Född 1969 i Stockholm. Tog sina första skär för Älta IF, cirka 8 år gammal, på utomhusrinken vid Ältasjön. Det gjorde ont att rädda puckar eftersom det var så kallt, uppgav han.
Som 13-14-åring var det dags för spel i Djurgården. Steget upp togs efter hans medverkan i tv-pucken. Det innebar många fler matcher under säsongen. Tommy tog sig senare upp till A-juniorerna. Därifrån började han få in träningar med A-laget ibland. Där fick han träffa målvakten och barndomsidolen Rolf Ridderwall.
Från den miljön blev det mer permanent A-lagsspel i Nacka i Division 1. Tyvärr är ingen statistik från Tommys tid i Nacka listad, i alla fall inte officiellt, men han minns i vilket fall inte tiden där som särskilt glamorös. Eftersatta hall- och träningsomständigheter, var det.
Inför säsongen 1989-90 var han tillbaka i Djurgårdens A-lag. Han fick spela 4 matcher och 0 slutspelsmatcher där han gjorde en helt okej insats, sett till prestationen över de matcherna. Samma säsong tog han steget från U20- till B-landslaget.
Djurgården behöll Tommy och Rolf Ridderwall lämnade. Konkurrensen om förstaplatsen öppnades. Det stod mellan Tommy och en annan ung keeper, Joakim Persson. Djurgården kritiserades öppet för att ha satsat på två såpass osäkra kort. Tommy blev intensivt matchad under försäsongen. Och det blev hela 39 av 40 matcher under säsongen 1990-91 som Tommy stod i mål. Han var avgörande för sm-guldet 1991. Hade en .877 i räddningsprocent. På en säsong hade han gått från att vara okänd till en av Sveriges topp 2-målvakter. Djurgården slutade 1:a i grundserien. Att satsa ungt lönade sig och härliga Djurgår’n kunde ta ett tredje raka sm-guld. Den första och enda gången i ligans historia som ett lag lyckats vinna tre raka titlar. Stockholm andades hockey under den här tiden och Globen var jämt fullsatt. Vilket 100-årsjubileum för föreningen. Tränare Lasse Falk förespråkade taktik på detaljnivå för att vara hockey, och konceptet lyckades. Många lag överlistades. Mats Sundin och Johan Garpenlöv hade gett sig av till NHL inför säsongen, men kvalitet fanns det gott om ändå. I kvarten betades Södertälje av, i semin betades Västerås av lika lätt. Och mot Färjestad i finalen… blev de en lika lätt match. Tre raka vinster innebar sm-guld, på den tiden. Tommy var lugn, sansad och professionell genom hela slutspelet. Nu var man inte bara Europamästare 1991 utan även Svenska Mästare. Tommy har beskrivit försäsongsträningar på Bosön som plågsamma, men samtidigt minns han dem med värme för det är också resan tillsammans mot ett sm-guld som betyder något.
Därpå blev han en del av Tre Kronors trupp som vann hockey-vm 1991. Återigen med idolen och målvaktskollegan Rolf Ridderwall. Tommy blev sedermera uttagen till landslaget under Canada Cup som spelades samma sommar. Nu fick han ta sig an en ny utmaning, i att möta världens bästa spelare. Han stod i mål i den viktiga semifinalmatchen mot Kanada, där han också levererade. Han fick en olyckligt hård träff i huvudet, på skott från Steve Larmer. Trots att blodet forsade körde han på. Canada Cup vanns av… Kanada.
Säsongen 1991-92 blev han utsedd till Årets Rookie i Elitserien. Men det var inte ett lika starkt lag den säsongen, även om Djurgården var fortsatt svårmatchat. Det var notoriskt svårt för motståndare att göra mål, tack vare målvaktsspelet men också tack vare väldigt stabilt backspel. Trots guldet i tidig ålder fortsatte Tommy att vara strävsam. Den säsongen gick Djurgården till final men förlorade mot Malmö i match 5, med 4-2. Under hockey-vm 1992 stod han för noterbara .929 räddningsprocent under de fem matcherna som han stod i mål för Sverige, som vann VM-guld.
Tommy hade sommaren 1990 blivit draftad av Philadelphia Flyers. På den tiden var kommunikationen inte lika omedelbar. Tommy var inte på plats direkt, utan fick reda på det under en fysträning. Inför säsongen 1992/93 var det dags att sticka över. Hans grit-attityd, med att fortsätta spela trots en blodig panna under Canada Cup, hade gjort intryck på Philadelphias sportsliga ledning. Tommy blev den andra svenske målvakten i Flyers historia, efter den legendariske Pelle Lindbergh. Svensken Per-Erik Eklund fanns redan på plats. Han hade varit i Philadelphia sedan 1985 och blev lite av en mentor för Tommy. ”F***ing birdcage” kallade motståndare honom p.g.a. hans närmast patenterade stora galler. Den första matchen för sitt nya lag, som var en träningsmatch, var ingen succé. Han släppte in 10 mål mot Quebec Nordiques. Efter de målen blev han under matchen utbytt. Han fick förtroende från start i nästa match trots detta… ingen succé heller. Släppte in 4 mål mot New Jersey Devils. Utbytt igen. Som om det inte vore nog konstaterade lagets läkare att han hade ett medfött hjärtfel. Trots tre hjärtoperationer och den urusla starten gjorde Tommy ett bra jobb som målvakt under ordinarie säsong 1992-93. Han fick reda på att han hade slagit klubbrekord efter 18 gjorda matcher i rad. Det gick mindre bra säsongen därpå.
Han trejdades till New York Islanders inför 1994-95. Där bildade Tommy och Tommy målvaktspar… med Tommy Salo, det vill säga. Söderström hade en bättre säsong även om han fick spela lite färre matcher än sist i Flyers. Året därpå blev ännu bättre för hans del, men desto tuffare hade laget och klubben det. Han fick inte mycket hjälp av backlinjen, direkt. Han stod i 51 matcher. Det tredje året för New York-laget var en total spelmässig kontrast för Tommy. Han gjorde bara en match för Islanders, resten av säsongen skickades han ner till ett AHL-lag och ett IHL-lag. Då ville inte Tommy mer.
Hösten 1997 var han åter i Djurgården. Det fanns inget annat på kartan för Tommy än att återvända till klubben i hjärtat. Nuvarande sportslige ansvarig Niklas Wikegård, tränade A-laget då tillsammans med Stephan ”Lillis” Lundh. Vilket starkt lag det var de tränade, med Tommy längst bak. Det välfungerande, svårslagna Djurgården var tillbaka. Grundserien vanns. Men slutspelet blev ingen dans på rosor. Det blev en tuff första kvartsfinalserie mot Hv71 som gick till fem matcher. Tommy fick ovanligt mycket att göra under slutspelet. MoDo väntade i semifinal. De fick sig ett övertag på 2-0 i matcher, men Djurgården kom tillbaka. MoDo hade ett par spelare som tände till i slutspel och som gillade att tänja på det tillåtna. Det blev mycket ståhej över domslut, matchstraff utdelades, även till tränare. Publik som kastade in saker. Domare attackerade. Djurgården vann match 3 hemma i Globen. Match 4 stod ut. Det blev målrikt, MoDo hämtade upp 3-0 underläge, men Djurgår’n gick segrande ut bataljen. Och match 5 vanns också. En anledning till den vinsten var att MoDo hade dragit på sig många, minst sagt, onödiga utvisningar. I finalserien mötte vi Färjestad, en matchserie som gick till fem matcher igen. Efter slutet av ordinarie tid i match 5 stod det fortfarande 1-1. I förlängning hade Djurgården många chanser men inga av dem satt, medan Färjestad fick det att stämma. Synd att förlora en sm-final i Globen. ”Den har jag fått höra tusen gånger på krogen”. Tommy fick utmärkelsen Guldhjälmen.
Säsongen 1998-99 tyckte Tommy inte att det var lika roligt längre att spela. Hans intresse för hockey generellt började sina. Han var inte längre given förstahandsmålvakt. Laget var dessutom i en ombyggnadsfas under ny tränare. OS-fiaskot 1998 satt fortfarande långt inne. Han spelade endast en match under slutspelet. Djurgår’n åkte ut i kvartsfinal mot Brynäs.
Säsongen 1999-00 tog Hardy Nilsson vid som tränare. Djurgår’n spelade betydligt bättre än under föregående säsong. Men motivationen sinade fortfarande för Tommy. Han bytte t.ex. ut sig själv i en match mot AIK. Men han betydde fortfarande mycket för laget, som en rutinerad andramålvakt, och han fann sig i rollen. Sen har han själv sagt att det är mycket roligare att spela när det går bra, och man kan ta på att man tillsammans slåss om något stort. Tommy spelade 21 matcher och 1 slutspelsmatch 1999-00, säsongen Djurgården åter tog sm-guld. Man kan knappast få ett bättre slut på en karriär, under de omständigheterna. ”Jag har inte saknat hockeyn nånting sen dess”.
Vad säger man… stort tack för alla minnen. En av de överlägset bästa målvakterna någonsin i Djurgårdens historia.
