TSN, Versus och RDS som också sänder hockey på lördagar i Canada). Mätningar visar att Coach's corner kan ha så många fler tittare som en halv miljon mer än resten av  Hockey Night in Canada. Han har blivit framröstad som den sjunde mest betydelsefulla mediepersonligheten i Canada. Han är ofta kontroversiell, h ,         an har ofta fel och är inte särskilt politiskt korrekt, men han har mer hockey i sin lillfinger än vad en sån som Wikegård har i hela kroppen.      

Sedan 2000 firas i februari, Hockey Day in Canada, det är ett arrangemang där någon ”byhåla” i Canada får besök av Hockey Night in Canada med Don Cherry i spetsen, där blir det olika aktiviteter från tidig förmiddag med bl.a. kändismatcher, Tim-Bits (små knattar högst 5 år gamla, namnet kommer från Tim Hortons som sponsrar det hela, de får ofta vara paus underhållning i NHL matcher i både Canada och USA), pojklagshockey (både rena pojklag och blandade med både tjejer och killar) ja allt möjligt, oftast är det någon insamling som går till t.ex. en ny ishall i trakten. På eftermiddagen börjar de sända den så kallade tripple-headern dvs 3 matcher med samtliga kanadensiska lag när de möter varandra. Ett undantag har skett det, då visade de 4 matcher med de 6 lagen från norr om gränsen plus Detroit och Colorado.
 

Under första världskriget skrev en kanadensisk läkare och officer en dikt ”In Flanders Fields”, i den nämner han poppies (vallmo på svenska). Poppies har blivit en symbol för Remembrance Day (den 11 november) en helgdag i större delen av den engelskspråkiga världen, då man hedrar de som dödats i de två världskrigen. Förste man att ha på sig en poppy i TV var Don Cherry i ”Coach's corner”, nu har nästan alla som man ser i kanadensisk TV en sådan på sig under november månad. En rad ur dikten är Montreal Canadiens officiella motto sedan 40-talet.
På engelska:
 ”To You from failing hands we throw the torch. Be yours to hold it high”
På franska:
”Nos bras meurtris vous tendent le flambeau, â vous toujours de porter bien haut.”
översatt till svenska blir det ungefär:
”Till er från svaga händer kastar vi facklan, för er att hålla den högt.”
Frasen fanns skriven på tegelväggen i Canadiens omklädningsrum i Montreal Forum, både på engelska och franska .
Nu finns den givetvis på båda språken i Canadiens omklädningsrum i Centre Bell.
När Canadiens spelade sin sista match i Forum 1996, ägde en ceremoni rum efter matchen där en fackla vandrade mellan alla de Canadiens lagkaptener som ännu var vid liv och kunde närvara. Det är under presentationen av dem som Maurice "Rocket" Richard får sin över 6 minuter långa stående ovation jag har skrivit om tidigare. Facklan kommer in på isen buren av Èmile Bouchard som lämnar facklan till Maurice Richard som ger den till Jean Béliveau (Doug Harvey dog 1989). Béliveau ger den i sin tur till Henri Richard som lämnar över den till Yvan Cournoyer. Sedan går facklan vidare via Serge Savard, Bob Gainey och Guy Carbonneau,  fram till Pierre Turgeon som var kapten vid detta tillfälle. Chris Chelios, Kirk Muller och Mike Keane spelade för andra lag och kunde inte närvara, Guy Carbonneau som då spelade för Dallas Stars, var givetvis där eftersom det var Dallas som Canadiens mötte. De kaptener som var med i ceremonin hade vunnit Stanley Cup sammanlagt 57 gånger med Montreal Canadiens, 20 av Canadiens 24 Stanley Cup triumfer var representerade genom dessa 9 lagkaptener. Guy Carbonneau vann sedan ytterligare en Stanley Cup som spelare för Dallas 1999.

Filmen om Maurice ”Rocket” Richard.
2005 släpptes en film i Canada om Richard, manuset säga vara väldigt nära sanningen (nästan i dokumentärklass), budget var 8 miljoner CAD (kanadensiska dollar). Manuset godkändes av Richard själv, strax innan han dog år 2000, dessutom har den kände hockeykommentatorn Dick Irvin Jr. (se ovan) varit inblandad i manusarbetet med fakta kontroll mm.
Filmen handlar om Maurice Richard och följer honom från tonåren som en lovande hockeyspelare tills strax efter ”The Richard Riot”, filmen slutar med texten ”Maurice played for 5 more years” på en svart skärm och när bilden byter står det ”He won 5 Stanley cups in a row”. Filmen nominerades till 13 st Genie (Canada's motsvarighet till Oscar), den vann 9 priser bl.a. bästa regi, bäste skådespelare och bästa skådespelerska. Den fick också pris på Tokyo International Film Festival.
I filmen finns många NHL spelare i olika biroller: Mike Ricci som Elmer Lach, Vincent Lecavallier som Jean Béliveau, Ian Laperrière som Bernie Geoffrion, Sean Avery som Bob Dill (den store busen givetvis), Pascal Dupuis som Milt Schmidt, Stephane Quintal som Dollard St. Laurent och Phillippe Sauvé som Sugar Jim Henry. En del har slutat men flera spelar ju fortfarande. Filmen har flera namn: i Canada heter den ”The Rocket: The Maurice Richard Story” och i USA ”The Rocket: The Legend of Rocket Richard”. Jag tror den finns på video/DVD i Sverige, den gick aldrig på bio i Sverige vad jag vet. Hur många tror att SF skulle göra en storfilm om t.ex. Sven Tumba? Nej, svenska idrottsstjärnor får på sin höjd vara med och göra sig löjliga i komedier typ Åsa-Nisse eller Göta-Kanal om de ska porträtteras på film.

”The Richard Riot”
En kort sammanfattning (det kommer en hel artikel om denna händelse): Maurice Richard blir avstängd resten av säsongen plus slutspelet 1955 efter att under ett slagsmål i Boston Garden ha slagit en linjeman i huvudet. När NHL's president Clarence S. Campbell efter detta beslut, dumdristigt nog besöker Forum när Montreal möter Detroit i en match som i princip avgör vilket lag som vinner grundserien, blir han och hans sällskap bombaderade av ägg, tomater och allt möjligt. Någon, fortfarande oklart vem detonerar en tårgasbomb i byggnaden och publiken väller ut från arenan. Publiken som nu blir en mobb när de får förstärkning från de som har hört matchen på radio, går bärsärkagång i Montreal, skadorna efteråt uppskattas till mellan etthundra- och femhundratusen kanadensiska dollar. Dagen efter ger Maurice Richard en presskonferens där han manar till lugn, han avslutar med orden ”I will take my punishment and come back next year to help the club and the younger players to win the Cup.”
Han kom tillbaka, han spelade och Canadiens vann 5 raka Stanley-Cup under hans 5 sista år som aktiv.

 Källor: NHL.com, Legendsofhockey.net, Wikipedia.org, Canadiens.com