HV71 drog på sig så mycket utvisningar den här veckan att det nästan blev ett eget kapitel. Det kändes som att laget knappt ibland hann spela fem mot fem innan nästa tvåa kom. Men istället för att falla ihop blev special teams det som höll HV vid liv.
Mot Luleå syntes det allra tydligast. HV var totalt tillbakatryckta i första perioden och låg under med 4–15 i skott efter första men ändå var det de som gjorde första målet i boxplay. Det började med att Rousek läste spelet bra, bröt en tänkbar passning och skickade iväg Jonathan Ang i ett friläge. Ang, som varit glödhet i flera matcher i rad nu på senaste tiden, gjorde inget misstag och satte 1-0. Det målet kom när HV knappt hade haft ett enda ordentligt anfall. Ang var långt ifrån klar. I slutet av andra perioden, på sin 28‑årsdag, klev han fram igen och tryckte dit 2–1 i powerplay. Det blev matchavgörande. HV skapade nästan ingenting i fem mot fem, men när de väl fick chansen i special teams så small det. Det var där matchen vände och det var där HV hittade ett sätt att vinna trots att spelet hackade.
Samma sak gällde torsdagen mot Örebro. HV tog massor av utvisningar även där men boxplay stod upp starkt och powerplay tog vara på sina lägen. Utan special teams hade HV aldrig fått med sig sex poäng den här veckan. Det var där laget var som bäst när allt annat svajade.
Blockade skott och ren offervilja
En annan stor anledning till att HV71 klarade den här ödesveckan var hur laget slet i egen zon. Det var inte alltid snyggt, men det var brutalt uppoffrande. Spelarna kastade sig in i allt som kom och de blockerade 38 skott på två matcher. Det är helt galna siffror och säger allt om hur mycket laget ville vinna.
Flera gånger såg man spelare som knappt hann resa sig innan nästa skott kom, men de ställde sig i vägen ändå. Det var klubbor, ben, armar som offrade sig för att hjälpa laget. Den typen av offervilja smittar av sig och det gav HV energi när spelet annars hackade i matcherna.
Blockade skotten blev nästan som ett extra försvarssystem när HV inte fick ordning på fem‑mot‑fem-spelet. De täckte skott i rätt lägen, bröt anfall och gav Sandström chansen att se puckarna som faktiskt kom igenom. Utan den inställningen hade HV aldrig klarat trycket, speciellt inte mot Luleå där de stundtals var helt fast i egen zon.
Sandström var veckans gigant!
Veckans matcher visade hur otroligt viktig Felix Sandström har blivit för HV71. Det går inte att prata om de här två segrarna utan att lyfta honom. Han har kommit in med ett lugn som smittar av sig på hela laget. Det spelar ingen roll hur rörigt det blir framför honom eller hur hårt motståndarna trycker på. Han står där, stabil, fokuserad på att ta varje puck.
Mot både Örebro och Luleå var han den stora anledningen till att HV ens hade chansen att vinna. När spelet hackade, när HV satt fast i egen zon och när skotten kom i klungor, då var det Sandström som höll laget kvar. Han gjorde de där räddningarna som inte bara stoppar pucken, utan som ger hela laget energi och tro. Det är sånt som bygger självförtroende i ett lag som kämpar i botten.
Det fina är hur snabbt han har blivit en del av HV. Det känns som att han varit här länge, trots att han kom in mitt i allt. Han har tagit rollen som sista utpost med en självklarhet som är svår att inte imponeras av. Och som supporter är det lätt att känna en enorm tacksamhet. För utan honom hade den här veckan sett helt annorlunda ut.
Det är dags att säga det rakt ut:
Sandström förtjänar all hyllning han kan få.
Han har varit veckans gigant!! Han bar HV när det verkligen behövdes.
Tack för att ni tog er tid att läsa. Vi fortsätter stå bakom laget!
Vi hörs framöver!
Eric Alfheim
