Djurgården
2025-04-09 00:41
Djurgården förlorade på nytt
Ett blekt Djurgården nollades på nytt, den här gången hemma på Hovet när man förlorade för andra matchen i följd. På torsdag är det vinna eller försvinna.
Marcus Skogström
2 kommentarer
Ett antiklimax
Vart ska man börja? Vilken total avsaknad av energi, disciplin och ledarskap. Vilket totalt antiklimax som utspelade sig på Hovets is under tisdagskvällen. Djurgården förlorade för första gången sin andra match i rad den här säsongen, och det var aldrig något snack om saken. Inte ens ett fullsatt Hovet tycktes ge tillräckligt med energi till spelarna i blått.
Direkt efter slutsignal är det en påtaglig tomhet som envist biter sig fast och man får snabbt post-traumatiska påminnelser från hur de senaste säsongerna avslutats. Jag vill varken tro eller hoppas det, men risken är att det här var säsongens sista match på Hovet. Ett faktum man kan behöva tugga i sig om laget inte reser sig, och det ordentligt, till mötet nere i Södertälje på torsdag. Tiden är knapp, läget är prekärt, och det är dags för de ledande spelarna att faktiskt börja leda sitt lag när knivseggen nu lagts mot strupen. Orkar Djurgården att resa sig?
Matchen
För första gången i den här semifinalserien var Djurgården det lag som trycktes tillbaka och fastnade i egen zon direkt i upptakten av matchen. Södertälje tycks ha hittat stockholmarnas akilleshäl i att sätta en hög och hård press på motståndarförsvaret, något man lyckades med under hela 60 minuter ikväll.
Hemmalaget såg tagna ut av stundens allvar och glömde bort allt vad försvarsspel innebär – en syn man som Djurgårdare inte vant sig vid under årets säsong. En markeringsmiss och ett misslyckat utlägg – pang, pang och 0-2 på tavlan. I andra änden av isen? En fortsatt påtaglig ineffektivitet och en målvakt som räddade sitt lag när det behövdes. Tänk vad lite effektivitet och en storspelande målvakt kan göra med ett lag…
Djurgården kom ut bättre i mittakten och flyttade snabbt upp sina positioner. Man kändes mer desperata, samtidigt som SSK nyttjade de blåkläddas iver att hitta mål genom att sticka upp i kontringsförsök. Hemmalaget radade upp två stolpträffar men nätrasslet uteblev, igen…
I mitten på den andra perioden lyfte de vitklädda ut en puck från egen zon och hemmalagets brist på defensiv disciplin lös återigen med röd lampa när ”Lill-Ragge” försökte sig på ett fotbollsnummer. Istället för att följa med Marcus Erikssons i sin åkning missade han pucken med höger skridsko och Eriksson kunde lyfta in 0-3 i friläget han nyss skänkts.
Målet hämmade Djurgårdens energi och tiden som spenderades i offensiv zon ägnade man främst åt att åka runt ett samlat försvar, för att avsluta anfallen med alibiskott – antingen i täck, eller i magplattan på Tuohimaa.
Strax innan 40 spelade minuter skickade Egor Polin ett skott från blå. En oskymd Hävelid (som stått för en stark semifinalserie) lyckades på något sätt inte rädda pucken. 0-4. Game, set, match. Ridå.
Under de avslutande 20 minuterna visade DIF-spelarna upp en större desperation och en bättre inställning. Varför kan man inte starta matchen på det här sättet? Men i takt med att målen uteblev avtog energin och istället satte Costmar in en minst sagt onödig cross-check som resulterade i ett matchstraff – avstängning att vänta? De resterande minuterna följdes av en mer grinig matchbild och ett hemmalag som försökte sätta sig i respekt inför torsdagens ”do or die”-match.
Finns det något hopp?
I skrivande stund direkt efter kvällens icke-prestation är det svårt att hitta saker som talar för att Djurgården reser sig och skakar fram en sjunde och avgörande match. Klarar man av att släppa måndagen och hitta tillbaka till det framgångsrika spelet man visat upp tidigare under semifinalserien? I så fall finns det faktorer som talar för stockholmarna, men goda råd börjar bli dyra och den temporära måltorkan behöver få ett slut, och det snarast. Kan man hitta ett sätt att dyrka upp den tighta försvarsboxen som SSK ställer upp framför sin burväktare?
Än är den här matchserien inte avgjord. Visst, det blåser rejäl nordanvind men det är dags för draken att lyfta – och det börjar med att de tilltänkta ledande spelarna kliver fram. En Järnkamin ger aldrig upp. På torsdag är det vinna eller försvinna som gäller – upp till bevis!
Vart ska man börja? Vilken total avsaknad av energi, disciplin och ledarskap. Vilket totalt antiklimax som utspelade sig på Hovets is under tisdagskvällen. Djurgården förlorade för första gången sin andra match i rad den här säsongen, och det var aldrig något snack om saken. Inte ens ett fullsatt Hovet tycktes ge tillräckligt med energi till spelarna i blått.
Direkt efter slutsignal är det en påtaglig tomhet som envist biter sig fast och man får snabbt post-traumatiska påminnelser från hur de senaste säsongerna avslutats. Jag vill varken tro eller hoppas det, men risken är att det här var säsongens sista match på Hovet. Ett faktum man kan behöva tugga i sig om laget inte reser sig, och det ordentligt, till mötet nere i Södertälje på torsdag. Tiden är knapp, läget är prekärt, och det är dags för de ledande spelarna att faktiskt börja leda sitt lag när knivseggen nu lagts mot strupen. Orkar Djurgården att resa sig?
Matchen
För första gången i den här semifinalserien var Djurgården det lag som trycktes tillbaka och fastnade i egen zon direkt i upptakten av matchen. Södertälje tycks ha hittat stockholmarnas akilleshäl i att sätta en hög och hård press på motståndarförsvaret, något man lyckades med under hela 60 minuter ikväll.
Hemmalaget såg tagna ut av stundens allvar och glömde bort allt vad försvarsspel innebär – en syn man som Djurgårdare inte vant sig vid under årets säsong. En markeringsmiss och ett misslyckat utlägg – pang, pang och 0-2 på tavlan. I andra änden av isen? En fortsatt påtaglig ineffektivitet och en målvakt som räddade sitt lag när det behövdes. Tänk vad lite effektivitet och en storspelande målvakt kan göra med ett lag…
Djurgården kom ut bättre i mittakten och flyttade snabbt upp sina positioner. Man kändes mer desperata, samtidigt som SSK nyttjade de blåkläddas iver att hitta mål genom att sticka upp i kontringsförsök. Hemmalaget radade upp två stolpträffar men nätrasslet uteblev, igen…
I mitten på den andra perioden lyfte de vitklädda ut en puck från egen zon och hemmalagets brist på defensiv disciplin lös återigen med röd lampa när ”Lill-Ragge” försökte sig på ett fotbollsnummer. Istället för att följa med Marcus Erikssons i sin åkning missade han pucken med höger skridsko och Eriksson kunde lyfta in 0-3 i friläget han nyss skänkts.
Målet hämmade Djurgårdens energi och tiden som spenderades i offensiv zon ägnade man främst åt att åka runt ett samlat försvar, för att avsluta anfallen med alibiskott – antingen i täck, eller i magplattan på Tuohimaa.
Strax innan 40 spelade minuter skickade Egor Polin ett skott från blå. En oskymd Hävelid (som stått för en stark semifinalserie) lyckades på något sätt inte rädda pucken. 0-4. Game, set, match. Ridå.
Under de avslutande 20 minuterna visade DIF-spelarna upp en större desperation och en bättre inställning. Varför kan man inte starta matchen på det här sättet? Men i takt med att målen uteblev avtog energin och istället satte Costmar in en minst sagt onödig cross-check som resulterade i ett matchstraff – avstängning att vänta? De resterande minuterna följdes av en mer grinig matchbild och ett hemmalag som försökte sätta sig i respekt inför torsdagens ”do or die”-match.
Finns det något hopp?
I skrivande stund direkt efter kvällens icke-prestation är det svårt att hitta saker som talar för att Djurgården reser sig och skakar fram en sjunde och avgörande match. Klarar man av att släppa måndagen och hitta tillbaka till det framgångsrika spelet man visat upp tidigare under semifinalserien? I så fall finns det faktorer som talar för stockholmarna, men goda råd börjar bli dyra och den temporära måltorkan behöver få ett slut, och det snarast. Kan man hitta ett sätt att dyrka upp den tighta försvarsboxen som SSK ställer upp framför sin burväktare?
Än är den här matchserien inte avgjord. Visst, det blåser rejäl nordanvind men det är dags för draken att lyfta – och det börjar med att de tilltänkta ledande spelarna kliver fram. En Järnkamin ger aldrig upp. På torsdag är det vinna eller försvinna som gäller – upp till bevis!
