Det är något särskilt över de där första stegen på Emirates. När en ung spelare kliver över linjen, bär sin tröja som om den betyder allt, och publiken ser något stort som ännu inte hänt. Något stort som kanske aldrig kommer hända, men som just då känns möjligt.
En spelare som fortfarande har drömmen framför sig. En som känns som en av oss.
Vi tar dem till oss direkt. Kanske för snabbt. Vid varje blick och varje touch letar vi efter spår av nästa storhet. Vi projicerar legender på axlar som knappt hunnit fylla ut sin matchtröja. Och när framtiden inte följer det manus vi skrivit, är det så lätt att känna besvikelse.
Men det perspektivet är alldeles för litet.
Det här handlar om att zooma ut. Att komma ihåg hur väldigt svårt det faktiskt är att ens komma nära toppfotbollen. Bara fyra procent av akademispelare når den högsta nivån. Nittiofem procent blir aldrig professionella överhuvudtaget. Och då pratar vi om spelare som redan tagit sig in i ett akademisystem de flesta aldrig ens tar sig till.
Spelarna nedan är undantag. De har kommit längre än nästan alla andra.
Charlie Patino – Den senaste med förväntningar
December 2021, Ligacupen. En kväll där luften var kall men hoppet varmt.
Patino byts in i 67:e minuten. Tjugo minuter senare smeker han in sitt första mål och Emirates reser sig. Patino var inte vem som helst. Hale End pratade om honom i åratal. Arsenal scouten Sean O’Connor kallade honom ”den bästa som någonsin gått genom systemet”.
Men fotboll är ingen saga, och Arsenal hade begränsat med möjligheter att mönstra om mittfältet. Mittfältet var redan starkt med: Partey, Xhaka, Ødegaard, och sedan Rice och Havertz. Lånen kom som det brukar med unga spelare. Ett till Blackpool, ett till Swansea med bra år och bra speltid, men också en känsla av att tåget började åka ifrån honom.
Sommaren 2024 gick flytten till Deportivo La Coruña. En anrik klubb i spanska Segundan som försöker hitta tillbaka.
Patino är 22. Karriären har inte ens börjat veckla ut sina viktigaste blad. Hypen var enorm; verkligheten är lång, krokig och ofta ovissare än vi tror.
Gedion Zelalem – Mer än en karriär, en kamp
Det började långt från London: Berlin. Sedan USA.
Dallas Cup 2013 och mitt i tonårsfotbollen ser Arsenals USA scout Danny Karbassiyoon en 16-åring som inte spelar som andra 16-åringar. Det är inget med muskler eller fart. Det är hur han ser spelet.
Wenger ser det också. Och plötsligt är Zelalem med på Asienturné. Han debuterar i FA-cupen som 16-åring. Champions League som 17-åring. Stora ord följer från Wenger: ”nästa stora playmaker”. Det såg ut som en rak väg uppåt.
Men rakheten vek.
Lånen. Knäskadan med U20 landslaget som stal över 400 dagar. Förlusten av hans syster i en olycka 2018 som stal mer än så. Allt som skulle bli en början blev något helt annat.
Ändå står han kvar. Sporting Kansas City. NYCFC. Den Bosch. Och 2025: New Mexico United.
28 år gammal, professionell fotbollsspelare. Efter allt.
Henri Lansbury – Från derbymålskytt till grässpecialist?
Han var ett barn när han kom till Arsenal som nio åring. Debuten kom tidigt, FA Youth Cup-lyftet med Wilshere och Ramsey blev en scen av framtidstro, och minnet som aldrig glöms bort: målet mot Tottenham på White Hart Lane.
Men platsen i Arsenal fanns inte där. Det är inget ovanligt, tajming är oftast den absolut viktigaste faktorn inom fotboll.
Men i Nottingham Forest fann han ett hem. Kapten. Favorit. En mittfältare med ett öga för mål och ledaregenskaper. Efter det Aston Villa, Bristol City, Luton. Över 400 Championship-matcher, en hel karriär buren på arbetskapacitet och överlevnadsinstinkt.
Och under allt detta hade Henri en personlig kamp.
2016 spelade han matcher i Championship samtidigt som han genomgick behandling för testikelcancer. Han sa nästan inget till någon. Bara fortsatte.
När han hängde upp skorna på hyllan öppnade han upp sig kring den perioden och hans nya karriär som företagare, ett "karriärs-stenkast" från fotbollen.
Grass Gains . Gödningsmedel, pitch-analys, arbete för klubbar över hela Europa. Någon som nu går på matcher för att studera underlaget, inte presspelet.
Det är vackert på sitt sätt. En karriär som fick två liv.
Tre resor. Tre vägar. Samma värde.
Charlie Patino – 22, en karriär som absolut fortfarande kan utvecklas till de nivåer man först trodde.
Gedion Zelalem – 28, fortfarande proffs, och gör sin resa på sitt sätt.
Henri Lansbury – 400+ matcher i England och ett mål mot Tottenham.
Vi älskar ungdomsspelare för att de känns som en av oss, och för att vi tycker de bär löften som vi längtar efter att de ska uppfylla.
Men deras värde ligger inte bara i vad de kunde blivit, utan i vad de redan gjorde.
Att ha dragit på sig tröjan. Att ha stått på planen. Att ha varit en av oss, om så för en minut eller ett decennium.
