NHL Allmänt
2022-07-22 13:00
Vuxen man söker lag – del 4: ”Valet”
Kan man som vuxen välja klubb utifrån en handfull principer? Signaturen BM har gjort ett försök och har slutligen nått fram till ett svar.
BM
En vuxen man (30+) utför under sommaren ett experiment där han mot all logik försöker välja (!) favoritklubb i NHL på rationella grunder. I del 1 kan ni ta del av skribentens övergripande tankar om supporterskap medan del 2 gick igenom SvenskaFans NHL-podcasts klubbar och del 3 analyserade de sex finalisterna. I del 4 presenteras, slutligen, valet.
***
Själva experimentet att välja ett favoritlag i vuxen ålder har varit en relativt utmanande process. Inte bara för att det går emot ryggmärgskänslan som supporter att aktivt välja en förening utan även för att det under experimentets gång blivit väldigt tydligt att i stort sett varje förening har något som tilltalar när man letar efter just orsaker att följa en specifik klubb (otippat va?). Underlaget till den här artikelserien har bland annat inkluderat böcker om de diverse klubbarna, diskussioner på supporterforum och en hel del lyssning på lagspecifika poddar. Men i stället för att underlätta beslutet, så har detta snarare gjort det svårare att välja eftersom varje enskild djupdykning lett till att jag där och då känt att laget i fråga varit laget för mig. Vilket ju givetvis inte är optimalt när man går in i ett projekt med syftet att sålla agnarna från vetet, och inte för att skriva en bok med titeln “Supporterns guide till varför du ska hålla på i stort sett alla lag i NHL, typ".
Samtidigt har inläsningen givit mig ett annat perspektiv på supporterskap som varit någon form av ögonöppnare. För att återanvända en tes från första delen av den här serien så har mitt intresse av NHL fungerat lite som en frizon, där man är fri att uppskatta och respektera motståndare och inte förväntas att blint försvara sin egen klubb och dess representanter i varje läge (eller för den delen leta fel hos rivaler vid varje givet tillfälle). Mottagandet från de olika supportergrupper jag närmat mig har också varit förvånansvärt accepterande till experimentets premiss, något jag har svårt att föreställa mig skulle gälla inom den europeiska fotbollen och dess närmast sekteristiska vi mot dem-tänk. På så sätt har arbetet med den här artikelserien berikat åtminstone min förståelse av den bottenlöst fascinerande frågan om vad som gör supporterskap unikt.
Nog pladder, det är dags att förklara varför Chicago Blackhawks kommer vara det lag jag följer under säsongen 2022-23. Den sista klubben att falla bort var San Jose Sharks medan Red Wings, Oilers, Devils och Flyers valdes bort i ett tidigare skede. När allt ställdes på sin spets så var det Hawks kombination av att både vara en fallen jätte och en organisation i extremt behov av en nystart som pushade dem över kanten och in i min famn. Så låt oss därmed angripa elefanten i rummet och redogöra för hur Chicagos (på alla sätt) katastrofala fjolårssäsong ledde fram till detta.
***
Den 24 juli 2021 trejdade Blackhawks till sig Seth Jones från - den numer glödheta free agent-destinationen - Columbus (Blue Jackets). Priset för att säkra den tilltänkta arvtagaren till Duncan Keith som skeppats till Oilers tidigare under sommaren var högt. Man hostade nämligen upp inte mindre än två förstaval (som kom att bli centern Cole Sillinger, #12 2021, samt backen David Jiricek, #6 2022), ett andraval som flippades vidare av Blue Jackets för Jake Bean, samt backlöftet Adam Boquist. Samtidigt förlängde Chicago med Seth Jones till ett hutlöst dyrt kontrakt värt $76 miljoner över åtta år ($9.5M AAV) som trädde i kraft nu i sommar.
Några dagar senare plockade man även in målvaktslegendaren Marc-André Fleury från Vegas samt centern Tyler Johnson från Tampa Bay. Dåvarande GMn Stan Bowman bestämde sig alltså för att försöka kräma ur en sista cup run ur Patrick Kane och Jonatan Toews, trots att Blackhawks inte vunnit en slutspelsserie sedan man vann Cupen 2015 och trots att man gått 24-25-7 och missat slutspelet säsongen innan.
Denna verklighetsfrånvända och huvudlösa sportsliga satsning var dock inte på långa vägar lågpunkten för Blackhawks fjolårssäsong. Den skammen tillfaller det moraliskt kuragelösa beslutet Blackhawks sportsliga ledning tog i maj 2010, några veckor innan man vann sin första Cup på nästan 50 år. I oktober 2021 offentliggjorde nämligen klubben en utredning kring sexuella övergrepp och trakasserier som utförts av Blackhawks dåvarande videocoach Brad Aldrich mot en spelare i organisationen under säsongen 2009-10.
När spelaren, som vi nu vet var Kyle Beach, tog det modiga beslutet att rapportera övergreppen så väljer den sportsliga ledningen att inte ta ärendet vidare eftersom man inte vill "distrahera laget”. Brad Aldrich tillåts fortsätta arbeta med laget och avslutar inte sin anställning förrän efter säsongen, då han ska ha ställts inför ett ultimatum att antingen säga upp sig eller delta i en intern utredning kring anklagelserna. Aldrich anklagas några senare år på nytt för sexuella övergrepp och trakasserier av en annan spelare.
När denna bomb briserar i hockeyvärlden så säger GM Stan Bowman upp sig på grund av sin roll i skandalen och några dagar senare tar även huvudtränaren Joel Quenneville, då i Florida Panthers, samma beslut. Övriga ledande personer hade av andra skäl (såvitt vi vet) redan avskedats av Blackhawks eller lämnat NHL. Blackhawks bötfälls av ligan och man ber även offentligt om ursäkt till Beach samt förlikar en rättsprocess med honom i december 2021. Blackhawks “hanterande” av ärendet är givetvis lågvattenmärket för fjolårssäsongen (och för den delen i organisationens historia) och är något man kommer behöva sona för samt ställas till svars för under en lång tid framöver, och det med all rätta.
***
Vid sidan av skandalen så fortlöpte Blackhawks sportsliga kräftgång och under säsongen sparkas huvudtränare Jeremy Colliton, Marc-André Fleury trejdas till Minnesota och när säsongen summeras är Hawks ett bottenlag utan ett förstaval i draften 2022 - knappast optimalt. Den nya GMn, Kyle Davidson, bestämmer sig därför någon gång under våren för att det är dags för en (mycket försenad) rebuild av laget och när krutröken lagt sig så har man trejdat Alex DeBrincat och Kirby Dach för draftval samt låtit både Dominik Kubalik och Dylan Strome nå Free Agency. Kvar står spillrorna av det lag som vann tre cuper på sex år och en organisation med ett rykte som är fullständigt (och välförtjänt) kört i botten. Denna närmast symboliska rasering av laget (och ledningen av detsamma) känns som en absolut nödvändig reset som åtminstone undertecknad lockas av att följa.
I en tid där supporterskap inte längre kan särskiljas från aspekter utanför sporten så hoppas jag, kanske mot bättre vetande, att Blackhawks kommer att utnyttja denna nystart till att ta ett större ansvar för att förändra ‘koden’ inom hockeyn och modernisera sporten inifrån. Det är säkerligen naivt och att hoppas på för mycket, men det är detta hopp som väglett mitt beslut att kliva på tåget. Det finns givetvis även annat som lockat, såsom att Chicago är en storstad med representanter i alla stora sporter samt att man har en intressant migrationshistoria med betydande svenska inslag (googla Andersonville om ni blir nyfikna!). Jag erkänner även villigt att jag är svag för fallna jättar och att det stryker mig medhårs att kliva på när ett lag befinner sig i källaren och behöver byggas upp från grunden.
Att det i det här fallet även innefattar att återbygga sitt förtroende som förening utanför isen är för mig en intressant fallstudie i hur klubbar navigerar det moderna samhällets krav på socialt ansvar, och detta då med förhoppningen att man väljer att plocka upp den facklan. Med andra ord så är Chicago Blackhawks anno 2022 symbolen av en fågel Fenix som brunnit upp och nu måste födas på nytt, och det i en förhoppningsvis vackrare och mer moraliskt respektabel skrud.
***
Så vad kan ni förvänta er under säsongen 2022-23? Well, förutsatt att redaktör Viberg ger tillåtelse så kommer undertecknad att fortsätta skriva om NHL i allmänhet och Chicago Blackhawks i synnerhet. Planen är att, utöver sedvanliga krönikor och rapporter om lagets rebuild och dess framtid, även utforska ämnen utanför isen och Chicagos potentiella vägval även inom dessa. Förhoppningsvis kan det även levereras djupdykningar både i dynastinåren (2010-2015) samt det mörka årtiondet (1998-2008) som föranledde dynastin. Om ni har gillat den här artikelserien hoppas jag ni ger även dessa en chans. På återseende!
***
Följ mig på Twitter: @betygskonsulten
***
Själva experimentet att välja ett favoritlag i vuxen ålder har varit en relativt utmanande process. Inte bara för att det går emot ryggmärgskänslan som supporter att aktivt välja en förening utan även för att det under experimentets gång blivit väldigt tydligt att i stort sett varje förening har något som tilltalar när man letar efter just orsaker att följa en specifik klubb (otippat va?). Underlaget till den här artikelserien har bland annat inkluderat böcker om de diverse klubbarna, diskussioner på supporterforum och en hel del lyssning på lagspecifika poddar. Men i stället för att underlätta beslutet, så har detta snarare gjort det svårare att välja eftersom varje enskild djupdykning lett till att jag där och då känt att laget i fråga varit laget för mig. Vilket ju givetvis inte är optimalt när man går in i ett projekt med syftet att sålla agnarna från vetet, och inte för att skriva en bok med titeln “Supporterns guide till varför du ska hålla på i stort sett alla lag i NHL, typ".
Samtidigt har inläsningen givit mig ett annat perspektiv på supporterskap som varit någon form av ögonöppnare. För att återanvända en tes från första delen av den här serien så har mitt intresse av NHL fungerat lite som en frizon, där man är fri att uppskatta och respektera motståndare och inte förväntas att blint försvara sin egen klubb och dess representanter i varje läge (eller för den delen leta fel hos rivaler vid varje givet tillfälle). Mottagandet från de olika supportergrupper jag närmat mig har också varit förvånansvärt accepterande till experimentets premiss, något jag har svårt att föreställa mig skulle gälla inom den europeiska fotbollen och dess närmast sekteristiska vi mot dem-tänk. På så sätt har arbetet med den här artikelserien berikat åtminstone min förståelse av den bottenlöst fascinerande frågan om vad som gör supporterskap unikt.
Nog pladder, det är dags att förklara varför Chicago Blackhawks kommer vara det lag jag följer under säsongen 2022-23. Den sista klubben att falla bort var San Jose Sharks medan Red Wings, Oilers, Devils och Flyers valdes bort i ett tidigare skede. När allt ställdes på sin spets så var det Hawks kombination av att både vara en fallen jätte och en organisation i extremt behov av en nystart som pushade dem över kanten och in i min famn. Så låt oss därmed angripa elefanten i rummet och redogöra för hur Chicagos (på alla sätt) katastrofala fjolårssäsong ledde fram till detta.
***
Den 24 juli 2021 trejdade Blackhawks till sig Seth Jones från - den numer glödheta free agent-destinationen - Columbus (Blue Jackets). Priset för att säkra den tilltänkta arvtagaren till Duncan Keith som skeppats till Oilers tidigare under sommaren var högt. Man hostade nämligen upp inte mindre än två förstaval (som kom att bli centern Cole Sillinger, #12 2021, samt backen David Jiricek, #6 2022), ett andraval som flippades vidare av Blue Jackets för Jake Bean, samt backlöftet Adam Boquist. Samtidigt förlängde Chicago med Seth Jones till ett hutlöst dyrt kontrakt värt $76 miljoner över åtta år ($9.5M AAV) som trädde i kraft nu i sommar.
Några dagar senare plockade man även in målvaktslegendaren Marc-André Fleury från Vegas samt centern Tyler Johnson från Tampa Bay. Dåvarande GMn Stan Bowman bestämde sig alltså för att försöka kräma ur en sista cup run ur Patrick Kane och Jonatan Toews, trots att Blackhawks inte vunnit en slutspelsserie sedan man vann Cupen 2015 och trots att man gått 24-25-7 och missat slutspelet säsongen innan.
Denna verklighetsfrånvända och huvudlösa sportsliga satsning var dock inte på långa vägar lågpunkten för Blackhawks fjolårssäsong. Den skammen tillfaller det moraliskt kuragelösa beslutet Blackhawks sportsliga ledning tog i maj 2010, några veckor innan man vann sin första Cup på nästan 50 år. I oktober 2021 offentliggjorde nämligen klubben en utredning kring sexuella övergrepp och trakasserier som utförts av Blackhawks dåvarande videocoach Brad Aldrich mot en spelare i organisationen under säsongen 2009-10.
När spelaren, som vi nu vet var Kyle Beach, tog det modiga beslutet att rapportera övergreppen så väljer den sportsliga ledningen att inte ta ärendet vidare eftersom man inte vill "distrahera laget”. Brad Aldrich tillåts fortsätta arbeta med laget och avslutar inte sin anställning förrän efter säsongen, då han ska ha ställts inför ett ultimatum att antingen säga upp sig eller delta i en intern utredning kring anklagelserna. Aldrich anklagas några senare år på nytt för sexuella övergrepp och trakasserier av en annan spelare.
När denna bomb briserar i hockeyvärlden så säger GM Stan Bowman upp sig på grund av sin roll i skandalen och några dagar senare tar även huvudtränaren Joel Quenneville, då i Florida Panthers, samma beslut. Övriga ledande personer hade av andra skäl (såvitt vi vet) redan avskedats av Blackhawks eller lämnat NHL. Blackhawks bötfälls av ligan och man ber även offentligt om ursäkt till Beach samt förlikar en rättsprocess med honom i december 2021. Blackhawks “hanterande” av ärendet är givetvis lågvattenmärket för fjolårssäsongen (och för den delen i organisationens historia) och är något man kommer behöva sona för samt ställas till svars för under en lång tid framöver, och det med all rätta.
***
Vid sidan av skandalen så fortlöpte Blackhawks sportsliga kräftgång och under säsongen sparkas huvudtränare Jeremy Colliton, Marc-André Fleury trejdas till Minnesota och när säsongen summeras är Hawks ett bottenlag utan ett förstaval i draften 2022 - knappast optimalt. Den nya GMn, Kyle Davidson, bestämmer sig därför någon gång under våren för att det är dags för en (mycket försenad) rebuild av laget och när krutröken lagt sig så har man trejdat Alex DeBrincat och Kirby Dach för draftval samt låtit både Dominik Kubalik och Dylan Strome nå Free Agency. Kvar står spillrorna av det lag som vann tre cuper på sex år och en organisation med ett rykte som är fullständigt (och välförtjänt) kört i botten. Denna närmast symboliska rasering av laget (och ledningen av detsamma) känns som en absolut nödvändig reset som åtminstone undertecknad lockas av att följa.
I en tid där supporterskap inte längre kan särskiljas från aspekter utanför sporten så hoppas jag, kanske mot bättre vetande, att Blackhawks kommer att utnyttja denna nystart till att ta ett större ansvar för att förändra ‘koden’ inom hockeyn och modernisera sporten inifrån. Det är säkerligen naivt och att hoppas på för mycket, men det är detta hopp som väglett mitt beslut att kliva på tåget. Det finns givetvis även annat som lockat, såsom att Chicago är en storstad med representanter i alla stora sporter samt att man har en intressant migrationshistoria med betydande svenska inslag (googla Andersonville om ni blir nyfikna!). Jag erkänner även villigt att jag är svag för fallna jättar och att det stryker mig medhårs att kliva på när ett lag befinner sig i källaren och behöver byggas upp från grunden.
Att det i det här fallet även innefattar att återbygga sitt förtroende som förening utanför isen är för mig en intressant fallstudie i hur klubbar navigerar det moderna samhällets krav på socialt ansvar, och detta då med förhoppningen att man väljer att plocka upp den facklan. Med andra ord så är Chicago Blackhawks anno 2022 symbolen av en fågel Fenix som brunnit upp och nu måste födas på nytt, och det i en förhoppningsvis vackrare och mer moraliskt respektabel skrud.
***
Så vad kan ni förvänta er under säsongen 2022-23? Well, förutsatt att redaktör Viberg ger tillåtelse så kommer undertecknad att fortsätta skriva om NHL i allmänhet och Chicago Blackhawks i synnerhet. Planen är att, utöver sedvanliga krönikor och rapporter om lagets rebuild och dess framtid, även utforska ämnen utanför isen och Chicagos potentiella vägval även inom dessa. Förhoppningsvis kan det även levereras djupdykningar både i dynastinåren (2010-2015) samt det mörka årtiondet (1998-2008) som föranledde dynastin. Om ni har gillat den här artikelserien hoppas jag ni ger även dessa en chans. På återseende!
***
Följ mig på Twitter: @betygskonsulten
