England
2010-04-14 15:41
North London Derby: Om att hata
Hat är ett starkt ord, i förlängningen mår man inte bra av att hata för mycket men ibland kanske det är ok, t.ex. när ett North London Derby väntar bakom hörnet.
Oscar Öberg
21 kommentarer
Ok, vi river av några fakta först. Sedan deras första ligamöte 1909 så har det spelats 164 tävlingsmatcher, Arsenal har vunnit 68, Spurs 50 och 46 matcher har slutat oavgjort.
Hyfsat jämnt kan tyckas. Men sedan Premier Leagues start har Arsenal dominerat, speciellt senaste decenniet har varit synnerligen mörkt för Spurs.
Daniel Levy har ofta legat sömnlös.
Men vad är det som gör att det finns ett lätt hat i luften då dessa klubbar möts?
Den enklaste förklaringen är givetvis läget på arenorna. När Arsenal bytte arena från Manor Ground till Highbury 1913 var det plöstligt gångavstånd mellan arenorna, en naturlig rivalitet inleddes.
Men det som kom att definiera klubbarnas relation, det som verkligen fick den där rivaliteten att lätt spåra, var den där omröstningen 1919, den gången då Spurs skickades ner till division 2 medan Arsenal tog steget upp.
Bakgrunden var att ligorna tog en paus 1915 pga första världskriget och när de skulle startas upp igen hade man bestämt att högsta ligan skulle utökas med två lag. Det mest naturliga hade kanske varit att behålla de två lagen som var på nedflyttningsplats i division 1 dvs Chelsea och Spurs, men nej, det skulle bli omröstning om saken, lagen som slutat utanför topp-2 i division 2 fick alltså en chans att ansöka om en plats.
Chelsea fick inte helt oväntat stanna kvar i högsta divisionen men på något sätt lyckades Arsenal - som slutat på femte plats i division 2 - mer röster än Spurs och därmed den sista platsen till division 1.
Under alla år har det funnits konspirationsteorier om hur det gick till, om hur Arsenals ordförande sir Henry Norris lyckades muta de röstande vilket dock inte bevisats.
Vad som exakt gjorde att utslaget blev som det blev är enbart en höftning men en stor anledning var förmodligen sir Henrys vänskap med ligapresidenten John McKenna som stödde Arsenals ansökan och menade att de pga sin historia i högsta ligan var värda den sista platsen.
Arenabytet plus omröstningen är kanske de två största anledningarna till att derbyt har fått den karaktär det fått, orsaken till att folk i nutid som inte har en aning om uppkomsten av rivaliteten skriker 'Judas' till Sol Campbell, att en hel stadsdel eldas igång ett par gånger varje år.
För ogillandet har indoktrinerats hos fansen, ibland växer det t.o.m. till hat även fast orsaken till hatet är alltifrån rationellt. Men fotboll är inte alltid rationellt, vi styrs av känslor och på samma sätt som det är tragiskt att man 'hatar' ett lag så är det även de gånger man känner att man lever lite extra.
Så visst, när matchen är över, när man har lugnat ner sig, när den rationella delen av ens hjärna tar över, då kan man ta ett steg tillbaka och låta hatet bli någon form av ogillande men så länge matchen är igång är det ok att känna ett litet lätt hat.
Eller?
Hyfsat jämnt kan tyckas. Men sedan Premier Leagues start har Arsenal dominerat, speciellt senaste decenniet har varit synnerligen mörkt för Spurs.
Daniel Levy har ofta legat sömnlös.
Men vad är det som gör att det finns ett lätt hat i luften då dessa klubbar möts?
Den enklaste förklaringen är givetvis läget på arenorna. När Arsenal bytte arena från Manor Ground till Highbury 1913 var det plöstligt gångavstånd mellan arenorna, en naturlig rivalitet inleddes.
Men det som kom att definiera klubbarnas relation, det som verkligen fick den där rivaliteten att lätt spåra, var den där omröstningen 1919, den gången då Spurs skickades ner till division 2 medan Arsenal tog steget upp.
Bakgrunden var att ligorna tog en paus 1915 pga första världskriget och när de skulle startas upp igen hade man bestämt att högsta ligan skulle utökas med två lag. Det mest naturliga hade kanske varit att behålla de två lagen som var på nedflyttningsplats i division 1 dvs Chelsea och Spurs, men nej, det skulle bli omröstning om saken, lagen som slutat utanför topp-2 i division 2 fick alltså en chans att ansöka om en plats.
Chelsea fick inte helt oväntat stanna kvar i högsta divisionen men på något sätt lyckades Arsenal - som slutat på femte plats i division 2 - mer röster än Spurs och därmed den sista platsen till division 1.
Under alla år har det funnits konspirationsteorier om hur det gick till, om hur Arsenals ordförande sir Henry Norris lyckades muta de röstande vilket dock inte bevisats.
Vad som exakt gjorde att utslaget blev som det blev är enbart en höftning men en stor anledning var förmodligen sir Henrys vänskap med ligapresidenten John McKenna som stödde Arsenals ansökan och menade att de pga sin historia i högsta ligan var värda den sista platsen.
Arenabytet plus omröstningen är kanske de två största anledningarna till att derbyt har fått den karaktär det fått, orsaken till att folk i nutid som inte har en aning om uppkomsten av rivaliteten skriker 'Judas' till Sol Campbell, att en hel stadsdel eldas igång ett par gånger varje år.
För ogillandet har indoktrinerats hos fansen, ibland växer det t.o.m. till hat även fast orsaken till hatet är alltifrån rationellt. Men fotboll är inte alltid rationellt, vi styrs av känslor och på samma sätt som det är tragiskt att man 'hatar' ett lag så är det även de gånger man känner att man lever lite extra.
Så visst, när matchen är över, när man har lugnat ner sig, när den rationella delen av ens hjärna tar över, då kan man ta ett steg tillbaka och låta hatet bli någon form av ogillande men så länge matchen är igång är det ok att känna ett litet lätt hat.
Eller?
