Canucks @ Flames 2-4: Bötfälld Hartley ler när Canucks visar sitt sanna ansikte?
Tredje matchen och nog är där rivalitet alltid. Ont blod fanns mellan lagen tidigare men efter denna match kan man nog säga att det forsar fram. Upprinnelsen kan sägas höra hemma i match två. En match som var annorlunda jämfört med den snällare första matchen. Vi börjar med upprinnelsen.
I seriens andra match haglade fulheterna rätt tätt. Michael Ferland var minst sagt den typ av spelare motståndare hatar. Undertecknad förstår irritationen mot honom. Ynglingen körde över Eddie Läck och han rappade Alexandre Burrows över handen vid en tekning. Konstant åkte han runt och käftade. Domaren gjorde inte så mycket åt det och efter matchen kallade Kevin Bieksa Ferland för Ferkland och dumbom (dumb-dumb). I matchens slutskede brakade det loss och Deryk Engelland drog på sig 2+2x5+3x10, alltså 42 minuter. Det blev en tia för varje förseelse. Canucks ville ha honom avstängd men ligan nöjde sig med att bötfälla Bob Hartley. Den boten är såklart korrekt, det är straffet för att en viss sorts spelare kommer in i slutskedet av en match och ställer till med oreda. Det undertecknad inte förstår i sammanhanget är hur folk kan köpa Canucks skolgårdssemantik. Det var inte vi som började, det är de där Flames som alltid håller på och den där tränaren som är tokig.
Det hette någonstans i media att John Tortorella kanske hade rätt, att Hartley var och är ondskefull. Fast sådant lag och sådana fans och en allmänhet med ett öga öppet väljer vad den vill se. För ingenstans pratade man särskilt länge om att Canucks jagade efter Johnny Gaudreau (Hamhuis plockade honom bakom spel vid ett tillfälle) och Sam Bennett. Inte heller sades det så mycket om att Dan Hamhuis som tredje man gav sig in i fighten mellan Derek Dorsett och Engelland, något som Hamhuis sa att domaren bett honom göra. Inte heller ordade man om att Brad Richardson satt på en fallen Matt Stajan och slog honom i ansiktet. Det som gör mig upprörd är inte tilltagen, det är slutspel och sådant händer och ärligt talat tycker jag det är rätt kul. Det som irriterar är att Canucks inte tycker sig ha någon skuld i något alls. Canucks är riktigt hyvens. Det krävs att en motståndare godtar inviten till en fight och gör man det så är jag av uppfattningen att man inte ska gnälla om det i efterhand. Man kan inte skylla på att man var tvungen. Undertecknad hade dock köpt om man istället riktat kritik mot domarna, de tappade matchen. Onekligen skulle det bli intressant att se hur rivaliteten växt till seriens tredje möte. Och intressant om Canucks tänker fortsätta använda media till pajkastning och om Flames godtar den inviten av medialcirkus.
Brandon Bollig inleder oväntat målskyttet tidigt i matchens första period. Fast det dröjer inte länge innan Shawn Matthias kvitterat efter en tilltrasslad situation. Målet känns onödigt då Flames är samlat medan gästerna egentligen bara har två spelare i anfall. Innan perioden är slut smäller TJ Brodie in 2-1. Utvisningsmässigt är Bollig den enda som drar på sig något efter en incident med Derek Dorsett. Tempot är emellertid högt och det är en intensiv match.
Andra perioden är en mållös historia men fylld med utvisningar. Josh Jooris kör över Eddie Läck. Alexander Edler blir chockad över att han tacklas och ger direkt igen och blir utvisad. Lille Kris Russell tycks ha tagit över Mark Giordanos roll och är därmed den som Alexandre Burrows dras till i tid och otid. Det går såklart åt båda hållen då Russell gärna närmades sig Burrows när tillfälle gavs. Någonstans emellan åker Henrik Sedin runt och tjatar om att Brad Richardson fått en klubba i ansiktet. Richardson är upprörd och pekar om och om igen på sin läpp. Fast repriserna visar rätt klart att han fick en puck i ansiktet och ingen klubba.
Så börjar tredje och det är en period som har allt, på gott och ont. Flames tar kommandot och är det klart bättre laget. Tidigt gör rookien Sam Bennett 3-1. Ungefär halvvägs in börjar det bli alt fulare. Yannick Weber kör över Jonas Hiller och kort därefter sätter Dan Hamhuis en armbåge i huvudet på Sam Bennett. I det numerära överläget, 5 mot 3, så sätter Sean Monahan 4-1. Canucks lyckas peta en reducering genom Jannik Hansen med lite mer än två minuter kvar. Sedan brakar det loss och de sista minuterna plus efter matchen ägnas åt slagsmål och dylikt. Med under minuten kvar så sätter Burrows in en ful och fullständigt onödig tackling på Gaudreau. Russell (igen) åker fram och Burrows tvekar inte en sekund utan slänger handskarna innan Russell hinner öppna munnen och slagen haglar. Sekunder senare ser Bieksa att han är nära Ferland och direkt börjar Bieksa veva. Märkligt nog får Bieksa endast för slagsmålet. Bieksa vill i efterhand inte känns vid Ferland när en reporter frågar honom om ynglingen krupit in under skinnet på honom. Bieksa frågar reportern om Flames sagt det. Tror bilderna talar för sig själv herr Bieksa. Efter slutsignal så hettar det till igen då är det Engelland och Luca Sbisa.
Som sagt är Flames på intet sätt oskyldiga men med tanke på den dynga media och Canucks slängt åt Flames håll och det straff Hartley erhöll så kan man ju undra vad som händer nu? Willie Desjardins har några intressanta spelarval de sista minuterna och de är rätt uppenbart att de är inne av en anledning. Så döms Desjardins och Canucks på samma sätt som Hartley och Flames? Och vad ska hyggliga Canucks fanbase säga om sitt lag?
3:7 Canucks @ Flames 2-4 (1-2, 0-0, 1-2)
Skott 25-28 (11-9, 6-4, 8-15))
1st
06:35 0-1 Bollig (Raymond, Brodie)
09:09 1-1 Matthias (Vrbata, Bonino)
15:02 1-2 Brodie (Schlemko, Backlund)
3rd
02:14 1-3 Bennett (Colborne)
14:36 1-4 Monahan PP (Gaudreau, Russell)
17:41 2-4 Hansen (Horvat, Kenins)
