Marcus Birro bloggar om italiensk fotboll

31 Mars - Finess, Förfining Och Kultur

Jag rör med den lilla skeden i den lilla koppen innan jag läppjar den runda, sträva, kolsvart drycken. Efter en mun espresso är jag lika fri i tanken som förr när jag drack sprit varje dag och satt på Göteborgs sunkigaste kinakrogar för att få dricka i fred. Jag behöver inte den skiten längre. Det är fantastiskt. Det räcker med en kopp sylvasst, starkt och kolsvart kaffe. Mauro helst. Och så Gazzettan som en infälld flamingovinge under armen. Jag är fri att i tanken och hjärtat resa vart jag vill.

Jag är där jag vill vara. På en rund piazza i Venedig, vid en bardisk längs Governo Vecchio i Rom. I Florens. På Signorian där. Det är fantastiskt. Det är ljuvligt. Det är annat än automatblasket och krigsvinterkaffet de annars skvalpar runt med i kopparna i det här landet. Espresso är stil och finess, förfining. Kultur. Så långt från packade, kepsprydda anglofil-broilers man kan komma. Långt från jeansen vid knäna och skitiga kalsonger till armhålorna. Varför visar ungdomarna kalsongerna? Jag börjar bli gammal. Det är underbart. Jag rättar till kostymen när jag går ut. Den sitter snyggt.

Vilken välsginad djungel av fotboll det blev med både Viasat och Canal+.
Roma-Milan ikväll. En tämligen ointressant aptitretare till Champions League? Inte alls. En match som innehåller så många fantastiska världspelare är aldrig ointressant. Dessutom ska det bli intressant att se i vilken form lagen är, efter landslagsuppehållet.
Som en apertivo inför Champions i veckan blir matchen perfekt. Mild och bitande på samma gång. Perfekt för att kicka igång hungern.

Det känns som om den italienska fotbollen långsamt är på väg att få det erkännande den är värd här i Sverige. Det talas mer om den. Det skrivs mer om den. Man suckar inte bara, himlar med ögonen eller skojar bort den som fallet varit tidigare. Det är bra. Det är inte mer än rätt. Det är fan i mig på tiden. Kampen går vidare.

Och så läser jag att Jennifer Wegerup berömmer undertecknad för den här bloggen. Jennifer Wegerup ger uttryck för den goda smak som kännetecknar alla kunniga fotbollsmänniskor... Heder åt henne.

Torsdag 29 Mars - Framtiden Är Azurblå

Det var samma trampande känsla kring hjärtat som i somras. Som om miljoner myror var på marsch. Samma stolthet. Samma skeptiska inställning från början. Men det var ett koncentrerat, fokuserat och diciplinerat italienskt landslag som besegrade Skottland i onsdags.

Tempo, handlingskraft och en vilja att arbeta för varandra. Jag tror det är famtidens modell inom fotbollen. Individuellt skickliga spelare, tekniska monster, kombinerat med en stark laganda, ett kollektiv.
Man spelade som ett lag igår. Och hela tiden fanns det plats för tekniska, individuella nummer. Det var en liten sten ur ett bergmassiv som lossnade och föll från hjärtat igår. Vi har långt kvar. Det finns massor av berg kvar. Men vi går tillsammans. Framtiden är azurblå.

Jag gjorde rätt som skaffade Visat i går. Nu kryllar teven av sportkanaler.

Såg att Frank Östergren i Aftonbladet nämnde det öppna brev som jag skrev och som nästan alla Serie A redaktioner ställt sig bakom. "Kritiken är svidande och måste tas på allvar, för här protesterar de verkliga kännarna." skrev Östergren i sin krönika i gårdagens Sportbladet. Ringar på vattnet... Vi är inte ensamma. Vår protest ger eko. Vi är rätt ute. Vi kräver vår rätt och vi gör rätt som gör det. Den italienska fotbollen och den italienska fotbollens supportrar har börjat göra sina röster hörda och det är fanimig på tiden.

Det är också befriande att en journalist på Aftonbladet nämner Svenska Fans och till och med länkar hit. De här vattentäta skotten mellan oss och dem är bara fåniga.

Jag hoppas TV4 läste Östergrens krönika.

I går såg jag om Italien-Tyskland från sommarens VM. Satan i gatan vilken match det är. Efter fyra minuter är tempot så högt att det ser ut som om det är matchens sista halvminut som spelas. Och därifrån blir det vara värre. Det är gigantiskt. När Grande Grosso smeker in 1-0 tar känslorna överhanden och jag börjar frysa, skratta och gråta samtidigt. Det är en helt otrolig känsla. Nästan som sex. Som elektrisk rock´n roll. Som att kyssa vackra flickor i en virvlande dans. Som när man var ung. Som livet. Som Grosso.

28 Mars - Kärlek Är Motsats Till Ordning - Forza Gli Azzurri

I dag skaffade jag mig Viasat. Jag kunde inte stå emot. Jag visste att fotbollsfrälsningen bara var ett telefonsamtal borta. Jag ringde. "Vi kopplar in direkt" sade dem. Fotbollsknark. Drogleverans rakt in i min teve.

Ikväll gäller det. Jag uppträder klockan sju med mina dikter och sedan är det raka vägen hem framför teven och snabbt klädbyte till den välsignade, azurblågnistrande och fantastiska landslagströjan, GROSSO-tröjan, och sedan sitter jag där med mitt harhjärta i kupade händer och hoppas innerligt och stenhårt att drömmen om EM inte ska dö och sluta slå redan i kväll.

Söderström är inne på det i sin krönika. Det är mycket som står på spel. Också omvärldens syn på Italien och italiensk fotboll. Fast den står alltid på spel. Särskilt här i Sverige där man till och med måste försvarar sin kärlek...

Nästan all kärlek är tolererad och accepterad i Sverige. Bögar får gifta sig. Kvinnor får gå hand i hand. Aspackade, lönnfeta jeansdrägg får skråla Everton på sportspubarna varje lördaglunch. Och det är fine by me. Det är som det måste vara. Kärlek kan man inte styra eller kontrollera. Kärlek är motsatts till ordning. Sverige är ett tolerant land. Det är en av de finaste grejerna med Sverige. Kanske behöver till och med vi som inte älskar il calcio snart uppleva den dagen när vi inte behöver försvara den?

Kärlek ska aldrig behöva försvaras!

Forza Gli Azzurri!

24 Mars - Inga Reslutat Gick Italiens Väg

Inga resultat gick Italiens väg i dagens och kvällens EM-kval. Skottland hade flyt och avgjorde en dryg minut före slutet mot Georgien och Frankrike tröskade sönder skitplanen i Litauen och vann till sist med uddamålet. Lite surt faktiskt. Jag satt och hoppades på att balterna skulle gneta sig till en poäng mot dem.

Nu är det bara seger som gäller mot Skottland på onsdag.

Igen; Bara seger räknas!

Tänk om Italien och Il Calcio kunde få en enda gnutta av allt det fjäsk som Sverige generöst slösar över Brasilien. Nu senast i träningsmatchen mot Chile. Att älska Brasilien är som att bara ta av potatissalladen på ett enormt smörgåsbord. Det är gott i början men man får strax ont i magen.

Usch, det känns nervöst inför onsdagen.

23 Mars- Canal+ Svarar!

Här följer svaret från Canal +
En bra ton och en hel del tänktvärt tycker jag.

Svaret:

Tack för genomtänkta synpunkter och berättigade frågor.

Först en kort bakgrund: Roten till problemen finns att söka i Italien. När det gäller alla andra ligor finns EN part som säljer TV-rättigheterna. Alltså har Canal+ alla matcher från Premier League, TV4 alla matcher från La Liga, Viasat alla matcher från Champions League o.s.v. Utifrån denna kontroll kan kanalerna markandsföra inte bara enskilda matcher utan även bygga intresset för ligan som sådan.

Men i Italien är det annorlunda. Varje klubb anlitar själv en agentur för att sälja rättigheterna. Och från ett år till ett annat kan de byta agentur. Det var därför TV4 kunde göra sin kupp och börja urholka det värde som Canal+ byggt upp i Sverige kring Serie A. Detta drabbar inte bara oss, utan även tittarna och intresset för Serie A. När ligan finns utspridd på flera kanaler är den ingens baby. Soppan kan bli ännu värre om en tredje agentur dyker upp på banan och då skulle några matcher kunna hamna i Viasat. (Napoli och Rimini, som har chans att gå upp, har vad jag vet inte kontrakt med någon av de två agenturerna som idag säljer rättigheter.)

Nästa säsong har Canal+ fortfarande 10 lags alla hemmamatcher och kommer naturligtvis att producera dem med den kvalité som alltid kännetecknat Canal+. Hur sändningsschemat kommer att se ut har vi inte bestämt än.

Den konflikt vi har med TV4 och som kvällspressen skrivit om gäller inte detta. Den är mycket mer simpel. För att visa nyhetsklipp från matcher måste man betala en avtalad summa till den som i Sverige har rättigheterna. Vi har sådana avtal för Premier League och Serie A med i stort sett alla kanaler i Norden. På motsvarande sätt har TV4 avtal och får ersättning från de kanaler som i sina nyhetssändningar visar bilder från La Liga.

Jag vill inte kalla det att krafsa i sandlådan när säsongen lider mot sitt slut och man säger "stopp ett tag, ni har visat våra bilder sen augusti och till skillnad från alla andra betalar ni inte en spänn." Frågan är enkel att lösa. Jag tror säkert att vi kommer överens om ett avtal de närmaste dagarna.

Till sist: Jag är lika nyfiken som du på hur TV4 kommer att utnyttja sina rättigheter. Mitt grundtips är att de lägger det mesta i SportExpressen.


Må bra!

Mats Örbrink









23 Mars- Landskamp igen!

Donadoni är lite som mellanstadiekillen som ingen på högstadiet tar på allvar. Som ryter och står i. Som kramar in småspik i snöbollarna för att skaffa respekt. Han vill visa att det är han som bestämmer. Han vill kliva ut ur Lippis oerhörda skugga. Han verkar väldigt trött på allt snack om Totti. "Det är jag som bestämmer om han kommer med i september" säger han. Det har han ju rätt i. Men det är ingen som trott något annat. Och håller Totti i september samma form som han har nu är det tredubbelt tjänstefel att inte ta ut honom då. Å andra sidan har han rätt när han säger att han hellre vill tala om de spelarna som han faktiskt har till sitt förfogande inför matchen mot Skottland.

Fast världen ( och också den delen av världen som lever ombord på ett isflak här uppe i norden) är ju full av förbundskaptener som vill "markera" och annat mot sina största stjärnor. Så man vet ju aldrig. Fotbollen är full av stora egon. När också förbundskaptener blir stora egon och för att bevisa vem som bestämmer, väljer att ställa spelare åt sidan, är läget allvarligt.
Samma sak när Donadoni satte Del Piero på bänken mot Georgien. Ibland känns det som om de gör det, inte för att storspelaren i fråga faktiskt är dålig, utan för att visa vem som bestämmer. Sådana trötta maktdemonstrationer måste man försöka hålla sig för god för.

Men nu målar vi den berömdas Fan på väggen i onödan.Låt oss vänta och se vad som händer.

Jag är livrädd för att Gli Azzurri fortfarande inte landat efter sommarens VM-triumf. Att man glider runt med sin fjärde stjärna på tröjan och bara är bäst i världen. Det är man ju. Men nu går resan vidare. Det är som att besöka Venedig och hela tiden ha bilden av Piazza San Marco på näthinnan, också när man kliver av på flygplatsen i Skavsta och allt bara är grått, grått, grått. Resor går alltid vidare. Det gäller att vara med då, att stå vaken och samlad. Dessutom har Skottland ingenting att förlora. Och minns att de slog Frankrike i höstas.

Många säger att de är världens sämsta tipsare. Men de har fel. För genom en högst vetenskaplig och väldigt saklig undersökning har det fastslagits att det är jag som är det, och eftersom jag är en idiot, tippar jag att Italien vinner med 3-1.

Hur som helst verkar det vara ett samlat, koncentrerat och harmoniskt landslag som samlats utanför Florens inför matchen, som spelas i Bari på onsdag.
All min kärlek går ut till Gli Azzurri.




21 Mars - Svar Från TV4

Här följer svaret från TV4 i sin helhet. Hedervärt och bra av Emir att svars så snabbt men kanske lite väl politiskt i sin ton. Ni får avgöra om vi blir så mycket klokare.

Här följer svaret i sin helhet:

Kommer kvällsmatcherna i Italien att visas hos er eller på SportExpressen?
I dagsläget visar vi Lazios, Cagliaris, Catanias och Torinos hemmamatcher i huvudkanalen på bästa sändningstid. Varför skulle vi då lägga Inter, Juve och Milan i TV4 Sportexpressen?

Kommer ni satsa på de italienska matcherna?
Ja. Annars hade vi inte lagt så mycket pengar på Serie A.

Om en spansk ligamatch och en italiensk står mot varandra, hur kommer ni göra
då?
Jag kan inte diskutera kanalens strategi. Men en realist inser ju att El Clasico går före t. ex. Milan - Cagliari. På samma sätt som Rom-derbyt går före t. ex. Barcelona - Osasuna. För att ingen ska bli besviken så är det väl bara bra att vi har flera kanaler vi kan lägga matcherna i. Det viktigaste är ju att tittarna får möjlighet att se den matchen de vill.

Är ni ens glada och stolta över att ha fått de stora lagens matcher?
En märklig fråga, ställd på ett sätt som tydligt visar vad du tycker om oss. Nåväl, jag svarar ändå. Det är klart att vi är förbannat glada och stolta. Tänk dig att efter två säsonger med exempelvis Cagliari, Catania och Lecce få Inter, Milan och Juve att jobba med. Inget ont om de "mindre" lagen, de fajterna kan vara väldigt intressanta också. Personligen ser jag hellre dessa än "stormatcherna" i någon annan liga, men jag är å andra sidan färgad och helt galen i Serie A. Hur som helst, i höst blir Serie A på TV4 en helt ny produkt mot den vi har idag. En klart bättre produkt. Vi pratar dagligen om hur jäkla kul det kommer att vara att kunna visa stormatcherna. Klart att vi är stolta och glada, och framför allt taggade.

Kommer mer tid att avsättas?
Kan inte svara på hur lång vår studio kommer att bli. Men matcherna kommer fortfarande vara 90 minuter långa. Plus stopptid på 3-4 minuter. Kanske 6-7 minuters stopptid, om "La Vecchia Signora" spelar och ligger under. ATTENZIONE!!! ATTENZIONE!!! ATTENZIONE!!! Snälla ni, kom nu inte med snacket om fördomar mot Juventus. Det där var ett oskyldigt skämt. A joke - som Zlatan skulle ha sagt.

Kommer ni anlita fler experter än de ni nu har knutna till er, kanske någon som uppriktigt brinner (men för den sakens skull inte är okritisk) för den italienska fotbollen, så som SVT har Glenn Strömberg, Canal+ Jesper Hussfelt och Viasat Thomas Nordahl?
Även om vi nu vill värva någon, så skulle vi aldrig gå ut och berätta om det. Alla förhandlingar med kommentatorer och experter i TV-branschen har alltid skett i hemlighet.
Har ni någon uttänkt policy inför hösten eller får det bli som det blir?
TV4 har alltid en tanke bakom inköpen av rättigheter. Det är ju inga småpengar det handlar om.

Till slut: Jag förstår att du/ni kämpar mot fördomar mot italiensk fotboll. Det gör jag också. Men om ni tittar i spegeln så kommer ni att se att ni själva har en massa fördomar mot TV4. Som att totalsåga vår höstsatsning nästan ett halvår före själva sändningarna. Det är ju samma sak som om TV4 skulle totalsåga en italiensk match och alla spelare som medverkar i matchen INNAN matchen ens har börjat.

Låt matchen börja först.

Hälsningar
Emir Osmanbegovic, redaktör Tipssöndag TV4
emir.osmanbegovic@tv4.se


20 Mars - Öppet Brev Till TV4 och Canal+

Tjena.

Först till TV4:
Det är er favoritpoet som hör av sig. ..
Jag tänkte vi skulle reda ut en del saker som trasslat ihop sig. Det verkar som om vi kommit på kant med varandra. Det är tråkigt tycker jag. Vi älskar ju fotboll. Vi behöver inte älska varandra men vi kan respektera varandra. Det är en bra början. Om ni fortfarande vill leva i förnekelse och bakom skygglappar när det gäller italiensk fotboll och i sömnen mumla förbannelser om vaxade ben, nysköljda frisyrer och filmningar är det eran förlust. Faktiskt. Jag tror ändå inte ni gör det. Jag vägrar tro det. När jag träffade er den där söndagen fick jag intrycket att ni visst är intresserade av italiensk fotboll. Eller?

Fotboll är så mycket mer än att stå på var sin sida av järnridån och försöka övertyga motståndaren om vilken fotboll som är bäst. Ett fotbollshjärta är otroget. Och bör så vara. Det är skrevande öppet. I ett fotbollshjärta ryms allt. (Förutom norsk fotboll. Men det är en annan grej.)

Kritiken mot hur TV4 handskats med den italienska fotbollen har varit stenhård på SvenskaFans. Inte alltid rättvis eller saklig men den har varit på riktigt, haft ett djup och en botten. Den går inte att avfärda. Det har talats om raljerande leenden, om bristande engagemang, om matcher som inte sänts på TV4 eller ens TV4+ utan hamnat på SportExpressen, om likgiltiga eller ointresserade kommentatorer, om värnandet av fördomar istället för att motarbeta de samma.

Vi som älskar italiensk fotboll har känt oss förbisedda, ignorerade, nonchalerade och idiotförklarade. Ibland har vår känslighet spelade oss en del spratt, men oftast har vi haft rätt i vår kritik. Låt vara att den någon gång gått till överdrift.

Nu skriver jag detta brev med en rak och öppen fråga: Hur kommer TV4 i höst att ta sig an den italienska fotbollen när man får tillgång till de större lagens matcher?

Farhågorna bland Italien-älskarna är tydlig och många.

Kommer kvällsmatcherna i Italien att visas hos er eller på SportExpressen?
Kommer ni satsa på de italienska matcherna?
Om en spansk ligamatch och en italiensk står mot varandra, hur kommer ni göra då?
Är ni ens glada och stolta över att ha fått de stora lagens matcher?

Kommer mer tid att avsättas?
Kommer ni anlita fler experter än de ni nu har knutna till er, kanske någon som uppriktigt brinner (men för den sakens skull inte är okritisk) för den italiensk fotbollen, så som SVT har Glenn Strömberg, Canal+ Jesper Hussfelt och Viasat Thomas Nordahl?
Har ni någon uttänkt policy inför hösten eller får det bli som det blir?

Enligt vår mening har ni ett väldigt ansvar. Att bara köpa på sig italienska matcher och sedan visar dem utan glöd elller vilja, utan engagemenag eller passion avslöjar er direkt. Vi fans är inga idioter som bara sitter och skruvar på oss i väntan inför kvällens La Liga match. Vi är många som älskar den italienska fotbollen, samhället, kliamatet, maten, kulturen, människosynen. Vi är många som gärna lägger vårt förtroende i era händer, men vi vill veta att ni är beredda att förvalta detta förtroende, att ni är beredda att lägga ner tid och kraft på att den italienska fotbollen ska få den värdighet, den passion och den bevakning som den är värd.

Vi må vara känsliga själar, ömtåliga och harhjätade jävlar, men ni vet ju att sådana behövs också. Vi vill ha ett svar på hur TV4 tänker sig sin Italien-bevakning inför hösten.
Se det här som en utsträckt hand.

Canal+… Hur tänker Ni göra nu när TV4 är där och snor flera av de stora lagen?
Kommer ni lägga ner ert fokus på italiensk fotboll?
Kommer ni sända Zlatan Zpezial dygnet runt?
Tappar ni intresset när ni tappar den exklusiva rätten att sända de stora lagens matcher?
Är ni, som det stod i tidningen, bittra på TV4?
Vilken sandlåda är vi och krafsar i med sådana argument?
Vi är många som skulle bli tacksamma om vi fick något eller några svar på våra frågor.
Tusen tack på förhand.

Marcus Birro, författare och bloggare på Svenska Fans.


18 Mars- Bakfull traubudaur, Toro, ett land av taggiga Zlatan-blommor och att lära av världens bästa

Han ser möjligen ut som en bakfull, sunkig trubadur från en krog i Majorna men satan i gatan vilken match han gjorde i dag, Frey i Fiorentinas mål! Och efter sina räddningar såg han närmast loj, trött och illamående ut. Som om han egentligen önskade att han var någon annanstans. På en pall med en gitarr och en bärs kanske...

Luca Toni kom ingenstans och Totti vaknade bara ur sin djupa Törnrosa-sömn några gånger. Det stod Champions League i ögonen på honom. Första halvlek var bra. Andra sämre.

Lippi tycker Zlatan är en kandidat till guldbollen. Jag röstar på Totti vilket säkert inte kommer som en chock för någon. Bara att han ha lyckats ta sig till Vm efter den där skadad är värt guldbollen. Men Totti kommer aldrig få guldbollen. Den går bergsäkert till Uniteds Ronaldo. Om inte Roma slår ut United. Vilket de gör. Alltså får Totti guldbollen. (Ah, det är härligt att drömma...)

Fast Zlatan är grym. Men jag har tyckt att han varit grym ända sedan Ajax-tiden. Hela tiden. Han är grym. Jag försöker inte som en massa livrädda, konventionella svennar eller hela tiden hitta fel och brister. Många journalister är sura för att han inte snackar med dem och liksom bara går och väntar på att plocka ner honom. Så fungerar Sverige. Man ska fan inte tro att man är något. Helst ska alla rätta sig i husvagnsledet, bära träningsoverall och heta Tobias Linderoth. Men Sverige ser inte ut så längre. Ute i landet blommar det av unga, kaxiga (men ändå mjukhjärtade) killar och tjejer som vägrar ta skit från någon, som vill bli bäst och som tänker gå sina egna vägar.

Makten vill gärna vara med och forma framtidens stjärnor. Väljer man att gå sin egen väg möter man alltid på motstånd. Det kommer alltid finnas medelmåttor som vill plocka ner en. Särskilt om man gör sig obekväm. En del svenska journalister är som gamar över Zlatan. Och de hatar det. De vet att det säljer reklamtid, lockar tittare och säljer lösnummer men helst skulle de vilja att han gjorde bort sig för alltid och att hela landslaget skulle klonas till Mr Smith i Matrix, fast Mr Linderoth då.

Zlatan kommer aldrig bli lika älskad som Henke Larsson eftersom han är en annan sorts blomma, en asfalstblomma. En taggig jävel. Men om tjugo år är svenska landslaget fullt av taggiga Zlatan-blommor. Kanske kan man till sist vinna något då...

Första söndagen med Canal + gav mersmak.

Torino verkar ha vaknat ordentligt. Jag gillar Toro. De har ett brottar-svettigt arv som ligger som ett ok över axlarna på alla som drar på sig den där vinröda tröjan. Jag unnar det laget all framgång.

Elfsborgs tränare såg kopplingar mellan de gamla romarnas sätt att strida och italienska lags försvarsspel. Klok man. En svensk tränare som ofta och gärna reser till Italien för att lära sig spela italienskt är givetvis en hedersman. Och så vann ju Elfsborg guld också.

I morgon ska jag sätta mig och formulera det där brevet...


16 Mars- Det goda exemplet

Eftersom jag trampat på så många ömtåliga tevsportstår den senaste tiden så har jag helt enkelt bytt taktik. Nu ska de goda exemplen premieras. Kolla in Kung Hussfelt från Canal + sakligt, begåvat och påläst diskutera italiensk fotboll hos Saldjan på Svt:

Se programmet här


16 Mars- Canal + och min egen tio i topp

Mycket intressant och välskriven tio i topp lista av J Söderström. Heja grejen med en lista är ju att man inte ska hålla med, tvingas tänka själv. Människor som tvingar en att tänka själv är alltid bra människor. Att sätta Torinos Rosina överst är ett genidrag. Ingen lär hålla med. Inte heller jag. Men det var kul att läsa. Nedan följer min egna lista över de tio mest sevärda spelarna i Italien. Högst subjektiv. Så bli inte förbannade utan formulera er egen lista och dunka iväg den på fourmet.

För övrigt har jag slutit en skakig men välgrundad fred med medarbetarna på tv 4 sporten. Jag tror de tycker jag är en idiot som vägrade gå i deras gapa och skrik fälla för någon vecka sedan. Och för att jag är på dem. De har säkert rätt. Jag kan bli småsint. Men det är inget personligt, bara fär kärleken till il calcio.

Om de överhuvdtaget bryr sig. Ibland är det bra att ta till sig devisen jag hörde för en tid sedan, av en författarkollega: "Om man visste hur LITE tid folk ägnar åt att tänka på en, skulle man bli allt bra besviken."

Jag tror teve 4 kommer bli bättre och bättre på att ta italiensk fotboll på allvar.

Dessutom har jag precis skaffat Canal +

Tio mest sevärda spelarna i Italien just nu:

10. Rocchi-Lazio
Har växt ut till en fixstjärna och en gigant i ett lag utan fixstjärnor.
9. Rosina-Torino
Så jävla bra som Söderström tycker att han är, är han inte. Men han är alltid kul att se. Han är en blickmagnet. När han får bollen kan, som de heter i klyschans land, allting verkligen hända.
8. Kaka´- Milan.
I sina bästa stunder en fantatisk fotbollsspelare. Med ett enormt löpsteg.
7. Zlatan-Inter
En rockstjärna. En bohem som gör vad som faller honom in. En ghetto-star.
6. Luca Toni-Fiorentina
Det var helt enormt hur han dominerade hela arenan när han kom in matchen mot Catania. En spelare som blommade sent i karriären.
5-Paolo Maldini-Milan
En legend. En myt. En realitet.
4. Daniele De Rossi- Roma
Skulle ha blivit Italiens viktigaste VM spelare om han inte armbågat amerikanen i andra matchen. En modern mittfältare som kan bli hur bra som helst.
3. Fabio Grosso-Inter
För vad han gav oss under VM. Han är redan en myt. Han är redan flera rader i historieböckerna. Att bara få se honom röra sig är en ynnest och en gåva.
2. Marco Materazzi-Inter
Fullständigt vansinnig. Och helt underbar. Jag har alltid undrat vad som ryms i den där blicken. Antagligen väldigt lite.
1. Francesco Totti-Roma
Större än sig själv på något sätt. Kidnappad av Roma enligt vissa. Hjärligt trogen sin klubb enligt andra. Enorm på att komma tillbaka från svårigheter, skador och vredesutbrott. En gudasänd fotbollsspelare, diva och trogen lagarbetare. Allt på samma gång. Ett glitter, ett ljus och en stjärna på himlen. Bäst.

15 Mars- Värdighet, ton och tolkningsföreträde


Jag får ibland höra att jag är allt bra enögd när det gäller fotboll. Det stämmer också. Fast, tro det eller ej, jag tittar gärna på annan fotboll också. Jag är Öisare och håller på West Ham i England. (Om nu Öis räknas som fotboll längre...)

Det är ändå min övertygelse att passionen för italiensk fotboll är helt nödvändig när jag är satt att skriva om...italiensk fotboll.

Jag förstår att man i Sverige gärna talar om Henrik Larsson. Han är en av de största svenska spelarna som kommit fram de senaste tjugo åren. Men jag tror inte man behöver vara så enögd som jag för att tycka att svensk sportjournalistik är lika enögd den. Alla nationer talar och skriver givetvis mest om det egna landets sporthjältar. Med den skillnaden att man i Sverige nästan tycks glömma bort alla andra. Åker Anja Pärsson tex ut ur ett slalomåk gäspar kommentatorerna sig igenom resten av tävlingen. Det är oförskämt mot alla andra som också åker. En fotbollsmatch äger ett värde i sig själv. Oberoende om Zlatan eller Henke spelar. Matchen mellan United och Europalaget drunknade i henke och Zlatan.

Och så några rader om tonen mellan oss som älskar fotboll: Vi sitter egentligen alla i samma båt. Vi styr möjligen åt olika håll, vilket gör att vi alla spinner loss i cirklar på öppna havet, men vi styrs alla av samma passion. Den riktar sig möjligen mot olika föremål.

Jag är författare. Jag värnar ett tempererat, känslofyllt engagemang i allt jag gör. Jag ger och tar. Jag har sista månaden på nätet blivit kallad bland annat: Analfbetfitta, jävla spagge, obegåvad, looser, apa, äckel, svin, gris, karriärist , kvinnomisshandlare, och förlorare.
Det är inte så kul att läsa.
Det har inte varit här på Svenska fans utan i andra sammnhang. Jag vet alltså vad det vill säga att vara avskydd utan anledning, förtalad och hatad på nätet. Man bygger in sig i sin rustning. Man skramlar runt.

När det nu kommit till min kännedom att någon blivit stött av, och tagit illa upp ( för andra gången på en vecka...) av något jag skrivit på den här bloggen är det inte okej. Även om jag tycker det är en löjlig grej så är det alltid den som känner sig träffad som äger tolkningsföreträde.

Jag försöker vara värdig och hedervärd i mitt skrivande. Det sätter jag en ära i. Det är vad mitt yrke går ut på. En del saker får folk ta. Men ingen ska känna sig personligt förorättad. Det är inte okej. Jag ska försöka undvika det. Utan att för den sakens skull bli utslätad, menlös och utan åsikter.

Jag tycker redaktionen på Fiorentina och Palermo sidorna handskades med efterdyningarna till helgens match på ett exemplariskt sätt. Värdigt, hedervärt och sakligt. Utan att för den sakens skull göra avkall på temperament.


14 Mars- Navarro skulle haft längre straff

Vi tar det igen. Här har vi en snubbe som sitter fastklämd i ett järngrepp av sina egna spelare eftersom han uppenbarligen tappat omdömet. Från ingenstans kommer en jordnöt i täckjacka, en så kallad "avbytare" tokrusandes från ingenstans. (egentligen från avbytarbänken, vilket är samma sak i det här fallet...)

Eftersom han med all säkerhet är en av dem som antingen mobbat folk som är svagare än honom själv genom hela livet, eller aldrig fick någon röd brandbil, eller bara är slut i huvudet, så ser han sin chans att få leka slagskämpe. Han är feg. Han vågar bara slå när han ser att offret aldfrig kommer ha en chans att försvara sig. Han slår allt vad han orkar med knytnäven i ansiktet. Sedan springer han som en råtta allt vad han orkar rakt ner i omklädningsrummet.

Sju månader kan vid en första anblick verka vara ett långt straff. Det är det inte. Minst ett år hade varit rimligare. Navarro är en jävla fegis, en ynkrygg, en psykopat och en idiot. Det enda han har som talar för honom är att han öppenhjärtligt bad om ursäkt dagen efteråt. Fast minst ett års avstängning från alla matcher skulle han haft.

14 Mars- Det välkomnande Italien
En annan bergsfast fördom om italiensk fotboll är ju att alla italienska lag och spelare består av ett gäng nyvaxade, skitsnackande divor som endast spelar för sig själva. VM triumfen, när Italien vann VM som ett LAG, har förvisso tvättat bort en del av den stämpeln men det går inte en dag utan att jag hör det muttras om själviska italienska spelare.

Intressant då vad Christian Wilhelmsson säger efter en korta tid i Roma " I Nantes var det mycket avundsjuka och skitsnack. Inte här. Det har varit lätt att komma in i Roma eftersom alla är så välkomnande."
Intressant.

Enligt Fifa är Argentina världens bästa fotbollslag just nu. Italien har halkat ner på andra plats.Fast Fifa är en Kalle-Anka organisation. Och dessutom gör det inte så väldigt ont. Det är som att ha någon framför sig under hela loppet men ändå veta att man enkelt går förbi strax före målllinjen. Det som gäller; regerande världsmästare är vi ju fortfarande,

(Fast medan jag skrev detta hann det gå två minuter utan att jag eller någon i min närhet nämnde Henrik Larsson. Herregud, tänk om jag missat något...Måste klicka mig in på den där ölsvettiga W-snubben som skriver om engelsk fotboll i Aftonbladet...)

13 Mars- Förbannade Larsson-orgier, Lazio och Maldini


'"Här är ett ansikte vi tycker om att titta på."
"Var är våra svenskar?"
"Henrik Larsson...Vad ska man säga?"
"Henrik är fantastisk."
"Jag menar....Jag var med på ett hörn."
"Henke är störst."
"Henrik och Zlatan"
"Henrik är på plan. Rakryggad."
"Vill vi inte se Henrik och Zlatan i landslaget?"

Ovanstående är bara några rader i försnacket inför Uniteds vänskapsmatch mot Europalaget under kvällens sändning i Sport-Expressen. När programledaren för fjärde gången börjar med att se pilsk ut och startar ännu en mening med "Henrik..." ger jag fan upp och stänger av skiten. Någon jävla måtta i denna förbannade orgie i Henrik Larsson hyllningar får det fanimig vara.
Det finns faktiskt folk i Sverige som tror att hela världen ständigt faller i tacksamma spasmer över allt Larsson gör och som tror att hans veckor i United är något man diskuterar utanför den blågla ankdammen. Kom ner på jorden.
All heder åt Zlatan som har stolthet nog att vägra tala med idioterna. Hur orkar dem?

Citatet som börjar med "Jag menar "är från Olof Lundh.

Det enda jag haft svåt att försvara med Totti är hans vägran att spela i landslaget. Jag har givetvis försvarat hans beslut. Dels för att jag är en idiot som lovat att göra det. Och dels...tja...det var väl det... Nu verkar det i alla fall som han är på väg tillbaka till Gli Azzurri till hösten. Det känns bra. Italien behöver en Totti i den formen han är i nu. Betänk att det var en 50% Totti som spelade under VM.

Hade jag haft en sådan där snygg ("löjlig") grönvitröd hatt som teve fyra skojade att jag hade i Fotbollskanalen förra söndagen (överhuvudtaget skojas det väl mycket i det programmet) hade jag tagit av mig den för Lazio i dag. Jag är mäkta imponerad hur man med sitt relativt anonyma lag klättrat i tabellen. Lazio är ett lagbygge. I ordets vackraste mening.

Hoppas inte Grosso är allvarligt skadad. Jag älskar Fabio Grosso. På riktigt. Jag vill krama honom.

I dag slog det mig att Maldini snart lägger av med fotbollen. Det är för jävligt. Han har ju varit med sedan tidernas begynnelse. Jag minns EM 1988 när en storögd yngling vid namn Paolo spelade sin första stora internationella turnering. I över 22 år har Maldini varit en del av världsfotbollen. Den dagen han lägger av hoppas jag vi får se hyllningsmatch som slår alla andra hyllningsmatcher med råge. Paolo Maldini kommer ses som en av vår tids allra största ikoner när hitsoriens bok ska skrivas. Han är som en gammal polare som alltid är där, alltid skickar kort från sina semstrar liksom, som slår en signal ibland och som man alltid älskar att höra ifrån. Han är en gigant. Det kommer bli jävligt tomt när han lägger av.



12 Mars- Melesani är kungen

Alberto Malesani är kungen. Fy fan vilken oerhörd vitamininjektion. Som sjuhundra Berocca-Brus-Tabletter i en fingerborg med vatten. Som ett knull efter fyrtio straffår på Djävulsön. Som Fabio Grosso en minut innan straffar mot Tyskland...

I en fotbollsvärld där alla alltid tänker först, där alla fegar och beräknar, är Malesanis fyra minuters totala och ändå hänsynsfulla utskällning något av det bästa jag sett en man i fotbollskläder ägna sig åt sedan Vieri skällde ut den församlade pressen under EM 2004.

Vilken titan han är Malesani. Snacka om tidigare återhållen vrede och energi. Tänk om fler människor hade möjlighet att få utlopp på det där ändå harmlösa sättet. Han skadar ju ingen! Supportrar; se och lär!
Varenda psykolog skulle gå arbetslös.

Ibland tror jag att det bor en vansinnig Malesani i oss alla.
Att han står och hoppar jämfota och bara väntar på att få hinna först i språngmarschen till våra ögon.
Du är Malesani, du också.

11 Mars- Bland Madonnor, Olsson och Hells Angels

På en bensinmack i Jönköping står ett gäng monstruöst stora bikers med skinnvästar som det står Hells Angels Germany på. När de druckit kaffe står en blek, i sammanhanget tunn man i keps och skinnrock kvar och talar om Lets Dance i mobiltelefon. Det är sport- och nöjesjournalisten på Expressen, Mats Olsson.
Mannen som skriver korta rader på söndagarna och vinner pris för det. Jag vet i alla fall att han älskade Italien under EM 2000. Jag skrev till honom angående det men fick inget svar. Han får säkert massor av mail och har väl inte tid med en Italien-skadad poetjävel. Det gör inget. Fast jag fattar inte vad han har emot Sladjan på Svt. Ibland känns de där äldre snubbarna som sura, bittra dinsoaurier, oförmögna att glädjas åt andra, yngre, förmågor. Det är synd.

"Fortsätt skriva bra om italiensk fotboll" sade jag till Olsson innan jag gick.
Han kände inte igen mig. Han bara stod där med en kaffe. Han verkade sur.
"De är ju dåliga och åker ju ur Champions" sade han till sist.
"Inte alla lag" sade jag och råkade ta hans flaska vatten utan att tänka mig för.
"Det där är min" sade han sedan.
"Förlåt" sade jag.
"Hells Angels försökte också sno den" sade Olsson.
"Sade du till dom också" undrade jag.
"Ja" sade Olsson bestämt.

De där Hells Angels människorna doftade tvål och bad om ursäkt när de råkade snudda en på vägen till toa. Betydligt mer civiliserade än barnfamiljen som trängde sig före i kön. Det är alltid skönt när fördomar kommer på skam.

Idag är det äntligen dags för slaget om den lilla madonnan, Milanoderbyt.
Ett namn står ju skrivet i neon inför den matchen; Ronaldo. Mannen som spelade för Inter, lämnade klubben under turbulenta omständigheter och sedan dess minst en gång i veckan i italiensk press varit på väg tillbaka. Och nu är han tillbaka. Fast i Milan. Det är som en pjäs av Shakespeare.
Det är kärlek, revansch, förräderi och... Vi får se ikväll. Det ska bli intresant att se hur Interfansen väljer att bemöta Ronaldo. Kanske är det så att besvikelsen över att Inter åkte ur Champions, och Milan dessutom gick vidare, påverkar supportrarna. En sådan här match spelar den stora ledningen i ligan ingen roll. Så många andra känslor är det som kommer fram. Derbyt är en final mitt i säsongen, frikopplad från den övriga serielunken.

Senaste veckan har italiensk fotboll varit en del i fokus, Nu gäller det att förvalta allt detta, hålla kvar intresset. Teve 4 har ingen match idag. Den dumpar sin match till SportExpressen.

Jag tror på dialog. Jag tror inte folk medvetet är elaka och sitter och hatar italiensk fotboll någonstans. Men jag tror också att tv4 bör ta en del av kritken på allvar. Särskilt när man nu till hösten kommer bredda sin Italienbevakning och får en del av de stora lagen. Jag hoppas det sneda leendet, förlöjligandet och fördomarna är på väg att försvinna. Världens bästa liga (eller i alla fall Världsmästarligan om man inte håller med) är trots allt och alltid värd att tas på allvar, kärlek och innerlighet.


9 Mars- Helt kort om lottningen

Roma får alltså möta Manchester United.
Rent spontant känns det som givetvis som en svår motståndare. Psv och Valencia är mindre namnkunniga lag. Men PSV slog ut Arsenal och Valencia slog ut Inter. Jag tror Roma slår ut United. Jag tror Totti och kompani är hungrigare. Därför vinner de.

Milan möter Bayern som är synnerligen typiskt tyskt supereffektiva. Första matchen är helt avgörande. De två målen Bayern gjorde i Madrid säkrade avancemanget mot Real. Milan måste hålla tätt hemma. Jag tror på Milan. De är skrämmande starka och kan lägga all sin energi på Champions. Dessutom får de tillbaka Gattuso och Nesta till den matchen. Kanske blir det nio italienare i startelvan då?
Jag är en poetisk, naiv romantisk idiot så jag tror både Milan och Roma tar sig vidare till semifinal. Forza Il Calcio Italiana!

8 Mars- Fram för fler asgarv inom fotbollen

Jag skriver ju böcker annars. Det är en märklig värld. Gravallvarliga män och kvinnor som tror de ständigt står i världens blickång. Men som jag hörde en författarkollega sade en gång " Om man visste hur LITE folk talar eller tänker på en ,skulle man bara bli besviken." Det är väl sagt.

Jag älskar allvaret. Jag älskar långa romaner om kärlek. Älskar depprock och solglasögon i ösregn. Jag älskar stora känslor och ambitioner. Men jag är en blandning av Marcel Proust och Albert&Herbert. Jag tror att humorn, den innerliga glädjen, skrattet, är en god väg in i folks hjärtan. Människor som mår bra, som skrattar och ler är villigare att öppna sitt hjärta för allvaret, innerligheten, poesin om man så vill. Och poesi behöver alla människor. Synd bara att svensklärare förstört lyrikintresset för så många människor. Fast det är en annan krönika i ett annat sammahang...

Den italienska fotbollen är full av allvar, innerlighet och stora känslor. Och så ska det vara. Men ibland kan jag tycka att humorn saknas. Det är långt till det leendet. Det är väldigt allvarliga miner, det är krampaktiga ansikten, hårda grepp kring flaggan.

Italiensk fotboll skulle må bra att få in en Ronaldinho eller en Gazza. En galning, en levandskonstnär, en pajas i det ordet vackraste bemärkelse. En människa som vågar bjuda på ett leende efter en snedpsark, som skämtar med lagspelare och motståndare, som kan ta hela den väldiga apparaten som är italiensk fotboll en aning mer på skämt. För det måste ju få vara ROLIGT också. Fotboll är ju inte bara svarta rubriker, och ständiga avgrundsdanser längs vinst och förslust helvetet. Livet är ett asgarv mitt i vår väg mot döden. Italiensk fotboll skulle må bra av ett sådant asgarv lite då och då.


7 mars- Navarro är en brottsling

Tänk er det här; det är gruff i ett gathörn en sen kväll. Från ingenstans kommer en snubbe i språvagnskontrollantsjacka farandes och knäcker näsbenet på en av dem som gruffat. Sedan springer han som en hare. En feg jävla hare. Givetvis bör Narvarro straffas stenhårt för det han gjorde mot Burdisso. Det är brottsligt. Han hade ingenting där att göra, var inte ens delaktig i gruffet eller Valencias osmakliga sätt att fira vinstern. Det tror fan att man i det läget ger sig ut på en lätt Bruce Lee-influerad jakt på den jäveln som gjorde så.

Jag försvarar det inte. Att känslomässigt förstå det som hände igår är inte samma sak som att försvarar det. I Sverige verkar vi skraja för de stora känslorna. Fotboll är stora känslor. Ibland slår det över och blir fel. Det är aldrig, aldrig acceptabelt. Men man måste kunna förstå varför. Det är väldigt lätt att stå på stora byline-bilder i kvällstidningarna och fördöma, fördöma, fördöma. Eller sitta i teve och allvarligt skaka på sitt huvud. Men för att kunna göra nåt åt det, måste man förstå. Att förstå de stora känslorna är inte farligt.

Inter spelade bra sista kvarten. Man vaknade för sent. Det var som om man hela tiden trodde man hade tid kvar. Till sist hade tiden runnit ut.

Hjärtat började slå hårdare varje gång Materazzi hade bollen och möttes av visselmuren. Jag älskar den jävla gangstern. Dessutom var det han som höll sig lugnast när det började spåra ur. Marco Materazzi var ett föredöme igår. Nämn det i teve nån gång.

Zlatan var däremot inte alls bra. Han kom ingenstans. Men i svensk teve räcker det tydligen med att han inte slår nån på käften för att han ska ha gjort en bra match,

Roma däremot trollade bort de hemska fransmännen. Många av dem verkar ha väldigt svårt att smälta VM-finalen eftersom de i två matcher ägnade sig åt ovärdig psykning och annat. Det är hitsoria nu. Lyon är utslaget. Roma är vidare. Det är fantastiskt.

Totti nickade in 1-0 och kvällens enda riktiga Mancini gjorde omgångens mål med sitt 2-0.
Detta kan ha varit knappnålshuvudet som varje vinnarlag ska ta sig igenom (minns Italien mot Australien i VM) för att det ska bära hela vägen.Se upp för Roma. Jag älskar Totti också. Det är som med all kärlek, fullständigt ologiskt och inkonsekven.
Men jag älskar honom.


6 Mars- Jag ber om ursäkt

Jag är en känslomänniska. Det blir fel ibland. Den här gången blev det fel. Jag fick brev från redaktör Emir på teve fyra som var arg och ledsen över att det jag skrivit och över att fotbollskskanalen får så mycket skit på forumet. Jag kan förstå honom. Jag tror faktiskt inte teve 4 medvetet försökte "sätta dit mig" i sändningen i söndags. Jag tror inte heller de tycker särskilt illa om Italien eller italiensk fotboll. Jag blev lite förorättad av det där med den löjliga hatten och en del tonlägen, men jag är också en aning överkänslig i allmänhet och när det gäller italiensk fotboll i synnerhet. Jag talade en del med Emir, som är redaktör för fotbollskanalen, efter programmet och jag kan försäkra alla er att han älskar italiensk fotboll. Det är min fulla övertygelse att bara starka män törs be om ursäkt och jag ber om ursäkt över att ha sårat Emir och eventuellt andra på tv 4.

Jag tycker att programmet kunde blivit bättre, att en del tonlägen inte hörde hamma där, men jag tyckder också att det var hedervärt att de bjöd in mig för att faktiskt tala om italiensk fotboll. Det sade jag till Emir, Ola, Hasse och Olof då och det tycker jag fortfarande att det var. Läser man bara mitt förra blogginlägg kan man alls inte få intrycket av att jag tyckte det. Men det gjorde jag alltså. Uppriktigt; ett förlåt till tv 4. Jag hoppas också att nivån kan höjas en del på forumet. Personliga påhopp, (jag har själv varit i gränszonen) bör alla hålla sig för goda för. Det är fotboll det handlar om. Inte krig.

6 Mars- Gerillaräd i teve-världen

Nu har jag gjort min gerillaräd i teve-världen och försökt slå ett slag eller två för den italienska fotbollen.

Att tv 4 skulle köra den raljerande, arroganta tonen var väntat. Det är ändå tråkigt och en smula ohederligt att bjuda in gäster för att ställa de mot väggen, att enbart vara ute efter pajkastning och flåshurtig, grabbig konfrontation. Men jag bjuder på det. Jag har stuckit ut hakan i mitt skrivande och tar gärna en sving eller två. Dessutom är jag för gammal för att gå i den fällan. Jag försökte dansa förbi allt det där. Hasse Backe var väl den ende av dem som försökte hålla en anständig ton. Att man är kaxig och bestämd bakom tangenbordet betyder inte att man ska behöva sitta och gapa i en teve studio. Det är två helt olika världar. Jag är överhuvdtaget inte mycket för att gapa. Hellre en saklig, innerlig, och värdig diskussion. Det skriks för mycket överallt ändå.

Eurotalk är Fotbollskanalens våta dröm. Stämningen var en helt annan. Också bakom kamerorna. Man verkade ha roligt. Det verkade man inte ha på tv 4. Johan Mjällby och Daniel K, liksom eminente programledaren Fjäll, har alla ett passionerat och gedigert fotbollskunnande. Programmet är välsignat befriat från krystade poser, nervösa små skratt och raljerande ton. Man snackar om fotboll eftersom man brinner för det. Man är inte ute efter att sätta dit någon. Man gör inte bildcollage med gamla tevebilder (där jag läste en vacker kärleksdikt för övrigt) och talar om "löjliga hattar." Man sitter ner och talar om saken.

All heder åt Eurotalk. Ett teve program som tar fotbollen, sig själva och sin uppgift på allvar. Att alltid bara garva bort allting, att ytligt försöka skämta och raljera är alltid den enklaste vägen ut. Det största problemet är dock att man gör sig själv löjlig genom att försöka sätta dit någon annan. Den riktade revolern vrids mot en själv. Det borde tv 4 tänka på.

Hela mediaklimatet vadar till armbågarna i ytliga uppkastningar, i själreducerade trams, i raljerande och arroganta egon som tror de själva är viktigare än ämnet som diskuteras.

Problemet med teve 4:as inställning är att den skadar de själva. Och indirekt också italiensk fotboll eftersom det är de som sitter på rättigheterna till den. Våga vara allvarlig. Vägra den raljerande arrogansen.

Tv 4 har alla möjligheter att göra innerlig, värdig och god fotbollsunderhållning. Men man bör kanske ta ett kliv ner från sina höga hästar. Man har fortfarande oändligt mycket att lära. Man kan börja med att slänga ett öga eller två på Eurotalk.



4 Mars - Både världsmästare och i kris

Fotbollen i en stad eller i ett land mår som staden och landet i övrigt.
Italien är kontrasternas land på alla sätt. Så också inom fotbollen. Man är både världsmästare och i djup kris. Samtidigt. Det säger väldigt mycket om Italien som land.

Det är en aning märkligt hur Sere A bedöms som en aning sämre än andra år trots att det kryllar av världsmästare. Det är inte så mycket själva spelet som allt runt omkring som förändrats till det sämre. Utvecklingen har delvis sprungit ifrån italiensk fotboll. Man måste börja bygga nya arenor. Att kolla på en match från England och deras nya arenor är ju som att förflyttas in i ett skimrande dataspel från att ha spelat Vic 20 med två streck som blipp bloppar en vit punkt mellan sig...

Man måste bygga nytt och bättre, riva alla förbannade Albanien-gråa kommunala arenor som alla ser ut som en relik från det gamla Östtyskland. Italiensk fotboll måste ta sina supportrar på allvar. Det gör man inte när man tvingas betala fyrahundra spänn och får sitta i en asfaltsgrå kurva i ett annat kvarter och se små prickar jaga bollen någonstans långt där nere. En del av alla de pengar som pumpas in i fotbollen måste gå tillbaka till gärsrötterna, supportrarna, folket som håller på sitt lag i alla väder, som alltid är beredda att stå upp för sitt lag, sin stad, sitt land och sin passion.

Jag bor i Norrköping. En stad som för tjugo år sedan var Sveriges fjärde största. Också fotbollen blomstrande. Man vann SM-guld och spelade ute i Europa. Nu harvar man runt i superettan. (Som Öis för övrigt...) och har halkat ner till sjunde, åttonde stad i storlek. Kolla på Malmö. En annan stad, som likt Norrköping, drabbats hårt av nedskärningar och annat, men som rest sig ur varvskriser och depression och blivit Sveriges häftigaste storstad. Fotbollslaget var också nere i superettan när det var som värst. Sedan vann man SM-guld och är alltid en kandidat till guldet numer. Vad jag menar är att en stad (eller ett land) behöver drömma, behöver ha framtidstro, behöver få känna sin betydelse. (För övrigt är Norrköping en mycket bra stad att leva i.)

Fotbollen är livsviktig för italienaren. (Och för många av oss i här i Sverige.)
Makten inom fotbollen, männen med pengar, måste börja se till vilka det är som bär upp intresset, som går på matcherna, som offrar sin tid, sina pengar och sitt engagemang. En större del av alla de miljarder som fotbollen generar i Italien måste börja gå tillbaka till de som pumpar in dem. Nämligen alla dem som går på matcherna, den vanliga, enkla supportern. Utan oss finns ingen il calcio överhuvdtaget. Pengarna bör gå till nya arenor, bättre säkerhet, bekvämare transporter till och från stadion, billigare biljetter, billigare merchandise och annat.
Det är fan i mig på tiden.

3 Mars - Delad passion är dubbel

Man skulle kunna göra jämförelsen med ett smörgåsbord. Fotbollseuropa står uppdukat. Men jag tror många människor bara tar ett varv förbi den italienska fotbollen. Man kan antingen finna sig i det, acceptera situationen, eller också kan man, och det är vad jag försöker göra, sprida ordet om det vackra med il calcio, också i svåra tider som just nu. Varför skulle vi acceptera att bli behandlade som sämre vetande, som fotbollsidioter? Jag har ingen ambition att förändra vilken liga folk tycker är bäst. Jag är helt ointresserad av det. Det är en fråga om tycke och smak. Och därför som ni säkert vet en helt omöjlig diskussion. Jag vill bara att den italienska fotbollen ska få bli ett fördomsfritt och verkligt alternativ, också för alla dem som nu tror att il calcio BARA handlar om våld, skandaler, försvarsspel och skittrista läktare.

I svåra stunder som de il calcio upplever just nu kan man välja att kämpa för det man tror på, eller följa med strömmen och skaka på huvudet medan någon annan genomför förändringen. Jag vill försöka vara en del av förändringen, inte bara stå bredvid och låta alla andra göra jobbet. Det är därför jag envisas med att kräva att il calcio ska tas på allvar i svensk media. Och på andra ställen.

Il Calcio upplever sin kanske svåraste tid någonsin. Också i Italien konstateras att ligan inte håller samma klass som tidigare år, våldet, de farliga, kassa och fula arenorna. Men passionen... Det där glödande i bröstet... Försinner det? Nej.

Det finns inte en snöbollschans i helvetet att kärleken till laget, till spelarna och till känslorna som bara fotbollen kan generera försvinner eller ens mattas en aning. Jag älskar il calcio lika mycket också om varenda italienskt lag åker ur Champions i veckan som kommer. Jag älskar il calcio också om Ascoli möter Empoli inför tomma läktare i hundra år. Därför att det är Italien. Därför att jag vet , och känner, vad de olika lagen betyder för sina supportrar, för landet, och för att stilla ett stormande nationellt hjärta...

Passionen är konstant. Det dumma leendet när jag går in i en fotbollsaffär vid Maggiorekyrkan är lika stort som alltid. Jag ser lika löjligt ut när jag som 35-åring provar fotbollströjor som jag alltid gjort.

När man upplevt passionen vill man dela med sig av den. Hur är det när man är kär? Man vill dela med sig av den där känslan. Man vet inte riktigt varför men man vill berätta för varenda jävel hur lycklig man är. Just så känns det när jag möter fördomar om den italienska fotbollen. Det känns som om min kärlek inte är något värd. Då blir jag förbannad. Det är därför jag envisas med att föra kampen för att väga upp de fördomar kring italiensk fotboll som finns. Varje fotbollshjärta kan bli oändligt. Allt ryms. Allt får plats.

2 Mars - Italien-Resten av Europa 0-1

Fotbollskanalen på Tv4 har just nu en omröstning om vilken liga som är bäst i Europa. Jag sätter mina surt förvärvade slantar på att den engelska vinner och att den spanska kommer tvåa. Och jag sätter räntan på mina sura stålar på att kanalen kommer servera dessa fakta på ett inte fullt så glittrande silverfat under sändningen på söndag. Jag är också övertygad om att programledar-Ola kommer flina när han serverar. Men jag, liksom Gli Azzurri, jobbar bäst med hela världens långfinger i ansiktet...

Dessutom är det en på alla sätt onödig omröstning. Som svensk media ser ut vore det en jätteskandal (för att inte tala om väldigt märkligt och helt osannolikt) om folk skulle rösta på något annat än brittisk fotboll. Svenska folket pissar Tipsextra. Man har det i blodet. Man är uppväxt med kantlöpningar och inlägg, benknäckarmöten mellan Everton och Fulham i ösregn och jag har inte för avsikt att ta allt detta glittrande ur deras ögon. Jag vill bara höja italiensk fotbolls status. Inte på beskostnad av någon annan. Jag vet att om benskyddet sitter snett på Henke så talar alla om saken på sportspubarna dan efter. Det är helt okej. Men kan jag få en enda att få upp ögonen för den italienska fotbollen är ju allt vunnet. Livet är så oerhört mycket rikare än vi tror. Att ställa olika ligor mot varandra tjänar inget syfte. Det finns plats för mer fotbollskärlek i allas liv.

För övrigt är det verkligen viktigt att så många italienska lag som möjligt går vidare i Champioms League. Det skulle vara den ultimata revanschen.


1 Mars - Italien sörjer Giorgio Tosatti

I dag sörjer italiensk fotboll journalisten och författaren Giorgio Tosatti som avled igår.
Hans far omkom tillsammans med Grando Torino i flygolyckan 1949. Han bestämde sig tidigt för att aldrig bli journalist. Han blev det ändå och arbetade i över 20 år på Corriere Dello Sport och sedemera på teve. Ni som följt Domenica Sportiva på RAI har säkert sett den rundlagde mannen i muastach och glasögon. Som Delio Rossi i Lazio sade om honom "Han kunde sitta i teve utan att skrika." Något nästan chockerande ovanligt i italiensk teve för övrigt... Tosatti led sedan en tid tillbaka av hjärtproblem. Han blev 70 år gammal.

1 Mars - Hemma från Italien

Vi landar i kaos.
Italien är i kaos. Politiskt, socialt, sportsligt.
Det är som om alla håller varandra i fötterna för att skaka ut innehållet i byxfickorna.

I Italien verkar det som om alla vinner. Man småler lite, vinkar med ögonbrynen, anser sig ha gjort en bra affär. Men alla blåser alla. Ingen vinner.

Det är smockfullt med folk överallt. Högst upp i Castel San Angelo har man en fullständigt magnifik, oslagbar och oemotståndlig utsikt över den eviga staden. Det är så vackert att det gör ont. Det finns hopp för mänskligheten. Om folk kunde bygga sånt här för tvåtusen år sedan vore det väl fan också om vi skulle gå här nu, med allt det vi vet, och bara ha sönder det.

I över tvåtusen år har italienaren (romaren) älskat sina spektakel. Fotbollen är ett sådant spektakel. Det räcker med några dagar i Rom för att häpna över hur tunt svensk idrottsmedia skrapat på ytan i denna enorma passion, denna livsavgörande, fradgastinna nödvändighet som fotbollen är för många människor.

Folk är civiliserade, ingen sjunger schlager, ingen hejar på Everton, ingen vet ett jävla dugg om allsvenskan eller vart Elfsborg ligger. Hela den fria, civiliserade världens ursprung ligger utanför deras fönster. De ser in i historien på sina promenader. De har mästerverk hängandes i sina kyrkor. De är en del av kulturarvet. Jag avundas dom. Jag är stolt över att vara en av dem. I alla fall 50 procent.

Italien skiftar ansikte dag från dag. Ibland flera gånger på samma dag. Det är outsägligt vackert men också en aning tröttande. För att ens tillnärmelse vis förstå den italienska fotbollen måste man ha ett intresse av att vilja förstå den italienska kulturen, landet, folket, vanorna, maten, intrigerna. Man kan inte som det högljudda svenska paret inne på restaurangen vid Piazza Navona beställa kycklingklubbor och potatismos med läsk och tro att Totti-tröjan och den dyra matchbiljetten ska väga upp för det. Fotbollen är bara ett symptom på Italien-sjukan, den sitter djupt rotad, här inne. Kärleken till sporten, till spelaren, till laget, till tröjan, till färgerna och flaggan sitter så djupt, är en del av vilka vi är, varför vi är det och hur vi blev de vi blev. Så är det. Är man bara en iskall jävel med ingen passion ser man bara ytan, skuggan, det glassiga livet, den nysköljda frisyren eller försvarsspelet. Då missar man isberget som ligger under. Tjusningen i ett perfekt försvarsspel, briljansen i mittfältstrategin, löpningarna, analyserna. Då missar man med andra ord allting.

Den är en del av allt det röda som rusar runt i våra artärer. Vi är en del av Il Calcio.

På söndag i teve 4 (sent på kvällen, Fotbollskanalen heter programmet tror jag) ska jag försvara den italienska fotbollen i en direktsänd tevedebatt.
På måndag, dagen efter, är jag med i Eurotalk här på SvenskaFans.
Fast vi läses här innan dess.