Resereportage: Blackpool i februari
Här följer ett reportage om en minst sagt intressant fotbollsupplevelse i Blackpool, en stad som en gång i tiden blomstrade men som år för år har förfallit.
Då jag var i England förra helgen och Merseysidederbyt som jag hade biljett till hade flyttats till måndagen så fanns det ju flera möjligheter till att klämma in ytterligare en match på lördagen. Av alternativen som fanns inom rimligt avstånd kände jag att Wigan är lite för själlösa medan Burnley blivit lite för populära. Valet föll istället på en heldag i Blackpool och detta är något jag verkligen inte ångrar.
Under den timmes långa tågresan norrut stannade tåget bland annat i Preston och där väntade cirka 50 högljudda Prestonsupportrar på ett annat tåg till deras bortamatch. Lördagar i England är ju alltid speciella då fans från olika städer reser kors och tvärs för att följa sina lag. När tåget slutligen anlände till Blackpool var jag spänd på att få se om mina förväntningar på staden skulle infrias. Jag hade läst på en hel del om den gamla nöjesstaden och det var sannerligen ingen munter läsning.
Sedan glansdagarna på 1900-talets första hälft har staden för varje år tappat livskraft eftersom folk numera lätt kan ta flyget till Medelhavet istället för att åka på strandsemester till nordvästra England. Man lever fortfarande på turismen men den nedåtgående trenden har blivit rejält märkbar och Blackpool ligger nationellt statistiskt högt upp gällande olika former av depressiva livsstilar där fetma, rökning, alkohol och droger är vanligt förekommande problem. Man ligger allra högst upp på listan över personer i arbetsför ålder som är för sjuka för att arbeta medan kriminaliteten också är vanligt förekommande här.
Från tågstationen tog jag sikte mot havet och efter bara några minuter var jag framme vid den kända strandpromenaden och en av Blackpools tre pirer. Det var en mulen dag men de långa sandstränderna fick en ändå att fantisera om hur det kan se ut på somrarna. Medan jag gick ut på den norra piren och dess halvruttna träplankor drogs man i tankarna tillbaka till 50-talet. Svartvita tavlor på kändisar som varit i Blackpool hängde på väggarna medan de gamla karusellerna hade tappat färg.
The Blackpool tower ser man från de flesta håll i staden och det 158 meter höga tornet är stadens landmärke. Vad är väl Eiffeltornet mot Blackpool tower tänkte jag då jag gick längs strandpromenaden söderut. Längs denna gata är det fullsmockat med souvenirbutiker, spelhallar, olika lekland och fish & chips kiosker. På gatan åker någon häst med vagn medan det går några åsnor på sandstranden. Vid och runt de olika pirerna är det fullt med hoppborgar, karuseller, åkattraktioner och glasskiosker. Vid "central pier" finns ett pariserhjul och vid "south pier" ligger stadens stora nöjesfält. Även om det mesta börjar se rätt slitet ut så saknar man verkligen inte roliga nöjen i Blackpool. Tänk er "glädjeön" i Disneyfilmen Pinocchio så har ni en nästintill perfekt jämförelse med Blackpools kända strandpromenad. Här har åtskilliga mängder människor tillbringat somrarna, barnfamiljer som roat sig vid stränderna och karusellerna, vuxna som festat loss, dansat och gått på casinon. Glansdagarna må vara över men nog förstår man varför staden kallas för Englands Las Vegas.
Innan detta äventyr var jag var lite skrämd efter att ha läst om allt som är negativt med Blackpool, men när jag gick längs strandpromenaden och såg alla roliga nöjen så kunde jag knappt tro att detta var samma stad. Det skulle dock visa sig att den sorgliga bilden bara fanns bakom hörnet. Det är nämligen så att strandpromenaden som är stadens och framförallt turisternas huvudmål fortfarande är i hyfsat skick, men går man in på vilken av de andra gatorna som helst så möts man av en helt annan värld. Det handlar inte om att gå flera kvarter bort utan det räcker med att bara svänga in på valfri gata bortifrån havet för att förstå varför man ligger högt upp i statistiken gällande deppig levnadsstandard.
Byggnaderna och fasaderna är fallfärdiga, de gamla butiksskyltarna har tappat bokstäver medan det ligger skräp och glas överallt. Det jag reagerade mest på var de oerhört många gamla "bed & breakfast" som verkligen hade sett sina bästa dagar. Det kändes som att 80% av dessa gästhus var igenbommade för gott. Ett av dessa hade en stor sopcontainer rätt framför dörren medan fönstren var trasiga på vissa. På en bakgata hade också någon lämnat en gammal lädersoffa att murkna. Längs ökända Lytham Road som löper parallellt med strandpromenaden bara något stenkast inåt är det faktiskt svårt att tro att man befinner sig i samma stad.
Hur deppigt Blackpool än har blivit så brukar många supportrar gilla att åka på bortamatch hit och då ofta också stanna och festa i nöjesstaden hela helgen. Under denna dag var det Rotherham som skulle spela här och i gatubilden noterade man flera sådana supportrar. Jag var en sväng inne på bortasupportrarnas traditionella pub "The Manchester" och där var det drag kan jag intyga er. Efter en fish & chips lunch på "The Famous Bloomfield Chippie" promenerade jag mot arenan genom de fallfärdiga kvarteren och svängde in på "The Armfield Club" där hemmafansen laddade upp. Puben är döpt efter legendaren Jimmy Armfield som tillsammans med Stan Mortensen står staty utanför arenan och påminner om fornstora tider.
Blackpool vann ju nämligen FA-cupen 1953 vilket det fortfarande pratas om med värme. Annars har klubben varit ett lag som mestadels hållit till utanför högstaligan, men många av er minns säkert hur man skrällartat gick upp i Premier League 2010 och inledningsvis tog ligan med storm. Efter det rasade man hela vägen ner i fjärdedivisionen och man var länge tagna som gisslan av en galen ägare som plockade alla klubbens inkomster i sin egen ficka. Nu är man i alla fall tillbaka i Championship med ny ägare och denna lördag på klassisk tipsextra-avsparkstid väntade ett ångestmöte i bottenstriden mot Rotherham.
På hemmaarenan Bloomfield Road har man hållit till i över 120 år och det är verkligen ingen modern konsertarena som tornar upp sig i området med lägst förväntad livslängd för män i hela Storbritannien. Bakom en av läktarna ligger en inhägnad gräsplätt med en massa bråte och på en annan sida vet man varken om de håller på att bygga eller riva någonting. Bortasupportrarnas läktare är för övrigt enbart en tillfällig sådan i väntan på att man ska renovera arenan ytterligare. Kodavläsaren vid biljettkontrollen verkade inte fungera men tanten som jobbade som publikvärd bara drog in mig utan att läsa av biljetten "-don't stand there and waste your time!"
Nedflyttningshotade Blackpool hade för några veckor sedan tagit in den gamle tränarprofilen Mick McCarthy för att rädda kvar laget i ligan. Med honom vid rodret blir det en enkel typ av fotboll där man kämpar för varandra i 90 minuter. Det gjorde man också denna match men det gjorde även bortalaget Rotherham. Atmosfären på arenan var stundtals väldigt bra och trots det stora bortaföljet så var det ändå hemmapubliken som hördes mest. Hemma mot Rotherham och andra lag på nedre halvan hoppas man kunna plocka trepoängare i jakten på ett nytt kontrakt, men precis som att staden har sett sina bästa dagar så är även de fotbollsmässiga höjdpunkterna fortfarande långt borta.
Särskilt många chanser fick vi inte se för detta blev en klassisk engelsk fotbollsmatch där närkampsspelet överglänste passningsspelet. Mick McCarthy applådera nästintill varenda vunnet inkast men med tanke på tabelläget ville fansen ha mer än så. Under en sekvens hölls bollen i luften i säkert 20 sekunder då den nickades fram och tillbaka i ett enda lågt grötande. Det var först på tilläggstid som de allra hetaste chanserna dök upp då svenske Viktor Johansson i Rotherham-målet räddade ett friläge och sekunder senare small det i ribban vid det andra målet. Matchen slutade 0-0 och medan hemmapubliken var frustrerade över att inte vinna så sjöng Rotherhamfansen "This is a shithole, I wanna go home".
Även om det är jämnt i bottenträsket så ser det inte särskilt ljust ut för The Seasiders gällande att fixa nytt kontrakt. Jag hoppas dock att de löser det, för trots att det kanske inte var den mest sprakande fotbollsmatchen jag har varit på så var det en så pass äkta och gemytlig stämning långt ifrån den moderna fotbollscirkusen. Fotbollen kan leda en till alla möjliga ställen och jag blev verkligen fascinerad över denna plats. Vill man ha roligt och en ändå hyfsad omgivning är strandpromenaden att föredra och då gärna under sommartid. Vill man se hur en av Englands mest fallfärdiga städer ser ut, sväng bara in på någon annan gata och rör dig mot Bloomfield Road i februari.
Avslutningsvis citerar jag en Blackpoolsupporters kommentar i ett forum där stadens förfall diskuterades:
"-It's a shithole, but it's our shithole!"
