England
2010-04-19 09:00
The Notebook - vecka 15
Det skrivs om DNA, hårtofsar, kyssar från Neville och andra intressanta ämnen i denna veckas the Notebook.
Oscar Öberg
Ett par saker vi noterat efter helgen som gått
Tottenhams DNA verkar ha förändrats
Uppfattningen de flesta har haft om Spurs är att det legat något mysko i deras DNA, en känsla av att lagets ledord varit 'sämst när det gäller'.
Att de nu är uppe på fjärdeplatsen efter två segrar mot Arsenal och Chelsea gör dock att det känns motiverat att kanske omvärdera denna uppfattning något.
För Redknapp har nu lyckas injicera en dos med självförtroende i det talangfulla spelarmaterialet Spurs har, de har de senaste månaderna spelat med en självklarhet som inte riktigt funnits där tidigare.
Spelare har klivit fram: Bale har utvecklats till en läskigt bra ytter, Dawson är plötsligt en ledare i världsklass, Gomes agerar mänsklig vägg på daglig basis och Modric är på ständigt lekhumör.
För att ta nästa steg så krävs dock en CL-plats, för att inte stoppa utvecklingen måste Champions League hymnen ljuda på White Hart Lane nästa säsong.
Annars står vi där som vanligt då vi sammanfattar säsongen och talar om spöken, skumt DNA och saker som sitter i väggarna. Det är lite tröttsamt va?
En lite kittlande tanke
Jag såg matchen mellan Blackburn och Everton med en Everton-supporter och han berättade en intressant sak för mig.
Tydligen är det så att från och med 1 januari i år har Mikel Arteta levt fem år i England, tillräckligt för att han ska kunna bli uppkallad av Capello då han inte spelat någon landskamp för Spanien på seniornivå.
Är det fel rent moraliskt? Svår fråga, visst känns det lite skumt men om det är mer skumt än att Capello tränar Englands landslag eller att Drogba spelar för Elfenbenskusten - där han enbart bodde tills han var fem år - vet jag inte riktigt.
Nu kanske inte ens Arteta vill detta, Capello kanske inte anser att han är bra nog för att komma med i truppen och kanske har Englands folk lite problem med att acceptera en Arteta i startelvan.
En sak är dock säker, Arteta skulle vara den mest bollsäkre mittfältaren i landslaget, hans attribut finns inte för närvarande i Capellos trupp och spelare som kan tillföra en extra dimension bör alltid vara intressanta för landslaget.
Chansen att vi får se Arteta i den engelska landslagsdräkten är väl lika stor som chansen att vi får se Gary Neville ta på sig en Liverpool-tröja.
Hursomhelst är det en lite kittlande tanke.
Den där lilla hårtofsen
Jag vet inte om det jag som har missat det tidigare eller om det är ett nytt påfund hos Kieran Richardson, men i matchen mot Burnley så hade han en Anakin Skywalker inspirerad hårtofs.
Lite skoj? Jo. Klädsamt? Njaaa.
Tofsen kanske funkar i en galax långt, långt borta men i vår galax så kommer det nog ta ett tag innan små hårtofsar kommer vara 'the shit'.
Ett par spelare som bör lyftas fram
Michael Dawson, Heurelho Gomes, Luka Modric, Charles N'Zogbia och Matt Taylor får ursäkta, trots fina insatser av de nämnda spelarna är jag tvungen att lyfta fram två andra spelare efter denna helg.
Paul Scholes
När Manchesterderbyt avgjordes på övertid fanns det få människor man unnade det mer än Paul Scholes, den rödlätte och ödmjuke engelsmannen som tills dess varit precis i sitt passningsspel, tagit kampen och stått rätt i defensiven.
Som belöning fick han en puss av Gary Neville. Trevligt...
Att sir Alex är ett stort fan av rutin visste vi, att han dock skulle starta med alla gamla godingar - dvs. Scholes, Giggs och Neville - var dock inte helt självklart och hade matchen slutat annorlunda kanske man hade ifrågasatt varför Carrick och Nani bänkades.
Men den sentimentala delen av mig gillade vad jag såg, speciellt när även Vieira blev inbytt en bit in i andra halvlek, det var som att färdas tillbaka till dinosauriernas tid när man såg dueller mellan han och Scholes.
För ett par år sedan sa Scholes:
- There was always going to be a time when someone came in who's young and sprightly, with a lot of ability and will keep you out of the team. I know there probably isn't that much time left, so you have to try to enjoy it as much as you can, coming to training, playing games.
Den tiden har inte kommit riktigt, riktigt än.
Gareth Bale
I Spurs är det ett par spelare som visat att fotboll är till mångt och mycket en fråga om självförtroende. Ett exempel är Gareth Bale.
När man ett tag trodde att hans vinstfria streak skulle knäcka killen så reste han sig, fick självförtroende och idag är han faktiskt inte jättelångt ifrån att definieras som världsklasspelare.
För det obehagliga för alla motståndare är att han är så komplett. Under en match springer han mest, han utmanar, han tacklas och han serverar mackor till alla som är intresserade.
Nu har han dessutom börjat göra mål, det är riktigt obehagligt.
Mot Chelsea var han bäst på planen, att hans facit stannade vid bara ett mål berodde bl.a. på att super Pav inte var så super i sina avslutningar.
'He can play left-back or wide left in midfield, he's six foot and has great a physique. He can run all day, has an unbelievable left foot, has skill and his heading is top-class - he can do everything,' sa Redknapp angående Bale för ett par veckor sedan.
Superlativen lär inte ha minskat efter förra veckans insatser.
Inte ens nära
John Terry
För ett halvår sedan var JT bland de första spelarna man kritade ner i sitt världslag, en back med ledaregenskaper, spelsinne och tajming i sina tacklingar.
Just nu tajmas inte mycket rätt.
Harmoni är lite av en nyckel för att leverera, om Terry varit i harmoni under vintern/våren 2010 hade nog ligaguldet varit säkrat nu för Chelsea men det är alltid lätt att säga om...
Citat
'In over 23 years at United it is the first time we have played City when they have a chance of actually achieving something.'
Sir Alex inför Manchesterderbyt, avdelning en lektion i hur man förminskar ett lag
Tottenhams DNA verkar ha förändrats
Uppfattningen de flesta har haft om Spurs är att det legat något mysko i deras DNA, en känsla av att lagets ledord varit 'sämst när det gäller'.
Att de nu är uppe på fjärdeplatsen efter två segrar mot Arsenal och Chelsea gör dock att det känns motiverat att kanske omvärdera denna uppfattning något.
För Redknapp har nu lyckas injicera en dos med självförtroende i det talangfulla spelarmaterialet Spurs har, de har de senaste månaderna spelat med en självklarhet som inte riktigt funnits där tidigare.
Spelare har klivit fram: Bale har utvecklats till en läskigt bra ytter, Dawson är plötsligt en ledare i världsklass, Gomes agerar mänsklig vägg på daglig basis och Modric är på ständigt lekhumör.
För att ta nästa steg så krävs dock en CL-plats, för att inte stoppa utvecklingen måste Champions League hymnen ljuda på White Hart Lane nästa säsong.
Annars står vi där som vanligt då vi sammanfattar säsongen och talar om spöken, skumt DNA och saker som sitter i väggarna. Det är lite tröttsamt va?
En lite kittlande tanke
Jag såg matchen mellan Blackburn och Everton med en Everton-supporter och han berättade en intressant sak för mig.
Tydligen är det så att från och med 1 januari i år har Mikel Arteta levt fem år i England, tillräckligt för att han ska kunna bli uppkallad av Capello då han inte spelat någon landskamp för Spanien på seniornivå.
Är det fel rent moraliskt? Svår fråga, visst känns det lite skumt men om det är mer skumt än att Capello tränar Englands landslag eller att Drogba spelar för Elfenbenskusten - där han enbart bodde tills han var fem år - vet jag inte riktigt.
Nu kanske inte ens Arteta vill detta, Capello kanske inte anser att han är bra nog för att komma med i truppen och kanske har Englands folk lite problem med att acceptera en Arteta i startelvan.
En sak är dock säker, Arteta skulle vara den mest bollsäkre mittfältaren i landslaget, hans attribut finns inte för närvarande i Capellos trupp och spelare som kan tillföra en extra dimension bör alltid vara intressanta för landslaget.
Chansen att vi får se Arteta i den engelska landslagsdräkten är väl lika stor som chansen att vi får se Gary Neville ta på sig en Liverpool-tröja.
Hursomhelst är det en lite kittlande tanke.
Den där lilla hårtofsen
Jag vet inte om det jag som har missat det tidigare eller om det är ett nytt påfund hos Kieran Richardson, men i matchen mot Burnley så hade han en Anakin Skywalker inspirerad hårtofs.
Lite skoj? Jo. Klädsamt? Njaaa.
Tofsen kanske funkar i en galax långt, långt borta men i vår galax så kommer det nog ta ett tag innan små hårtofsar kommer vara 'the shit'.
Ett par spelare som bör lyftas fram
Michael Dawson, Heurelho Gomes, Luka Modric, Charles N'Zogbia och Matt Taylor får ursäkta, trots fina insatser av de nämnda spelarna är jag tvungen att lyfta fram två andra spelare efter denna helg.
Paul Scholes
När Manchesterderbyt avgjordes på övertid fanns det få människor man unnade det mer än Paul Scholes, den rödlätte och ödmjuke engelsmannen som tills dess varit precis i sitt passningsspel, tagit kampen och stått rätt i defensiven.
Som belöning fick han en puss av Gary Neville. Trevligt...
Att sir Alex är ett stort fan av rutin visste vi, att han dock skulle starta med alla gamla godingar - dvs. Scholes, Giggs och Neville - var dock inte helt självklart och hade matchen slutat annorlunda kanske man hade ifrågasatt varför Carrick och Nani bänkades.
Men den sentimentala delen av mig gillade vad jag såg, speciellt när även Vieira blev inbytt en bit in i andra halvlek, det var som att färdas tillbaka till dinosauriernas tid när man såg dueller mellan han och Scholes.
För ett par år sedan sa Scholes:
- There was always going to be a time when someone came in who's young and sprightly, with a lot of ability and will keep you out of the team. I know there probably isn't that much time left, so you have to try to enjoy it as much as you can, coming to training, playing games.
Den tiden har inte kommit riktigt, riktigt än.
Gareth Bale
I Spurs är det ett par spelare som visat att fotboll är till mångt och mycket en fråga om självförtroende. Ett exempel är Gareth Bale.
När man ett tag trodde att hans vinstfria streak skulle knäcka killen så reste han sig, fick självförtroende och idag är han faktiskt inte jättelångt ifrån att definieras som världsklasspelare.
För det obehagliga för alla motståndare är att han är så komplett. Under en match springer han mest, han utmanar, han tacklas och han serverar mackor till alla som är intresserade.
Nu har han dessutom börjat göra mål, det är riktigt obehagligt.
Mot Chelsea var han bäst på planen, att hans facit stannade vid bara ett mål berodde bl.a. på att super Pav inte var så super i sina avslutningar.
'He can play left-back or wide left in midfield, he's six foot and has great a physique. He can run all day, has an unbelievable left foot, has skill and his heading is top-class - he can do everything,' sa Redknapp angående Bale för ett par veckor sedan.
Superlativen lär inte ha minskat efter förra veckans insatser.
Inte ens nära
John Terry
För ett halvår sedan var JT bland de första spelarna man kritade ner i sitt världslag, en back med ledaregenskaper, spelsinne och tajming i sina tacklingar.
Just nu tajmas inte mycket rätt.
Harmoni är lite av en nyckel för att leverera, om Terry varit i harmoni under vintern/våren 2010 hade nog ligaguldet varit säkrat nu för Chelsea men det är alltid lätt att säga om...
Citat
'In over 23 years at United it is the first time we have played City when they have a chance of actually achieving something.'
Sir Alex inför Manchesterderbyt, avdelning en lektion i hur man förminskar ett lag
