Lagom till att julmaten lagt sig som ett täcke i magen och gallstenen sakteliga börjat göra sig påmind var det återigen dags för annandagshockey. Ett tomt nyrenoverat Globen stod redo att snart agera värd för de 13 950 förväntansfulla åskådarna, mestadels med sympatier hos de rödklädda nere på isen.
Timmar innan nedsläpp fylldes ölhaken utanför den stora golfbollen upp av likasinnade där julfiranden snabbt avhandlades för att därefter rikta in samtalsämnet på viktigare saker - DIF Hockey och kvällens möte med Leksand. Kvalar det röda matchstället in på skribentkollega Tomas Davies matchställ-lista? Insatserna mot Linköping och HV71 har vittnat om en dalande formkurva - kan DIF bjuda på en försenad klapp och bryta den negativa trenden under fredagskvällen? Vem vaktar kassen? Hur ska Kimby med kollegor formera sina kedjor? Ja, frågorna var många och snart skulle vi få svar.
Bara minuter innan matchstart var de tidigare tomma läktarna nu fyllda med vilt sjungande supportrar. Järnkaminerna visade på nytt varför man utan konkurrens bör anses vara lokomotivet inom svensk hockeys supporterkultur - det är inte ens en diskussion.
Väl nere på isen var det ett framåtlutat hemmalag som initialt tycktes intresserade av att bevisa publiken att den negativa formkurvan bara var något temporärt. Utan att några större målchanser skapades lyckades man ta initiativ och tryckte ned masarna i egen zon.
Målen uteblev och Leksand kunde sakta men säkert äta sig in i matchen. För kvällen blandade Djurgården en offensiv uddlöshet med ett smärre defensivt haveri. Masarnas ledningsmål halvvägs in i första perioden kändes både logisk och rättvis, 2-0-målet kort därpå likaså - Mesta Mästarna kom absolut ingenstans. Spelarna i DIF såg vilsna ut och plötsligt såg man rädda ut för den stora publikmassan, det som skulle vara katalysatorn för vändningen på den negativa formkurvan.
Kvällens första period går till handling som en av de sämre den här sidan nyår. Den efterföljande diton var spelmässigt bättre men bristen på offensiv lusta skulle åter bli signifikativt för DIF. Stockholmarna har nu mäktat med tre mål på lika många matcher - mot lag som huserar långt ner i tabellen. Godkänt? Knappast. Vem ska gå i bräschen offensivt och ta de obekväma duellerna framför mål? Vad har hänt med tajmingen i powerplay? Just nu sitter passningarna på backhand och tempot går att likna vid hockeyallsvenskan. Marcus Gidlöf - Frälsaren från i våras blev ikväll Djurgårdens största fiende, men testades han fullt ut?
Att mesta mästarna besitter skicklighet bland backar är uppenbart, det har bevisats flera gånger under hösten. Men defensivt börjar saker och ting synas ordentligt. 0-2 målet var ett typexempel på hur enkelt DIF ofta går bort sig i egen zon och lämnar sin målvakt i mer eller mindre omöjliga situationer. Avsaknaden av den där defensiva generalen börjar göra sig påmind, var det inte det Lindström skulle erbjuda? Behovet av en Urbom- eller Garrison-typ tycks vara allt mer akut. 102 insläppta mål på 29 matcher med en av seriens bästa målvakt där bak bör vara bevis nog för att den här tesen stämmer. När offensiven sviker synas defensiven allt mer. Man bör inte trycka på panikknappen och aktivera en krisplan ännu, men med kvällens insats lades handflatan mot den stora röda knappen.
