Reportage – Atalanta: genom livet

Atalanta Bergamasca Calcio. På sina 118 år har fotbollsklubben från Bergamo vunnit blott två titlar, den ena 1963 och den andra 2024. Atalanta har en nära koppling till sin hemstad och till dess invånare, i med- och motgång. Dessa är människor som lever i Bergamo, för Atalanta.

Sofia Skarin

1 kommentarer

Alla barn som föds på sjukhuset i Bergamo får en blåsvart tröja: en Atalantatröja. En tradition som ägaren Antonio Percassi införde 2010. “Om du är från Bergamo, kan du inte undgå att älska Atalanta, laget från din stad”, sade Percassi i ett uttalande när initiativet lanserades.

– Du kan känna doften av relationen mellan Atalanta och Bergamo. I Milano... det är för stort, med ett astronomiskt lag som Inter till exempel, säger Massimiliano Bogni, 26, journalist på lokaltidningen L’Eco di Bergamo.

Från parken Sant'Agostino på vägen ner från gamla stan i Bergamo, blickar han ner mot staden och Atalantas arena, Gewiss Stadium.
– Jag tror att relationen är evinnerlig. Vi har inget alternativ. I Bergamo hejar du på Atalanta eller så kollar du inte på fotboll.

Även om provinsen Bergamo är ganska stor är själva staden relativt liten med sina 120 000 invånare, och ligger bara fem mil från storstaden Milano.
– Vi har en väldigt tydlig identitet i Bergamo. Om du säger “Bergamo” tänker folk på snickaren, på den där arbetaren. Milaneserna ser oss som de som bygger saker åt dem. Men vi sätter en stolthet i att arbeta hårt, det handlar om att sätta upp ett mål och att jobba för att nå det, berättar Massimiliano.

Massimiliano började som femåring gå på matcher tillsammans med sin pappa. Han beskriver det som att det finns 110 år av en slags historia, fylld av förluster och dålig fotboll, och knappt tio år av en annan ljusare historia.
– Förr kunde vi ibland vinna en, kanske två matcher på tre månader. När vi kvalificerade oss för spel i Champions League första gången 2019... det var helt otroligt. Jag minns att vi sa “Kom ihåg den här tiden, för den kommer aldrig att komma tillbaka”. Och nu... om vi slår Roma kommer det att vara fem gånger de senaste sju åren som vi når Champions, säger han.

Bortsett från en knackig start när tränaren Gian Piero Gasperini anlände till Atalanta inför säsongen 2016/17, har han med uppbackning av ägare Percassi nått stora framgångar. Tränaren har tagit Atalanta från en klubb som hoppat mellan Serie A och Serie B, till att vinna sin första internationella titel, Europa League under förra året. En jobbresa till Tyskland stod i vägen för att Massimiliano skulle kunna vara på plats vid finalen i Dublin, men han minns telefonsamtalet med sin pappa som var där.
– Jag sa “Pappa, vi gjorde det” men han sa inga ord tillbaka. Han bara grät.

Atalantas senaste år har präglats av framgång men i början av maj 2025 sker någonting som skakar om klubbens supportrar och stadens invånare. En natt mellan lördag och söndag uppstår ett bråk mellan två kompisgäng. Någonstans i tumultet är det en 19-åring som hämtar en kniv. Sedan får Riccardo Claris den i ryggen och avlider. Händelsen sker endast ett stenkast från Atalantas hemmaarena Gewiss Stadium. En plats som Riccardo Claris ofta besökte.

När Massimiliano pratar om Riccardo Claris, en vecka efter händelsen, tar han mer tid på sig än innan. Han väger orden lite längre innan de kommer ut. När Riccardo Claris miste livet var han 26 år gammal. Lika gammal som Massimiliano.
– Han var också 99:a. Jag känner igen honom eftersom vi brukade vara på samma läktarsektion, Curva Nord. Men vi pratade aldrig, säger Massimiliano.

Dagen efter Riccardo Claris begravning är det lördagsmarknad vid Gewiss Stadium, det är fullt av liv och rörelse trots förmiddagens duggregn. En kort bit därifrån är det knäpptyst vid platsen där Riccardo Claris dog. Här har många lämnat blomsterkransar och hälsningar. Flera av dem är från supportergrupperingar inom Atalanta, men Massimiliano vill tydliggöra att mordet inte har att göra med vilket fotbollslag som de unga männen hejade på. Det här handlar om ett samhällsproblem, inte ett fotbollsproblem, menar han. Han berättar att två unga killar i andra delar av landet mördats under samma vecka, också av unga förövare.
– Det är lätt för media att prata om Riccardo som Atalantino (Atalantasupporter reds. anm) i stället för att prata om honom som en 26-årig kille, som hejade på Atalanta bland 100 andra saker i sitt liv, säger Massimiliano.

-----

I Levate, ett samhälle strax utanför Bergamo, bor Paolo Lorenzi. Från husets uteplats, bortanför grönskande fält, kan man skymta Città Alta, den äldre, historiska delen av staden Bergamo. Hemmet är fyllt av alla möjliga grejer med Atalantatema: tavlor, prydnader, böcker, ståbord, dörrmattor, espressokoppar och en stor samling av gamla matchtröjor. I huset finns också flera detaljer som symboliserar Atalantas Europa League-titel, även om Paolo själv inte kunde åka på finalen. Hans son skulle opereras, annars är det sällsynt att Paolo missar några av Atalantas matcher.

Som 58-åring och livslång Atalantasupporter har Paolo varit med och bevittnat stora förändringar av såväl klubbens sportsliga som supportermässiga karaktär. Någonting som likväl har bestått under åren är det egna supporterskapet och vänskapen med likasinnade. Daniele Belotti och Manuel Colombo har, precis som Paolo, varit supportrar till klubben länge. Daniele har haft säsongskort i 50 år.
– Vid mitt första besök, som åttaåring, blev jag fascinerad av supportrarna i Curva Nord. Fotbollen var inte så bra på den tiden, vi pendlade mellan Serie A och Serie B, till och med en säsong i Serie C. Så då var det snarare supportrarna som väckte min nyfikenhet, berättar Daniele och får medhåll från Paolo som har samma erfarenhet.

Daniele berättar att fram till för ungefär tre år sedan, var det alltid fler supportrar till storlagen Milan, Inter och Juventus om du ställde frågan i en skolklass i Bergamo. Förr hejade man på Atalanta också, men det var inte det primära favoritlaget. Manuel bryter in för en liknelse:
– Jag gillar inte det här med att ha flera lag. Du kan bara ha en mamma, säger han.

Daniele beskriver det på ett annat sätt:
– En man eller en kvinna kan bara ha en fru eller make, men hen kan ha tio älskare. Men så fungerar det inte i fotbollen, du kan bara ha en kärlek i fotbollen.

Runt det stora träbordet, täckt av en Atalantaduk, ligger ett gäng böcker utspridda. Daniele har skrivit dem alla, och de handlar om just Atalantasupportrar. I ett virrvarv av italienska och engelska berättar Daniele, Paolo och Manuel om innehållet i böckerna. Manuel pekar glatt ut en sida som han själv finns med på.

Med 50 års erfarenhet av Atalantas läktare kan Daniele berätta om två stora förändringar: Färre våldsamheter och färre bortasupportrar. Främst har det att göra med att italienska myndigheter har skärpt kontrollen runt landets fotbollsmatcher. Inför varje match tas beslut om bortasupportrar ska tillåtas eller inte. De skärpta reglerna gäller också straff mot enskilda individer. Daniele tar upp en vattenflaska från bordet.
– Nu räcker det att du kastar in en sådan här så kan du som supporter bli avstängd i ett år. En sådan här liten flaska bara. Så var det inte förr, berättar han och ställer ner flaskan.

När Daniele pratar om Atalantas supportrar gör han det med stolthet i blicken. Han berättar om en supporterskara som enligt honom, till skillnad från i många storklubbar, inte blivit infiltrerad av organiserad brottslighet. Han berättar om La festa della Dea, en flera dagar lång festival som Atalantas supportrar arrangerade under några års tid. Alla pengar som tjänades in under festivalen gick på ett eller annat sätt tillbaka till staden eller klubben.
– Inte en enda euro hamnade i egen ficka hos arrangörerna, hos supportrarna. Inte en enda, säger han.

Festivalen är ett minne blott sedan några år tillbaka, främst för att supportergrupperna internt blivit mer splittrade och saknar en tydlig ledare. Supportrarna arrangerar dock fortsatt många mindre event, för att ge tillbaka till samhället och för att samlas. I maj var flera event planerade för att fira årsdagen av Atalantas historiska Europa League-titel, men dessa ställs in med anledning av dödsfallet av Riccardo Claris.

Manuel plockar fram någonting ur en påse som han vill visa. I en liten glaskupa på en stomme av trä finns en bit betong och en bit av ett järnrör. Det är delar av Atalantas arena innan den renoverades. Manuel har gått i pension och mycket av tiden spenderar han med Atalantarelaterade aktiviteter. Så ofta som frun Stefania Colombo tillåter, vilket visar sig vara ganska ofta. För att få tag i de små delarna från den gamla arenan lämnade han ett bröllopsdagsfirande, 20 utlovade minuter borta blev dryga timmen medan Stefania väntade i bilen.

– Och när vi gifte oss tog vi våra bröllopsbilder på Zingonia (Atalantas träningsanläggning reds. anm), berättar Manuel. Stefania som har suttit med och lyssnat, fyller i:
– Det är sant. Jag tror vi har typ en bild från kyrkan och 30 från Zingonia.

När förmiddagen har glidit in i eftermiddag dyker Angelo Dossi upp på Paolos uteplats. Det tar inte många minuter innan han och Manuel är djupt försjunkna i en diskussion om Atalantas pågående säsong.

Angelo är vän med Paolo sedan studietiden och med i supporterföreningen ATA. Han lyfter fram Atalanta som en samlingspunkt för vänskapen.
– Vi är många som har varit vänner länge men där livet har tagit oss i olika riktningar. Atalanta ger oss någonting att samlas kring, för livet förändras men inte vår passion för Atalanta. Det är kul att vinna, men kommer vi tia i tabellen nästa år kommer det inte spela någon roll. Vi kommer fortsätta förnya våra säsongskort oavsett vad, säger han.

Angelo nämner det som många andra säger om människor från Bergamo: det är ett folk som arbetar hårt och finner stolthet i sitt arbete. Men han berättar också om ytterligare en del av bergamaskernas identitet: balans. Han illustrerar det genom att beskriva relationen mellan tränaren Gasperini, ägaren Percassi och klubben.
– De är visionärer, och Percassi är också en entreprenör. Han ser till att vi har en balans i ekonomin. Det är avgörande för att Atalanta ska utvecklas hållbart, och det rimmar väl med vår identitet som invånare. Vi vill jobba hårt och vara i balans. Vi som folk vill inte sväva iväg, säger han.

Likt Daniele beskriver Angelo Atalantasupportrarna, men kanske främst Bergamoborna, som människor som vill hjälpa till.
– Det här är ett rikt område men det är inte ett egoistiskt område. Vi vill alltid hjälpa “den andre”. Det är det som karaktäriserar oss, säger Angelo

---------

Måndag 20.45 ställs Atalanta mot huvudstadslaget Roma på hemmaplan. Det är en viktig match som kommer att vara avgörande för båda lagens chanser att få spela ute i Europa nästa säsong. Runt arenan är barer och kaféer fyllda med supportrar som laddar upp för matchen. Öl säljs på löpande band och serveras i plastmuggar som besökarna tar med sig ut på gatan.

Andrea Pizzoglio och vännerna Lorenzo Pezzotta, Christian Rossi, Marco Morosini och Francesco Covelli har alla säsongskort på Gewiss Stadium där Atalanta spelar sina matcher. De sammanstrålar på Morla Bistro, en pub några hundra meter från arenan. Utomhus samlas människor i blåsvarta halsdukar och grillen går varm för att sälja den klassiska matchdagsmaten: bröd med fläskkött, stekt lök och ketchup, senap eller majonnäs. Inomhus ringlar sig kön lång av personer som vill köpa en matbiljett och en öl.

Förväntan ligger i den fuktiga kvällsluften. Himlen börjar täckas av moln och vittnar om att det finns risk för regn. Vännerna pratar med lågmälda röster om känslorna inför dagens match. Ingen vågar säga att de tror på vinst. Som Atalantasupporter har man inte för vana att åka till arenan och tro att man kommer vinna. Trots klubbens framgångar de senaste åren är man försiktiga med att tro, men kanske vågar man hoppas mer än tidigare.

När maten är uppäten och ölen slut i glasen, rör sig vännerna ännu närmare arenan. Villa Sport Caffé är, precis som föregående pub, full av förväntansfulla supportrar. Inomhus är alla sittplatser upptagna, på tv-apparaterna sänds matchen mellan Venezia och Fiorentina och samtalen flödar i takt med ölbeställningarna. Många, precis som Andrea och vännerna, väljer att ta med sig sin öl ut på gatan. Här är man så nära arenan att man har den precis över gatan.

Precis som de flesta Atalantasupportrar beskriver vännerna vinsten i Europa League som livsomvälvande. Lorenzo viker upp byxbenet och visar en tatuering. Det är Europa League-pokalen och Francescos ansikte. Ett vad vännerna emellan. För många Atalantasupportrar var den titeln så osannolik. Klubben hade ju inte vunnit någon sedan 1963, långt innan någon av vännerna föddes och aldrig internationellt. De senaste åren har inneburit några finalförluster i den inhemska cupen, Coppa Italia, och har gjort en supporterskara ovana vid att vinna ännu mer försiktiga med att ta ut segern i förskott. Det gör titeln i Europa League om än ännu större.

Med en kvart kvar till matchstart blir det glesare med människor utanför puben. Fler och fler försvinner in genom de olika ingångarna till arenan. Andrea ger vännerna ett kort handslag och går till sin entré ensam. Alla i kompisgänget är runt 30 år gamla, men Andrea står ut eftersom han “bara” haft sitt säsongskort sedan tonåren. För att få ett i någon av “curvorna” där hans vänner har plats, ska man ha haft det sedan lång tid tillbaka. Enligt Andrea och vännerna är det i princip när en person dör som de lämnar ifrån sig sitt säsongskort på Curva Nord.

När matchen mellan Atalanta och Roma startar gör den det till en ovanligt tyst ljudkuliss. Romasupportarna är avstängda och inte på plats, Atalantasupportrarna är tysta. Arenan är vanligtvis fylld av sånger och ramsor, men inte den här gången. De olika supportergrupperna må vara splittrade i vissa frågor, men i valet att hedra avlidna vännen Riccardo Claris med tystnad, står supportrarna enade.

“Bortryckt från en värld utan samvete, ekar din frånvaro i tystnaden. Hej då Claris”. Det är vad som står på en stor banderoll i Curva Nord, där Riccardo Claris brukade stå.

Varje gång tidigare Atalantaspelaren Gianluca Mancini får bollen utbryter burop från publiken. När domaren dömer till Romas fördel ljuder busvisslingar. Ett gäng skanderar en kort ramsa svordomar, “Roma merda” mot motståndarna. Annars ekar tystnaden bland de 23 249 åskådarna.

Atalanta vinner matchen med 2–1 efter mål av Ademola Lookman och Ibrahim Sulemana. Den senare blir en osannolik matchhjälte eftersom han under säsongen har haft väldigt sparsamt med speltid. Det är inte en spelare som får många chanser i startelvan, utan en som jobbar i det tysta på träning. En passande matchhjälte i Bergamo, staden som värderar det hårda arbetet så högt.