England
2010-04-11 19:35
Confessions of a sports addict
”Allt kulminerade igår kväll, när jag på allvar funderade på att strunta i mina vänner för att i stället kunna maximera kvällen med PSG-Bordeaux, Fiorentina-Inter och El Clásico”
Henrik Örtenvik
11 kommentarer
Det var en höstnatt förra året. Jag, min fru och vår nära vän kom hem efter en kväll på stan. Klockan hade tickat in på småtimmarna när vi tog av oss ytterkläderna, förberedde några mackor och hällde upp några glas mjölk. Jag tänkte högt: ”Undrar hur det går för Islanders mot Boston?”, och så öppnade jag www.nhl.com och konstaterade att Islanders ledde med 3-0.
Min vän skrattar högt, ett instinktivt skratt som jag hört så många gånger förut. Han skakar på huvudet medan han plockar fram pålägg från kylen och undrar hur all denna sport får plats i mitt huvud. För det är ju inte så att jag är något NHL-freak. Men hyfsad koll har jag. Och Islanders har alltid varit mitt lag.
Hockeyn var den första kärleken, vilket lätt händer för pojkar som växer upp i Västerbotten och Norrbotten som båda saknar fotbollslag i de högre divisionerna. Engelska ligan upptäckte jag via Tipsextra. I dag är jag inte helt säker på exakt när det skedde, men jag minns att det var i ettan eller tvåan av grundskolan när jag, i stället för att skriva mitt eget namn, skrev ”Clive Allen” på en lapp och satte den på min bänk.
Tottenham var således min första fotbollskärlek. I dag är jag även en hängiven Intersupporter, efter att ha sett Unu Kryss Due på Tv3 under tidigt 90-tal. När jag skriver detta önskar jag nästan att fanatismen stannar där. Men det gör den ju såklart inte.
I dag sänder Tv3 mest skräp, men under 90-talet sände de, förutom Serie A, även NBA på helgerna. Dessa sändningar och Plannjas framgångar i Basketligan gjorde så att basketintresset spred sig som en löpeld i Luleå. Många många raster stack vi till sporthallen och spelade basket innan vi, antagligen svettiga och ofräscha, återvände till klassrummet.
I dag följer jag basketligan med ett svalt intresse, men NBA-intresset har hållit sig vid liv alla dessa år. Jag pushade för att vi skulle ha en Ussports-sida på SvenskaFans.com och det har vi sedan två år tillbaka. Men... det stannar såklart inte här.
Min farmor har bott i Solna under hela mitt liv och började tidigt att indoktrinera mig med AIK-souvenirer. Varför vet jag inte riktigt. Hur som helst så lockade det. Varken Skellefteå eller Luleå hade något fotbollslag värt att lägga energin på, men det hade ju AIK. Och som en följd av denna vurm för AIK blev jag också intresserad av AIK:s hockeylag, vid sidan om Skellefteå Hockey, som det då hette.
Många som följer ett visst lag följer bara det laget och inget annat. Detta kan jag avundas och respektera, men jag är verkligen inte sådan. För detta har jag fått en hel del pikar om att jag inte är ”äkta” och så vidare. Men jag vill tro att jag, även alla som känner mig kanske inte håller med, har ett stort hjärta som rymmer många lag. Har jag möjlighet, likt en dag som denna när jag ”bara” har långpass med Team Stockholm Marathon på schemat, så ser jag det mesta. Måhända inte med fullt fokus, men det är på i bakgrunden medan jag läser eller jobbar i soffan.
På helgen kan det därför bli många, många matcher i soffan – särskilt om frun är bortrest eller jobbar. Inte så att jag inte har en tålmodig fru, för det har jag fanimej. Hon hänger med, har lite svårt för Michael Dawson, älskade Julio Cruz och blev mäkta besviken när han gick till Lazio inför årets säsong.
Hur som helst, allt kulminerade igår kväll, när jag på allvar funderade på att strunta i mina vänner för att i stället kunna maximera kvällen med PSG-Bordeaux, Fiorentina-Inter och El Clásico. Tre vänner har ett band och skulle spela igår ikväll här i Uppsala. När speltiden 21.10 först annonserades fick jag kalla kårar. Hur-ska-jag-få-ihop-det-här?
När jag igår hörde av mig och undrade om samma tid fortfarande gällde meddelade en av mina vänner att spelningen sulle börja klockan 23. Jag tänkte: ”Perfekt! Då missar jag ”bara” andra halvlek av den spanska superdrabbningen.” Väl där på spelningen så njöt jag. En kall i handen, goda vänner som sjunger fint och allt kändes bara så härligt avslappnat, långt ifrån den uppstressade stämningen framför TV:n. Jag tänkte: ”Vad fan håller jag på med?”.
Jobbar man 40-50 timmar per vecka som en vanlig "Svensson" så har man sina ups and downs. Ibland är det för stressigt, ibland är det lugnt. Nu när jag har det superstressigt på jobbet är det ju tanken att sport ska vara rekreation och avslappning. Men när alla ligor i alla sporter går in i sina slutspurter samtidigt så blir det för mycket. För mycket känslor, för mycket irritation som inte vägs upp av den glädje som rimligtvis kommer emellanåt då man följer så många olika lag som jag gör.
När jag satt där och tittade på mina vänner började jag tänka framåt. Borde jag inte lägga in mig på någon sorts avväjningsklinik och sitta där i en cirkel, precis som man ser i filmer och tv-serier, och säga: ”Hej, jag heter Henrik och jag är en sportoholic”. För detta kan väl inte fortgå hela livet? Jag blir bara äldre och så småningom kommer jag, förhoppningsvis, få barn. Vad händer då med alla prioriteringar och intressen?
Jag misstänker att min kära fru inte blir lika förstående om denna sportbevakning fortsätter när man helt plötsligt måste sätta en liten knodd i första hand.
Kanske får jag starta en Facebookgrupp som terapeutiskt redskap (jag misstänker att en Sportavvänjningsklinik inte finns). Men först: Tottenham mot Portsmouth.
Min vän skrattar högt, ett instinktivt skratt som jag hört så många gånger förut. Han skakar på huvudet medan han plockar fram pålägg från kylen och undrar hur all denna sport får plats i mitt huvud. För det är ju inte så att jag är något NHL-freak. Men hyfsad koll har jag. Och Islanders har alltid varit mitt lag.
Hockeyn var den första kärleken, vilket lätt händer för pojkar som växer upp i Västerbotten och Norrbotten som båda saknar fotbollslag i de högre divisionerna. Engelska ligan upptäckte jag via Tipsextra. I dag är jag inte helt säker på exakt när det skedde, men jag minns att det var i ettan eller tvåan av grundskolan när jag, i stället för att skriva mitt eget namn, skrev ”Clive Allen” på en lapp och satte den på min bänk.
Tottenham var således min första fotbollskärlek. I dag är jag även en hängiven Intersupporter, efter att ha sett Unu Kryss Due på Tv3 under tidigt 90-tal. När jag skriver detta önskar jag nästan att fanatismen stannar där. Men det gör den ju såklart inte.
I dag sänder Tv3 mest skräp, men under 90-talet sände de, förutom Serie A, även NBA på helgerna. Dessa sändningar och Plannjas framgångar i Basketligan gjorde så att basketintresset spred sig som en löpeld i Luleå. Många många raster stack vi till sporthallen och spelade basket innan vi, antagligen svettiga och ofräscha, återvände till klassrummet.
I dag följer jag basketligan med ett svalt intresse, men NBA-intresset har hållit sig vid liv alla dessa år. Jag pushade för att vi skulle ha en Ussports-sida på SvenskaFans.com och det har vi sedan två år tillbaka. Men... det stannar såklart inte här.
Min farmor har bott i Solna under hela mitt liv och började tidigt att indoktrinera mig med AIK-souvenirer. Varför vet jag inte riktigt. Hur som helst så lockade det. Varken Skellefteå eller Luleå hade något fotbollslag värt att lägga energin på, men det hade ju AIK. Och som en följd av denna vurm för AIK blev jag också intresserad av AIK:s hockeylag, vid sidan om Skellefteå Hockey, som det då hette.
Många som följer ett visst lag följer bara det laget och inget annat. Detta kan jag avundas och respektera, men jag är verkligen inte sådan. För detta har jag fått en hel del pikar om att jag inte är ”äkta” och så vidare. Men jag vill tro att jag, även alla som känner mig kanske inte håller med, har ett stort hjärta som rymmer många lag. Har jag möjlighet, likt en dag som denna när jag ”bara” har långpass med Team Stockholm Marathon på schemat, så ser jag det mesta. Måhända inte med fullt fokus, men det är på i bakgrunden medan jag läser eller jobbar i soffan.
På helgen kan det därför bli många, många matcher i soffan – särskilt om frun är bortrest eller jobbar. Inte så att jag inte har en tålmodig fru, för det har jag fanimej. Hon hänger med, har lite svårt för Michael Dawson, älskade Julio Cruz och blev mäkta besviken när han gick till Lazio inför årets säsong.
Hur som helst, allt kulminerade igår kväll, när jag på allvar funderade på att strunta i mina vänner för att i stället kunna maximera kvällen med PSG-Bordeaux, Fiorentina-Inter och El Clásico. Tre vänner har ett band och skulle spela igår ikväll här i Uppsala. När speltiden 21.10 först annonserades fick jag kalla kårar. Hur-ska-jag-få-ihop-det-här?
När jag igår hörde av mig och undrade om samma tid fortfarande gällde meddelade en av mina vänner att spelningen sulle börja klockan 23. Jag tänkte: ”Perfekt! Då missar jag ”bara” andra halvlek av den spanska superdrabbningen.” Väl där på spelningen så njöt jag. En kall i handen, goda vänner som sjunger fint och allt kändes bara så härligt avslappnat, långt ifrån den uppstressade stämningen framför TV:n. Jag tänkte: ”Vad fan håller jag på med?”.
Jobbar man 40-50 timmar per vecka som en vanlig "Svensson" så har man sina ups and downs. Ibland är det för stressigt, ibland är det lugnt. Nu när jag har det superstressigt på jobbet är det ju tanken att sport ska vara rekreation och avslappning. Men när alla ligor i alla sporter går in i sina slutspurter samtidigt så blir det för mycket. För mycket känslor, för mycket irritation som inte vägs upp av den glädje som rimligtvis kommer emellanåt då man följer så många olika lag som jag gör.
När jag satt där och tittade på mina vänner började jag tänka framåt. Borde jag inte lägga in mig på någon sorts avväjningsklinik och sitta där i en cirkel, precis som man ser i filmer och tv-serier, och säga: ”Hej, jag heter Henrik och jag är en sportoholic”. För detta kan väl inte fortgå hela livet? Jag blir bara äldre och så småningom kommer jag, förhoppningsvis, få barn. Vad händer då med alla prioriteringar och intressen?
Jag misstänker att min kära fru inte blir lika förstående om denna sportbevakning fortsätter när man helt plötsligt måste sätta en liten knodd i första hand.
Kanske får jag starta en Facebookgrupp som terapeutiskt redskap (jag misstänker att en Sportavvänjningsklinik inte finns). Men först: Tottenham mot Portsmouth.
