Jag vet inte hur många gånger jag har hört det nu. ”Vi spelar bra.” ”Vi skapar chanser.” ”Det är små marginaler.”
Orden kommer gång på gång från Anton Blomqvist efter ännu en förlust. Och visst, han försöker hålla fast vid något positivt – men någonstans måste man fråga sig: hur länge ska vi fortsätta låtsas att det här är på väg åt rätt håll?
Helt ärligt tror jag inte ens Anton själv tror på det här längre.
För det är det inte.HV71 ligger sist. Igen.
Och vet du vad? Jag personligen bokstavligen talat skiter i om vi stundtals spelar bra.
Det snacket är jag så trött på. Det spelar ingen roll hur många chanser vi skapar eller hur fint vi rullar puck i offensiv zon eller vad den underliggande statistiken säger– vi ligger sist i tabellen. Det är det enda som betyder något. Det går inte att bygga självförtroende på ”nästan” ”om bara” ”statistiken säger”.
Vi har inga naturliga målskyttar, vi är ineffektiva, och vi tappar matcher som vi borde vinna. Det är samma visa år efter år, och man börjar undra om någon verkligen vågar ta i problemet på riktigt.
Och nu väntar en vecka som kan definiera hela säsongen.
Linköping, Djurgården och Timrå – tre bortamatcher, tre chanser att visa att vi fortfarande lever.
Men ärligt talat? Jag vet inte hur mycket jag ens vågar hoppas.
Vad är det som egentligen talar för att vi ska ta poäng där?
Ingenting, just nu. Inget i vårt spel, inget i vår mentalitet, inget i känslan runt laget.
Det sportsliga ansvaret ligger inte bara hos Anton Blomqvist. Han gör säkert sitt bästa, men det räcker inte. Ansvaret ligger också hos General Manager Björn Liljander , som byggt truppen och ska stå för helheten, och hos styrelsen , som har makten att förändra.
Men frågan är: hur länge vågar man vänta? Jag menar inte att styrseln ska slå in saker i det sportsliga men dem har också ett ansvar i detta trots allt.
Hur länge vågar man hoppas att något magiskt plötsligt ska lossna, när alla tecken pekar åt fel håll?
Jag säger det med all respekt – men något måste hända. För HV71 är större än så här.
Vi är en klubb som ska stå för stolthet, förmod och för ett spel som ger resultat – inte bara ”bra perioder” och förlorade matcher.
Supportrarna, vi som lever med det här laget, vi vill aldrig tappa tron, men snälla gör något för oss som står där år efter år.
Vi vill inte höra fler ursäkter, fler klyschor om att ”spelet ser bättre ut”.
Vi vill se poäng, passion och förändring .
För just nu känns det som att vi bara står och tittar på medan säsongen rinner bort.
Och snart kan det vara för sent.
