En primitiv spelidé
Efter en rad förluster och med det senaste debaclet i Globen i närminne åkte Djurgården till Skellefteå med en tydlig plan - ta inga, absolut INGA, risker! Spelidén var av en primitiv modell som innebar enkla chippar ut ur egen zon och minimalt med passningar inom laget från egen zon till motståndarnas dito. Vid de få tillfällena som stockholmarna väl tog sig till offensiv tredjedel lyckades man parkera framför mål och kunde genom kapten Krügers skymning och Hugo Blixts första SHL-mål gå upp i en 2-0 ledning tidigt i andra perioden. Där och då var det kanske i överkant, dock inte orättvist - men sedan lade SAIK i ett par växlar till.
En kämpig mellanakt
Under den första perioden lyckades DIF dra ned på motståndarnas tempo men efter deras tidiga timeout i början på mellanakten skedde en fullständig scenförändring. De svartgula spelarna drog upp ett tempo som gjorde det mer eller mindre omöjligt för stockholmarna att hänga med. Som ett bevis på detta började utvisningarna ramla in på löpande band och trots en fortsatt ledning för bortalaget var det uppenbart att kvitteringen skulle komma - det var egentligen bara en tidsfråga. Djurgården lyckades däremot rida ut stormen och gick till ledning efter 40 spelade minuter. Och ska vi hitta något positivt från kvällen i Skellefteå Kraft Arena så lyfter vi på hatten för ett stabilt och uppoffrande boxplay. Kvitteringen då? Den kom först i tredje perioden.
Magnus Hellberg - Robin Hood
Djurgårdens spelidé för kvällen var som sagt tydlig. Men frågan är hur vägvinnande det egentligen är? Hade det inte varit för en viss nummer 35 mellan stolparna hade stölden i Norrland inte blivit verklighet. Magnus Hellberg var fenomenal i buren och lyckades, trots att han stod och flåsade ordentligt i slutet på andra perioden, freda sitt mål på ett imponerande sätt.
Att Skellefteå är ett av SHLs skickligaste lag råder det ingen tvekan om. Västerbottningarna trivs med att kontrollera matchbilden genom ett stort puckinnehav. Med det riskminimerande spelet överlät Djurgården initiativet till hemmalaget som, trots att stockholmarna försökte formera köttmur i mittzon, ofta lyckades ta sig in i offensiv zon med både fart och stort numerär.
Om stockholmarnas spel är vägvinnande? För dagen, ja. Men utan Magnus Hellbergs Robin Hood-insats hade det troligtvis sett annorlunda ut. Jag förstår att man försöker neutralisera ett av seriens bästa lag på deras hemmaplan. Kanske är det till och med ett friskhetstecken att Robert Kimby försökte anpassa spelet efter motståndet - något vi inte sett så mycket av tidigare. Däremot kan man önska att Djurgården fortsättningsvis kommer ställa mer frågor till motståndarnas försvar. Årets säsong handlar i mångt och mycket om att ha två lag bakom sig när 52 omgångar har avverkats. Men om slutspel anses vara ett mål med säsongen måste DIF hitta ett mer stabilt grundspel för att ens ha någonting att säga till om - ikväll kändes det i ärlighetens namn ganska långt bort. Kanske kan kvällens kämpaseger vara den där injektionen av självförtroende till gruppen som behövs för att bygga upp ett tryggare grundspel?
