Erik Josefsson – Vattenbäraren, hockeyns domestique
Inom cyklingen finns ett begrepp: domestique . Det är en cyklist som arbetar för laget och för den ledande cyklisten, utan att själv försöka vinna loppet.
I ishockeyns värld brukar motsvarigheten kallas vattenbärare. Det syftar på en spelare som jobbar hårt och osjälviskt för laget, och som utför det ”otacksamma” arbetet – det som inte alltid syns i poängprotokollet.
Det är en spelare som åker mycket, täcker ytor, backcheckar, vinner dueller, spelar boxplay och tar defensiva tekningar. En lagspelare deluxe. Någon som kanske inte gör målen eller får rubrikerna, men som är helt avgörande för lagets framgång.
I Växjö Lakers är det Erik Josefsson, tillsammans med Johan Markusson, som blivit mallar för hur rollen som domestique – eller vattenbärare – ska utföras. Båda har nu sina tröjor hissade i taket. Det säger en hel del om hur den här rollen värderas i föreningen.
Välkoordinerad och vältalig ceremoni
Under lördagen hissades Erik Josefssons tröja efter 15 raka säsonger i klubben, 930 matcher, ett avancemang till Elitserien och fyra SM-guld. Spelaren som definierat vad det innebär att ”göra jobbet i tystnad” avslutade karriären med att få sin tröja hissad – och att stå längst fram i rampljuset.
Ceremonin inleddes med ett tal av Henrik Evertsson. Innehållet låg mycket nära min egen beskrivning av Erik Josefsson. Ett favoritcitat som jag tar med mig är:
”För att vinna en match måste du oftast först undvika att förlora den.”
När Erik Josefsson själv tog till orda berättade han att han haft gott om tid att förbereda sig inför tröjhissningen – och det märktes. Talet höll högsta klass i dessa sammanhang. Det kändes som om Josefsson dammat av gymnasieboken i retorik om ethos, patos och logos. Hans anförande präglades av samma noggrannhet och arbetsmoral som hans spelarkarriär.
Kvaliteten var genomgående mycket hög. Han varierade skickligt mellan att följa manus på ett naturligt sätt och att lämna podiet för att tala mer fritt. I talet hyllade han sin familj, publiken och fansen, Henrik Evertsson, tidigare lagkamrater (#38, #85 och #87) samt gamla ledare – från tränarna i Växjö Lakers till tränare och ledare i moderklubben Gislaved.
Han avslutade med att tacka staden som blivit hans hem och föreningen som blivit hans familj.
Även LL-Tifo bör nämnas, som gjorde det de är allra bäst på: ännu ett realistiskt personporträtt med imponerande detaljnivå.
Hela ceremonin andades professionalism. Varje moment var noggrant koordinerat. Elegant. Proffsigt.
Hud: gås.
