Och vissa lämnade större avtryck än andra som ni snart kommer märka. För med på listan har vi även ett gäng som snarare loggade rätt mycket istid men som inte går till historien som (kanske) de mest ihågkomna.
Vi tar det i kronologisk ordning. Häng med!
Patrik Hofbauer 95/96 
Vi drar igång den här nostalgitrippen i mitten av 90-talet. Djurgården klev in med lägre axlar efter den där hädiska kvartsfinalen mot HV71 året innan (Smålänningarna vann guld som plåster på såren ). Jonas Forsberg hade dragit, och någon behövde åtminstone teoretiskt sett utgöra ett hot mot stormålvakten Thomas “Osten” Östlund.
Valet föll på hallänningen Patrik Hofbauer. Namnet klingar bekant, inte sant? Ja, men det är med stor sannolikhet inte för hans insatser mellan stolparna i Djurgården som han etsat sig fast i folks minnen.
Efter hans enda säsong i DIF 95/96, som stannade vid åtta grundseriematcher och en pliktskyldig slutspelsmatch, sadlade han om. Hockeygallret byttes mot power suits och han byggde en imponerande karriär som ledde honom till tunga VD-poster hos Canal Digital, Clear Channel, Telenor, Svenska Spel och, slutligen, Telia där han idag är verkställande direktör.
Mitt personliga, kanske något dimmiga, minne är när jag som liten grabb sprang på honom under en periodpaus i Globen. Där stod han, i vad jag minns som en brun trenchcoat (ett klassiskt 90-tals corporate move), och jag gick fram med autografblocket i högsta hugg. Något säger mig att jag minns det där mötet mer än vad han gjorde…
Martin Holst 00/01 
”Det vore grymt om du åtminstone försökte rädda puckarna” , kanske Mats Waltin sa, samtidigt som Hardy Nilsson såg ut att ha helt andra, djupare existentiella tankar. Nåväl, ibland säger en bild mer än tusen ord. Och ibland är den bara tagen ur sitt sammanhang.
Efter SM-guldet året innan tackade Tommy Söderström för sig, just efter att ha blivit utkonkurrerad av, den unge,Mikael Tellqvist. Jakten på en vettig andrakeeper inleddes, och valet föll på den ett år äldre västmanlänningen Martin Holst.
Holst fick äran att representera klubben säsongen 00/01. Kruxet var att ”Tellan” inte bara var ung och lovande, han hade också siktet inställt på NHL, vilket gjorde att Holsts speltid blev extremt begränsad. Facit landade på sju matcher och en räddningsprocent på 86%. Det senare kanske skvallrar om varför det bara blev en säsong i huvudstaden.
Men enligt rykten inifrån klubben, hade Holst en betydligt större potential än nämnde Tellqvist. Med risk för att bli stämd för förtal lämnar jag dessa citat och "källor" okommenterade, men frågan kvarstår: Vad kunde Holsts karriär ha blivit om han fått stanna kvar i klubben?
Karriären rullade i alla fall vidare för Holst, som fortsatte med äventyr i Halmstad, Nyköping och ett utlandsäventyr i Danmark innan han la hjälmen på hyllan efter säsongen 2010/2011.
Sergejs Naumovs 01/02 
Vi håller oss kvar i början av 00-talet, och denna gång tittar vi närmare på en keeper som faktiskt var uttalad etta, även om det kanske inte var meningen från början.
Sergejs Naumovs anlände från en säsong i Leksand, där Reinhard Divis hade visat sig vara alldeles för svår att peta. Totalt nio matcher i Dalarna, och det fick nog en och annan att höja på ögonbrynen när han presenterades.
Men vad gjorde det, när en åldrad Thomas Östlund var "hemma" igen efter en lång sejour i Schweiz? Naumovs visade dock omgående att han höll en betydligt högre klass än vad man kunde förvänta sig. Och när "osten" inte hade lagrats tillräckligt väl, blev valet tydligt. Totalt landade Naumovs på 35 matcher och lite drygt 91% i räddningsstatistik.
I slutspelet blev det dock tidig sorti mot Frölunda. Och även om Naumovs gjorde vad han kunde med diverse annorlunda nästan akrobatiska räddningar, tog Djurgårdens säsong slut redan i kvartsfinalen, och satte därmed även punkt för Lettens enda säsong i huvudstaden. Karriären fortsatte främst i Ryssland men även till Italien innan han slutligen la av 08/09 med Dinamo Riga som slutdestination. Som tränare har han ändå fått verka i NHL, numera som målvaktstränare i New York Islanders.
Stefan Ridderwall 2007-2011 
Till skillnad från sina föregångare på den här listan sticker Stefan “Lillriddarn” Ridderwall ut. Vi förflyttar oss till slutet av 00-talet, och den här gången hittar vi en keeper som aldrig riktigt blev den uttalade ettan.
Redan under säsongen 07/08 fick den unge J20-målvakten prova på hetluften i A-truppen, varvat med de obligatoriska och kortare utlåningarna till Hockeyallsvenskan. Säsongen efter fanns det dock inga tvivel om att han skulle ingå på heltid. Under ett par säsonger bildade han ett delat målvaktspar med Gustaf Wesslau, även om det var ”Wesslan” som stal showen under det där berömda slutspelet 09/10.
När Wesslau sedan lämnade för att pröva lyckan över atlanten säsongen efter, var det nog många som både hoppades och drömde om att Ridderwall skulle ta nästa, naturliga kliv och axla ansvaret för att följa pappa Rolfs fotspår.
Men den riktiga succén uteblev. Istället klev Mark Owuya in och fick mer förtroende. Intressant nog förblev Ridderwalls speltid snudd på densamma, och räddningsprocenten höll sig stabilt jämn.
Även om han inte riktigt platsar in som en keeper vi helt glömt bort, får han nånstans symbolisera Djurgårdens ganska stökiga målvaktsår under den här perioden. Ett par säsonger där namnen avlöste varandra och där det var minst sagt otydligt vem som egentligen stod överst i rangordningen. Det blev aldrig rollen som solklar etta, men han var onekligen en av de stabila pjäserna i en annars rörig uppsättning. Karriären fortsatte i Timrå säsongen efter och sedan blev det ett par utlandsäventyr innan han slutligen la av efter säsongen 19/20.
Chet Pickard 12/13 
Hockeyallsvenskan hägrade, och i Djurgården fanns det bara ett uppdrag: Raka vägen tillbaka till finrummet. För att säkra upp det hela var sportchef Charles Berglund på jakt efter ett beprövat namn mellan stolparna. Och den platsen var egentligen inte avsedd för Chet Pickard.
För den givna sista utposten var tänkt att vara kanadensaren Steve Valiquette, en keeper med erfarenhet från både KHL och NHL (som agerat backup åt Henrik Lundqvist). Men Valiquette fick kalla fötter, bröt kontraktet med hänvisning till hälsoskäl och uttalade intentioner att lägga klubban på hyllan.
Kort efter dök han dock upp i AHL-laget Bridgeport Soundtigers. Detta fick "Challe" och Djurgården att gå i taket och kräva ersättning för kontraktsbrottet.
Oklart om DIF fick ut några pengar (har inte grävt vidare), men Valiquettes ersättare blev just den 22-årige landsmannen Chet Pickard. Chet kom direkt från Nashvilles organisation och spåddes länge en lysande framtid. Men karriären stagnerade efter JVM-guldet 2009, och nu skulle revansch och heder återupprättas, både för klubben och för Chet själv, i skuggan av lillebror Calvins framfart i NHL.
Dessvärre föll både Pickard och Djurgården kort. Han visade förvisso upp hyggligt fina siffror, men kunde ändå inte bära Djurgården tillbaka till SHL. Efter bara en säsong bar flyttlasset till AHL. Där studsade han ett år innan det återigen blev spel i Europa, med Tyskland som den slutgiltiga spelplatsen. Chet Pickard avslutade karriären i Adler Mannheim säsongen 23/24 medan Calvin fortsätter att samla på Stanley Cup förluster.
Joacim Eriksson 17/18 
Först och främst: Ursäkta bildvalet, men det faktum att det är svårt att skrapa ihop en vettig, royaltyfri bild på Joacim Ericssons tid i Djurgården säger en del om hur mycket han faktiskt fastnade.
Mikael Tellqvist hade tackat för sig efter sin andra vända och nu skulle Adam Reideborn ta över huvudansvaret. Bakom honom behövdes en erfaren back-up, som kunde avlasta om Reideborns axlar inte pallade trycket.
Sportchef Eriksson blickade söderut, och i Växjö fanns ett namn som lockade: Joacim Ericsson. Hans CV var kanske lite rörigt, men spel i både KHL och NHL, i kombination med att han var högerplockad, kanske fick sportchefen att slutligen lyfta luren. Jag kan faktiskt inte minnas en annan högerplockad keeper i DIF sedan Michael Törnqvist på nittiotalet, och han var tredjekeeper!
Nåväl, tillbaka till (målvakts) Ericsson. Det blev 24 grundseriematcher och han levererade dessutom fin statistik med nästan 91%. Men Djurgården tog sig inte längre än till play-in. Efter den säsongen valde burväktaren att lämna huvudstaden för att istället bränna E4:an hemåt igen och representera laget på bilden här ovan.
Sedan säsongen 20/21 har den 35-årige veteranen tillbringat sin tid i Tyskland och Schwenninger Wild Wings i DEL.
Karri Rämö 19/20 
Det har inte kryllat av finska målvakter i Djurgården sedan Temu Lassila härjade i mitten av 00-talet. Men vi hoppar fram till inledningen av säsongen 19/20, en tid präglad av skadebekymmer. När Robin Jensen hade en svårläkt menisk, tänkte Djurgården: varför inte ersätta en keeper med knäproblem med en annan?
Visst, Karri Rämö en gedigen NHL-karriär i ryggsäcken, men de stora frågetecknen kretsade kring hur hans långa rehabilitering skulle påverka matchformen. Dessutom var valet lite udda. Tanken var primärt att avlasta Niklas Svedberg under CHL i början av säsongen. Valet borde ha fallit på någon med mer aktiv matchning i kroppen kan man tycka.
Nej, det blev aldrig riktigt bra. Karri hann på sina 18 SHL-matcher landa på en blygsam räddningsstatistik på 88%. Det var inte den comebacken varken han eller klubben hade drömt om.
Efter säsongen vände han hem till Finland för en kort sejour i TPS, innan karriären slutligen nådde Tyskland i Ingolstadt. Siffrorna på slutet nådde aldrig högre än de där 88 procenten, och Rämö får nog i efterhand främst minnas tillbaka på sin tid i Calgary Flames, där han under säsongen 2013/2014 faktiskt röstades fram för att ha gjort den bästa räddningen i hela NHL.
Har jag missat någon? Förmodligen. Är ni välkommna att kommentera med era egna "favoriter"? Självklart!
