Gårdagens match mot Timrå var ännu ett exempel på det mönster vi supportrar lärt oss att frukta: vi tar ledningen, vi skapar chanser – och sedan tappar vi allt genom egna misstag. Vinster förvandlas till förluster. Hopp till frustration.
Det är svårt att inte börja undra: vad är det som är så systematiskt fel med klubben vi älskar? År efter år ser vi liknande inledningar på säsongerna. Inför den här säsongen kändes det ändå annorlunda. 13 nya spelare, förändringar i ledarstaben, ett nytt avstamp. Man kunde inte längre peka på ”Nubbens lagbygge”. Ansvaret ligger på Liljander och den sportsliga ledningen.
Och ändå står vi här igen.
Tror jag på laget? Ja, men…
Missförstå mig rätt – jag har fortfarande tro på det här laget. Men något radikalt måste ske. Och vi måste någon gång få lite tur på vägen också.
Det mest frustrerande är att Anton Blomqvist faktiskt gör mycket rätt. Han säger de rätta sakerna i intervjuerna, och vi vet att laget tränat hårt på de rätta detaljerna – inte minst spelet framför mål. Det är fakta. Men när det väl gäller så viker man ändå ner sig. Det kan inte handla om spelarnas kompetens eller hockey-IQ, det finns i överflöd. Så vad är det som är fel? Just nu finns inget enkelt svar.
Bör vi sparka Blomqvist? Nej, inte än. Det har trots allt bara gått fem matcher. Men om inget radikalt förändras inom de kommande tio – då måste klubben agera. Problemet är att jag inte ser någon självklar ersättare just nu.
Färgerna förenar oss
Om det finns något jag lärt mig under alla dessa år som HV-supporter – i det som allt mer liknar ett destruktivt förhållande – så är det att vi aldrig står ensamma. Vi supportrar är alltid lika besvikna, alltid lika frustrerade, men vi är också alltid där. Vi står vid lagets sida, oavsett hur mörkt det känns.
Och vet ni vad? Det gör mig stolt. Jag tror inte många andra klubbar i Sverige har fans som år efter år fortsätter stå kvar, trots bakslagen.
Vi kommer från en historia av att vara ett av Sveriges bästa lag. En dag kommer vi vara det igen. Men just nu måste vi påminna oss om att historien inte bara är ett minne – den är också en framtid som kan skrivas på nytt.
Tack för eran tid. Vi står kvar. Alltid.
