Tack för mig…

Jag minns att jag satt under lektionerna på gymnasiet och läste SvenskaFans-artiklar där jag följde, givetvis, Inter-sidan. I och med att jag studerade mediaprogrammet så drömde jag om att bli journalist och fotbollskrönikör. Nu som arbetande gymnasielärare och tvåbarns-pappa blev inte drömmen sann direkt men mitt första steg till min tidiga barndomsdröm kan jag bocka av nu.

Beslutet tog jag för några månader sedan när jag märkte att jag inte har tid att både skriva införrapporter och matchanalyser till varje match utan någon hjälp. Jag skickade ut frågan i olika Inter-forum och fick hjälp en kort period av en person men likt mig hade han inte tid med att skriva artiklar. Även om man har ett blåttsvart hjärta och följer 95% av alla matcher så är det mer krävande rapportera matcherna för att sedan göra en analys av det. Inte för att jag ”måste” utan för att läsarna ska få en genomarbetad analys, för det är vi alla värda.

För er som trodde att jag slutade som skribent här efter härdsmältan mot PSG i finalen så är svaret nej. Jag började följa Inter redan 1998 där min landsman Zamorano sprang runt med en vacker blåsvart tröja som representerade Milanoklubben som välkomnade alla, oavsett ursprung. Sedan dess har man upplevt både lycka och besvikelse. Man har suttit på toppen av berget genom trippeln 2010 och nu falla hårt i CL-finalen mot PSG 2025. Moratti löste många knutar genom att pumpa in miljarder men så fort FFP kom in i bilden så slutade det. Man gick igenom ett ekonomiskt stålbad medan andra kunde bada i pengar. Man tog sig ur den och nu är man på toppen igen, trots en förnedring mot PSG. Man fick gå igenom många år av besvikelse när Juve kamma hem ligatitlar där många matcher vanns av tvivelaktiga domarbeslut, vilket fick visa sig efter Calciopoli-skandalen. Man blir inte ”kär” i Inter när det går bra utan det är hur man lyckas resa sig ur askan. Hur man lyckas slå tillbaka när alla andra vill se dig dö. Man visar alla tvivlare att man är en storklubb genom att sikta högt oavsett vilka resurser man har. Conte försökte få bort Pazza Inter men den ”galenskap” lever i allra högsta grad, vilket vi fick se när Inter körde ut Barca ur semin men sen när vi blev utklassade av staten Qatar i Champions League-finalen. 

Hur ser framtiden ut?

Jag ville på något sätt vara en av flera som kunde styra Interredaktionen. När man ser på de andra redaktionerna så har de fler skribenter som kan fördela arbetet. Det var det jag ville ge läsarna. Jag ville ge Inter den respekt de förtjänar i SF men tyvärr så kunde jag inte göra det på egen hand.

Det som känns skönt nu är att jag kommer kunna titta på matcherna utan att behöva studera alla taktiska drag i detalj och/eller skriva om det. Jag kommer att kunna luta mig tillbaka i soffan med mina kids på varsin sin sida och umgås med dem samtidigt som matcherna spelas i bakgrunden. Jag kommer att kunna jubla hejvilt tillsammans med min familj och leva mig i de känslor som uppstår under matchens gång, vilket jag inte har kunnat göra under min tid här på SF.

I skrivande stund har Inzaghi lämnat för pengarna i Saudi och nu står vi utan tränare. Det ryktas om både Chivu, Fabregas och De Zerbi. Oavsett vem det blir litar jag på Beppe Marotta. Runt hörnet stundar VM för klubblag. Det är en jippoturnering men det är den enda chansen att åtminstone kamma hem en titel men det tvivlar jag på med tanke på att både Real Madrid och Manchester City befinner sig i samma position (titellös säsong) och vill också avsluta säsongen snyggt. Dock är det bra pengar för de som både deltar men framför allt för den som vinner turneringen. Inter kommer att resa sig, precis som de alltid har gjort.

Jag hoppas innerligt att någon annan kommer och tar över stafettpinnen snart för Inter förtjänar respekt ut i alla mediekanaler.

Tack för mig och…

FORZA INTER!