En sista text - Tack för allt

För 5 år sedan satt en halvtrött man och skrollade igenom Facebook. HV71 hade slutat femma i serien men istället för att se fram emot ett spännande slutspel tog säsongen slut innan den ens hann börja på riktigt. En pandemi hade spridit sig över världen och även nått Sverige. Hockeyn blev sekundär när smitta och människoliv skulle räddas. Naturligtvis helt rätt beslut även om man gick miste om det bästa som supporter - slutspelshockey. Istället väntade en oviss tid. Det är lite här jag vill ta avstamp i denna, min sista text. För tillbaka till den där mannen som skrollade på telefonen. En reklam på Facebook fångade min uppmärksamhet. En reklam som handlade om att få skriva om sitt favoritlag. Att lagsidan för HV71 hade legat kall ett tag och att nya skribenter söktes till sajten. Men jag tänkte att man måste ha en gedigen utbildning för att komma intill där, men så läste jag sloganen: ”SvenskaFans - av fans, för fans”. Jag tvekade en stund innan jag slängde iväg ett mail och hörde mig för. Det mailet förändrade en hel del de kommande fem åren för min del. 

Där och då fick jag snabbt kontakt med den eminente Brynäs-skribenten Viktor Alner. Viktor lotsade mig genom de första stegen och det var till honom jag fick skicka in en text om HV71 som sedan skulle kollas igenom. Lite för att se språket i skrift och om man ansågs lämpad. Därefter fick jag en tumme upp och grönt ljus att börja skriva på riktigt. Därefter har det blivit allt från texter i expressen till bevakning av VM, till intervjuer med HV-spelare, podcast och undersökningar med profiler från kvällstidningarna. Allt detta för att man vågade ta första steget och visa sig sårbar med sina texter. För det är inte alltid som all feedback är positiv och även detta har utvecklat både mig själv och mitt skrivande. Som jag brukar säga, jag älskar att diskutera hockey med andra människor, så länge man är saklig, respektfull och öppensinnad. Viktor är allt det, plus mycket mer. Jag har honom att tacka för mycket. 

Håller man sig kvar vid den första säsongen, 2020/2021, så gick HV71 och en samlad media in ganska höga på laget. De tippades högt efter en stark försäsong och ett spännande lag på pappret, men allt eftersom säsongen gick, stod det klart att man skulle husera långt ner i tabellen. Väldigt långt ner. När säsongen sedan skulle summeras inför kvalet så var man sist. Men inte ens här tror jag att spelare, ledare och fans insåg vad som väntade. För det som sedan inträffade och för alla som bevittnade det, så tror jag att chocken fortfarande sitter i. När Oula Palve, i sudden, i match fem, stänker upp segermålet som skickar HV71 ner i HockeyAllsvenskan, är chocken total. Inför tomma läktare är det bara total likgiltighet man känner. En tomhet som inte går att beskriva med ord. Detta var sedan starten på en kräftgång som saknar motstycke i HV71s historia. Visst, man studsade tillbaka säsongen efter, men herregud. HV71 etablerade sig istället nu som ett bottenlag i SHL. Maktfaktorn på 00-talet var inte ens en skugga av sitt gamla jag. En ny verklighet att leva i. 

Denna nya verklighet har lett till 3 negativa kval 2021, 2024 och 2025. 2021 även degradering. Säsongen 21/22 spenderades i Hockeyallsvenkan där man lyckades ta sig upp i finrummet igen. 2023 undvek man negativt kval med få omgångar kvar att spela. Men sedan hösten 2020 har klubben haft kniven mot strupen mer eller mindre hela tiden i 5 års tid. Lite här känner också jag att det är dags för lite förändring. Jag har genomlidit dessa säsonger tillsammans med så många fantastiska supportrar till föreningen. Man måste aldrig älska ett lag eller en upplaga av HV71, men man kommer alltid att älska föreningen. Det finns spelare under dessa fem år som jag älskat trots resultaten och spelare som jag inte alls tyckt om. Så är det med alla upplagor av HV71. Kärleken till föreningen kommer dock alltid bestå. Stöttningen i vått och torrt för föreningens bästa. Det är stunder som gulden eller uppgången till SHL 2022 som man lever för i dessa svåra stunder. Och jag ska också tillägga att jag är medveten om att det finns supportar till andra klubbar som har det bra mycket värre än HV71s fans, men vi har också rätt att känna att allt känns piss. 

Nu, känner jag dock inte lusten eller glädjen att skriva mer. Därför blir detta min sista text. 

Jag blev i Februari pappa för första gången till en liten dotter. När hon föddes insåg jag än mer, vad som är viktigast för mig just nu och framöver. Jag vill vara en närvarande pappa både fysiskt och mentalt. När man de senaste åren mest påverkats negativt av att följa klubben i ens hjärta och sen dessutom skrivit om eländet så känner jag att jag behöver skifta lite fokus. Jag kommer fortsätta följa och stötta HV71, alltid. Men just nu behöver jag släppa lite på det intensiva och istället kanske missa lite matcher till följd av att jag ser min lilla dotter växa upp. 

Om vi ändå ska grotta ner oss lite till i det som varit så är det inget annat än ett kolossalt misslyckande att år efter år slåss i botten av tabellen med den spelarbudgeten, de faciliteterna och den hockeykunnigheten som ändå borde finnas i en så anrik förening. Men det är väl lätt att bli fat and happy. Dessutom är jag en person som tror mycket på devisen att framgång föder framgång och att då åt andra hållet motgång föder motgång. Låt mig förklara min tes. 

När en klubb är framgångsrik får andra spelare upp ögonen för klubben och vill söka sig dit. Ekonomin går oftast bra i klubbar som går bra då man oftast kan locka folk till matcherna, dra in mer pengar på slutspel och vinster. Detta går att pumpa in i ny spelarbudget där bra spelare kan ta mindre för att få spela i en bra klubb och man får ett bättre och bredare lag för mindre pengar. Övriga pengar kan man omsätta i förbättrad juniorverksamhet och utbildning från ung ålder med bra ledare. Detta skapar ett positivt klimat där spelare vill komma och utvecklas från ung ålder till färdiga spelare. 

Om man vänder på detta scenario istället. Du är en klubb som förlorar mycket för och missar slutspel. Risken är då att man omsätter mer pengar för att försöka rädda säsongen eller undvika kval. Spelare kan då enkelt kräva mycket pengar för att spela i en klubb där mycket är osäkert. Man blir sena ut på marknaden för att man inte vet vilken serie man tillhör och kan inte binda spelare tidigt. Publiken kan börja svika och siffrorna i bokslutet blir allt rödare på slutraden. Man skär ner i budgeten nästa säsong för att rädda ekonomin och får ett ”sämre” eller billigare lag på benen. Juniorer ser inte att de kan utvecklas i denna miljön utan söker sig bort från klubben. Sen är den negativa spiralen igång. 

Detta är grovt generaliserat men borde ändå belysa min poäng. Skillnaden för HV71 är att publiken inte sviker och att ekonomin är extremt välskött då man visar plusresultat efter en rad tunga säsonger. Med andra ord borde denna klubben kunna vända runt ganska snabbt om man bara träffar rätt en enda säsong nu. Det är ungefär det som jag tror skulle krävas för att vända detta från en klubb i flera år lång kris till en klubb som kan klättra snabbt upp till ett stabilare slutspelslag. Ekonomin finns. Krafterna finns. Publiken finns. Företagen och sponsorerna finns. Hitta bara rätt man på rätt plats så kan denna sovande jätte bli en framgångsmakt igen. Det tror jag verkligen starkt på. 

Jag tror också att man är på rätt väg. Eller är jag bara naiv och vill tro det? Anton har troligtvis lärt sig extremt mycket under sin första säsong i Jönköping. Troligtvis kan man också bli ganska färgad av att man besegrar MoDo fyra raka matcher i slutet. HV ska inte lära sig att vinna mot lag i botten, man ska lära sig att slå lag på plats 6-10 för att kunna etablera sig bättre och ta kliv. Nästa säsong hoppas jag att ledarstaben blir med Anton som HC, Nyman förlängd plus nån ny som ass och Gistedt som målvaktscoach. Det blir spännande att se vad som händer med målvaktssidan och truppen i stort då jag tror att Liljander har en del svettiga beslut att fatta. Antingen tar man ytterligare ett hundår och rider ut en del jobbiga kontrakt, eller så bryter man med en del. Det lär kosta dock. Återstår att se vilken väg man väljer att gå. 

En framtidstro bör finnas. En försiktig optimism med ett ljus en bit fram i tunneln. HV har en extremt lång väg kvar att vandra. Abbott skulle  ha varit mannen som stakade ut den vägen. Det var det jag ville hoppas och tro på. Nu är det Liljander och Anton som ska driva detta framåt. Jag är spänd. Jag vill tro på Liljander, men jag hade känt mig tryggare med Chris. Utan att verka för negativ, så är det min uppriktiga syn på det. Men, jag ska låta Liljander få en ärlig chans. Jag har hört extremt mycket gott om honom. 

Slutligen vill jag tacka alla er som läst mina texter här på SvenskaFans. Till alla er som diskuterat HV71 med mig på twitter, (kommer vägra benämna den plattformen som ”X”). Samt till alla er som likt mig dagligen är så dumma i huvudet så att ni genomlider detta år efter år utan att kräva något tillbaka från denna föreningen. Det är vårat stöd som alltid kommer ge HV71 chansen att stå stadigt ekonomiskt oavsett resultat på isen. Det är vi som följer och stöttar som ska känna stolthet. Det är vi som gör den här föreningen levande. Utan supportrar är en klubb ingenting. 

Tack alla ni. Ni är guld värda. 

Tillsammans är vi HV71.