Det känns lite konstigt, men jag måste erkänna att semifinalserien mot Växjö än så länge inte ens i närheten framkallar samma känslor som kvartsfinalserien mot Färjestad gjorde. Både på förhand fanns alla ingredienser där för att bli en minnesvärd batalj – och när det väl drog igång gjorde matchserien ingen besviken. Det small i varenda duell, det var bråk med domare, tjuvsmällar på isen, tränare som rök samman och passionerande supportrar på båda sidor som duellerade på såväl läktare som i sociala medier. Det var en kvartsfinal som berörde – minst sagt. Det var också en matchserie som tog oerhörd energi – inte minst mentalt, både för spelarna som för supportrarna.
Därför är det med lite bakiskänsla vi blickar framemot semifinal 1 i Växjö ikväll. Festkänslorna från match sju har inte helt lagt sig, den lättnaden som kom efter ångesten fram till matchen är fortsatt där i kroppen. Jag hoppas spelartruppen lyckats ladda om bättre än mig själv inför Växjö ikväll. Det fysiska är jag inte så orolig för – det kommer kopplas på direkt vid nedsläpp och det kommer säkerligen inte alls bli så fysiskt krävande som matcherna mot Färjestad var, om inte Rögle sätter an den tonen. Men den mentala återhämtningen då? Fyra matcher i rad med kniven mot strupen, ett mantra utifrån om ett läge som inget lag NÅNSIN klarat av – men som man redde ut. Är man nu nollställda och fullt påkopplade för semifinal?
Det kommer inte vara lika sevärt, det kommer säkerligen inte röra upp lika mycket känslor eller vara lika många utspel – även om Björn Hellkvist inte är helt oäven att vara lite frispråkig. Det är så Växjö vill ha det, det är så Växjö Lakers fungerar. Inte så mycket uppmärksamhet, ingen som riktigt bryr sig, tråkig kontrollhockey på isen om man vill kalla det så – men fruktansvärt framgångsrikt får man säga.
Den stora frågan är om det är värt det? S kulle vi byta passionen, stämningen på match sju i söndags i Catena Arena och de höga topparna som Rögle faktiskt skapar – mot några SM-guld i pokalskåpet?
Jag är faktiskt tveksam och kalla mig gärna loser då . För mig handlar det om att identifiera mig med laget och klubben, att ha något att bli passionerad över, där motgångarna och besvikelserna gör att när väl framgången och topparna kommer – ja då känns det ännu starkare.
I vissa sammanhang pratar man om skillnaden mellan yttre motivation – dvs belöningar (SM-guld, titlar osv), beröm osv vilket ofta är bra för kortsiktiga mål – och inre motivation dvs meningsfullt, glädje, nyfikenhet vilket skapar långsiktigt engagemang.
Jag vet ju åtminstone varför jag följer Rögle och vad det är som skapar passion och känslor hos mig. Sen vill jag såklart att laget ska vinna varje match och ta SM-guld varje säsong – men jag tror samtidigt att en del av mig hade mått sämre om laget vann varje år. Är det lite schizofrent? Ja kanske. Men det är väl också så att vara supporter.
Nu känns det som denna krönika svävade iväg något – men samtidigt så sammanfattar den kanske också väl vad som står på spel och de två världarna som möts ikväll. Där Färjestad och Rögle var mer lika men där Rögle och Växjö står för helt olika saker och från olika världar. För Rögle kan man säga att mycket av säsongen räddades av vändningen mot Färjestad och allt från här och framåt är en bonus – å andra sidan så kan laget fortsätta surfa på den vågen man byggt upp med fyra raka segrar, ja då har man alla ingredienserna för vad som brukar bakas fram som svenska mästare i början av maj.
Krokusen har börjat blomma på allvar , vi är inne i den delen av året där Rögle historiskt sett brukar vara som bäst. Jag hoppas att den känslan som fanns i Catena Arena vid Linus Sandins 4-1 mål i söndags, inte blir säsongens höjdare utan att vi fortfarande har det bästa framför oss.
Rögle vi ger oss aldrig!
