Centern som fostrades i Djurgården och la skridskorna på hyllan 2013. Han skolades som elit-juniorspelare i Djurgårdens J18-lag. Innan dess lärde han sig att åka skridskor som barn i Djurgårdens hockeyskola. Tränare Tommy Boustedt lät honom pröva på A-lagsspel säsongen 1994-95. Det blev 0 poäng på 30 matcher under denna lärlingstid. Det skulle inte bli den sista gul-röd-blåa säsongen för 18-åringen…
1995-96 blandade han A-lagsspel med J-20 där han fortsatte att tokprestera. Facit i A-laget: 1 poäng på 32 matcher. Under junior-vm 1996 gjorde han 3 poäng på 7 matcher. I junior-vm karriären blev det ett silver och ett brons. Han fick en del förtroende men inte mycket speltid med Djurgårdens A-lag, än så länge.
1996-97 fördelade han spel mellan Djurgården och Arlanda-Huddinge i Division 1. Det var en seniornivå han levererade på. Huddinge hade dessutom den gamle DIF-guldtränaren Lasse Falk vid rodret.
1997-98 fortsatte han med Huddinge, 37 poäng på 30 matcher. 1999-00 var det dags att ta steget tillbaka till Djurgår’n. Vilken comeback det blev, 40 poäng på 47 matcher. Han började därutöver samla på sig landskamper i A-landslaget. Det blev flera minnesvärda prestation av ”Otto”, varav ett var hans avgörande i mötet mot AIK där han gjorde 4 mål i 6-1 derbyvinsten. Han tog plats bland djurgårdskollegor som dominerade i Elitserien, som Daniel Tjärnqvist, Espen Knutsen och Mikael Johansson. Grundserien vanns. Otto fortsatte att vara viktig i slutspelet. I kvartsfinalen som spelades mot Färjestad gjorde han det avgörande målet i match 7. Till slut bärgades sm-guldet efter 3-0 i matcher mot MoDo.
Guldåret.
Meste poängspelare blev han säsongen därpå. Och Djurgården vann sm-guld igen. Det var inte mycket man ändrade på inom det naturligt sammansvetsade laget och det fungerade. Samma sommar gjorde han ett individuellt sett väldigt bra hockey-vm och Tre Kronor tog brons. Otto kom 2:a i landslagets interna poängliga, gjorde bl.a. 2-1 målet i bronsmatchen. 2001-02 skolades han om från att ha varit en renodlad offensiv center, till att spela som tvåvägsanfallare. Truppen hade förändrats och Otto var en av Djurgårdens mest bärande spelare. Men laget var inte längre före sin tid med ”torped-hockey” och det blev respass i kvartsfinal. Den säsongen hade vi en Niklas Kronwall vars fulla potential inte hade nåtts ännu. Vad gäller Otto, levde han inte upp till de högt ställda förväntningarna, sett till vilken föregående säsong han hade. Sen hjälpte ju inte resten av laget till, direkt. 2002-03 blev han utnämnd till assisterande kapten. Han gjorde 38 poäng på 46 matcher. DIF kom 4:a i grundserien. Ut i semifinalsspel mot ärkerivalen Färjestad efter en jämn serie på 5 matcher.
2003-04 blev det en väldigt sparsam poängproduktion för att vara Otto, trots att han spelade många matcher. Bara ett PP-mål. Icke desto mindre var han en viktig ledare för laget. Djurgården kom 5:a i grundserien. Överkörda av Frölunda i 4 matcher i kvarten.
2004-05 var en bra årgång.
2004-05 var lockout-säsongen för NHL. Det innebar en drös med NHL-spelare till Djurgården och till andra Elitserielag. Det blev ökad konkurrens, minst sagt. För Otto innebar det 13 poäng på 34 matcher. Svårt att överglänsa Nils Ekman t.ex... Det blev en 5:e plats i grundserien. Det blev en jämn kvartsfinalsserie mot Timrå med Henrik Zetterberg i spetsen, som Djurgården vann efter 7 matcher. Resultat i match 7, 3-2. Sedan blev det respass i semin mot ligans starkaste lag, Frölunda.
NHL-lockouten varade under en säsong och 2005-06 blev Otto lagkapten för Djurgår’n. Men han missade delar. November 2005 var han åter i DIF-tröjan. Efterlängtat och turligt - efter bara en match blev han sjukskriven resten av säsongen fram till då. Det blev en katastrofal säsong för laget med missat slutspel. Spelare som Fredrik ”Linkan” Bremberg kunde inte bära Djurgården helt själv, trots att han var bland Elitseriens bästa. 2006-07. Missat slutspel… igen. Det ska sägas att Otto aldrig har varit en del av problemet när det har gått dåligt, utan han har hållit ihop laget på isen som kompensation för lagets underprestationer, och på bekostnad av sin egen poängproduktion. Ett betydligt svajigare försvar än anfall hade Djurgården, i vilket fall. 2007-08 hade han börjat hitta tillbaka till sin gamla offensiva form med 45 poäng på 52 matcher. Djurgården knep en 7:e plats. Respass mot Linköping i kvarten med 4-1 i matcher. Linköping hade under grundserien tydligen haft en bättre säsong fram till dess, med 92 poäng tagna och en 2:a plats i grundserien, 13 poäng mer än Djurgården. Linköping var inne i en bra period, med silver taget säsongen innan.
Ottosson var delaktig i silvret.
2008-09 var en enda stor besvikelse för laget. 2009-10, däremot… var han med på Djurgårdens resa mot ett sm-silver. Finalserien mot HV71 var en av de jämnaste i modern svensk historia. Det var just 1:an och 2:an i grundserien som möttes. Kedjor med namn som Ottosson, Ölvestad, Nilson, Krüger, Bremberg, Falk, Josefson, Holmqvist, Brodin, Tjärnqvist tog oss långt.
Degraderingen 2012 var inte rolig.
I oktober 2010 blev han den 7:e DIF-spelaren att göra 300 poäng i Elitserien. Det kom i en 5-2 vinst mot Timrå. Under slutspelet drog Luleå till slut det längsta strået. De ledde med 0-3 i matcher tills Djurgården utjämnade till 3-3. Luleå vann på övertid i match 7. Även i grundserien var matcherna mot Luleå slitsamma och jämna. Säsongen 11-12 slutade med degradering. Det var första gången det hände sedan 1976. Många toppspelare från silver-året var kvar men flera av dem underpresterade. Djurgården förlorade för många, och även jämna matcher. Man testade att ta in en ny tränare och det gav ingen effekt heller. Ingen kunde riktigt förklara varför det blev som det blev, det var inte logiskt. Det var ett helt okej lag på pappret. Otto var nu 36 år och var nästan den enda man gav godkänt betyg till. Det var oerhört viktigt både för ledningen och för fansen att han skulle vara kvar nästa säsong. Fansen ordnade en insamling så att Djurgårdens skulle ha råd att ha kvar honom.
2012-13 i Hockeyallsvenskan blev Ottos sista säsong i karriären, där han gjorde en mer än godkänd insats. Tungt efter att en annan legend, Fredrik Bremberg la av samtidigt, och man lyckades inte gå upp efter ett år.
Otto var Djurgården trogen genom seniorkarriären med 17 säsonger och 2 sm-guld. Med 723 matcher är han den näst mesta DIF-spelaren genom tiderna, bara Nichlas Falk slår honom. Det var i Djurgår’n han lärde sig att åka skridskor och spela hockey och sedan dess formade Djurgården spelaren han var på isen. Han var en spelare som såg till att laget höll ihop förutom att han individuellt sett var oerhört skicklig. En idealisk spelare att ha i fem-mot-fem spel såväl som i special teams. Blev inte uttagen till TV-pucken men skam den som ger sig. Sedan han la skridskorna på hyllan har han jobbat en del med Radiosporten. På fritiden har han hjälpt till en del som juniortränare i hockey.
För övrigt blev Otto draftad av New York Islanders år 2000. Han uppgav att han var nära spel på andra sidan Atlanten men att det inte lockade tillräckligt när det kom till kritan. Det var ett alltför osäkert kort. Han hade spelat med Mats Sundin under sina tidiga år i Djurgården, men inte var han någon Mats Sundin, som var mer eller mindre garanterad speltid. Motivationen till att stanna i Djurgården slog allt.
