Supporterskapet visar sig återigen vara svart eller vitt, allt eller inget, himmel eller helvete. Inför kvällens match var HV71:s resultatrad blodröd och hade börjat sprida frustration på läktaren i Husqvarna Garden. Vi slits mellan tålamod och panik, livet som HV-supporter fortsätter sannerligen att vara skört.
Två läger har hunnit bilda sig i Anton Blomqvists vara eller icke-vara – ena sidan åberopar tålamod och det klassiska ”lita på processen”, medan den andra sidan vill ta till facklor och högafflar för att jaga honom ut ur både Jönköping och Huskvarna. Den blonda skåningens retorik och förmåga att alltid säga rätt saker sticker i ögonen hos vissa, samtidigt som den trollbinder andra.
Vi befinner oss i ett läge med tre inspelade poäng på sju matcher. Ingen kan påstå att spelet ser lika dåligt ut som föregående säsonger, men för dem som arbetar med sporten så är ishockey en resultatkrävande bransch. Och mig veterligen finns det få lag därute som hade behållit sin huvudtränare efter sex inledande förluster. Å andra sidan finns det heller inga namn därute som känns bättre och vi har dessutom en historia som börjar bli lång av att sparka tränare utan efterföljande resultat.
Oavsett vad måste laget börja spela för att vinna, inte för rubriker om finlir. Vi skiter väl i om experterna jämför oss med FC Barcelona och deras tiki-taka – tre poäng är det enda som räknas, det enda som faktiskt betyder något. Stjärnor i kanten kan någon annan sträva efter.
Det är nu, som då, som alltid, turbulent runt HV71.
