England
2010-04-26 09:00
The Notebook - vecka 16
Veckans the Notebook tar upp Burnley och Hulls trista uttåg ur PL, de mysko spyorna på Old Trafford, den ilskna svenskens humörproblem, Parkers euofori och Chelseas utskåpning av Stoke. Och ja, jag är medveten om att jag inte skrivit en rad om det fantastiska Second City derbyt men man kan inte hinna med allt. Tyvärr. Men nu har jag iallafall nämnt det. Det gör att jag får godkänt.
Oscar Öberg
4 kommentarer
Tack och adjö Burnley och Hull
Då blev det klart, Burnley och Hull gör Portsmouth sällskap ner till the Championship. Inte helt oväntat. Som vanligt jäkligt trist med uttåg.
Burnley har som inte riktigt hittat något stabilt spel under Brian Law, känslan är att han aldrig fick något grepp om spelartruppen, om han hade några goda idéer har han i vilket fall inte lyckats implementera dem. För hösten var bra, de spelade med en glöd och energi som överraskade många lag. De vann matcher.
Sedan kom januari, Coyle ut och Law in och ja, det var förmodligen huvudanledningen till att det gick som det gick. Att det kanske ändå inte räckt, med tanke på den hyfsat tunna truppen, hela vägen är en annan femma.
I Hulls fall så kan man spekulera om Brown kickades i fel läge, borde han ha kickats kanske han skulle ha blivit det innan säsongsstarten.
Att däremot ge han sparken då slutspurten satt igång, det kan man kanske i efterhand ifrågasätta. Men visst, det är alltid lätt att vara efterklok.
Som alla lag har dock både Burnley och Hull hunnit sätta sin prägel på ligan.
Phil Brown har – eventuellt - sjungit sig in i våra hjärtan, Stephen Hunt har irriterat en hel liga med sitt ettriga spel, Graham Alexander har visat att straffar kan vara vacker konst och Steven Fletcher har varit en trevlig bekantskap.
Tack och adjö Burnley och Hull. För denna gång.
Världens argaste människa...
...kan vara Sebastian Larsson. Han nallar iallafall på en topplacering.
Att vara arg, grining och gnällig kan ha sina fördelar. Det visar på att man bryr sig, att man hatar att förlora och älskar att vinna. Det är bra.
Tyvärr vet jag dock inte om det alltid i slutändan leder till en bättre prestation. Känslan är att energin kanaliseras lite fel hos den gode Sebbe ibland.
Måste man verkligen ha en 45 sekunders sekvens där man berättar för domaren att han tagit ett felbeslut angående ett inkast? Bör man löpa över hela planen i 90 km/h för att påpeka för en motståndare att han kanske gjorde en lite väl hård tackling? Kanske, kanske inte.
Det enda jag vet är att en viss herr Rooney lagt ner det där med att skrika på allt och alla. Han orkar inte längre. Det tar för mycket energi. Plötsligt - eller kanske inte helt plötsligt - är han en av världens bästa spelare.
Sebbe kanske inte blir bäst i världen men han gör sig nog själv en tjänst om han lär sig hantera sin ilska.
Sportdryck fällde Evra och Nani?
Det spyddes på ett par håll då United tog emot Spurs på OT. Var det en slump? Något skumt med maten? Eller något annat?
Sir Alex stod frågande efter matchen. Han hade ingen aning. Därför tänkte jag höfta iväg en teori. Jag tror att de handlar om sportdryckens påverkan.
Sportdryck bör man dricka istället för vatten då man motionerar i mer än 60 min. Iallafall enligt kostexpert Stefan Petersson. Vi behöver kolhydraterna som finns i sportdryck men för stort intag innebär dock att de stannar kvar längre i magsäcken och kan leda till illamående.
Det är vad jag tror drabbade både Evra och Nani. Ett vilt höftskott? Javisst. Men visst låter det lite logiskt?
Dagen då Scott Parker gladde en del människor
I någon pojklagsturnering har man gjort ett mål där man känt att världen stannat upp. Man har varit odödlig.
När Scott Parker dunkade in 3-2 målet, målet som säkrade West Hams fortsatta existens i PL, då var han odödlig. Och som han firade. Det var lite likt Tardellis firande efter hans mål i VM-finalen 82. Obegränsad glädje.
Parker ville omfamna hela världen, han lyckades nästan. Mest kärlek visade han världens snällaste Zola. Det var gåshud.
Det här med målskillnad
Jo, det här med målskillnad kan ju avgöra guldstriden. Det visste Ancelotti. Det visste Chelsea. Så vad gjorde de? Körde över Stoke med 7-0. 7-0. Ja, det tåls att upprepa.
Och det är inte första gången denna säsong. Både Sunderland och Villa har åkt på sju mål i baken då Chelsea stått på andra sidan. Chelsea anno 2010 är roligare än någonsin.
Då blev det klart, Burnley och Hull gör Portsmouth sällskap ner till the Championship. Inte helt oväntat. Som vanligt jäkligt trist med uttåg.
Burnley har som inte riktigt hittat något stabilt spel under Brian Law, känslan är att han aldrig fick något grepp om spelartruppen, om han hade några goda idéer har han i vilket fall inte lyckats implementera dem. För hösten var bra, de spelade med en glöd och energi som överraskade många lag. De vann matcher.
Sedan kom januari, Coyle ut och Law in och ja, det var förmodligen huvudanledningen till att det gick som det gick. Att det kanske ändå inte räckt, med tanke på den hyfsat tunna truppen, hela vägen är en annan femma.
I Hulls fall så kan man spekulera om Brown kickades i fel läge, borde han ha kickats kanske han skulle ha blivit det innan säsongsstarten.
Att däremot ge han sparken då slutspurten satt igång, det kan man kanske i efterhand ifrågasätta. Men visst, det är alltid lätt att vara efterklok.
Som alla lag har dock både Burnley och Hull hunnit sätta sin prägel på ligan.
Phil Brown har – eventuellt - sjungit sig in i våra hjärtan, Stephen Hunt har irriterat en hel liga med sitt ettriga spel, Graham Alexander har visat att straffar kan vara vacker konst och Steven Fletcher har varit en trevlig bekantskap.
Tack och adjö Burnley och Hull. För denna gång.
Världens argaste människa...
...kan vara Sebastian Larsson. Han nallar iallafall på en topplacering.
Att vara arg, grining och gnällig kan ha sina fördelar. Det visar på att man bryr sig, att man hatar att förlora och älskar att vinna. Det är bra.
Tyvärr vet jag dock inte om det alltid i slutändan leder till en bättre prestation. Känslan är att energin kanaliseras lite fel hos den gode Sebbe ibland.
Måste man verkligen ha en 45 sekunders sekvens där man berättar för domaren att han tagit ett felbeslut angående ett inkast? Bör man löpa över hela planen i 90 km/h för att påpeka för en motståndare att han kanske gjorde en lite väl hård tackling? Kanske, kanske inte.
Det enda jag vet är att en viss herr Rooney lagt ner det där med att skrika på allt och alla. Han orkar inte längre. Det tar för mycket energi. Plötsligt - eller kanske inte helt plötsligt - är han en av världens bästa spelare.
Sebbe kanske inte blir bäst i världen men han gör sig nog själv en tjänst om han lär sig hantera sin ilska.
Sportdryck fällde Evra och Nani?
Det spyddes på ett par håll då United tog emot Spurs på OT. Var det en slump? Något skumt med maten? Eller något annat?
Sir Alex stod frågande efter matchen. Han hade ingen aning. Därför tänkte jag höfta iväg en teori. Jag tror att de handlar om sportdryckens påverkan.
Sportdryck bör man dricka istället för vatten då man motionerar i mer än 60 min. Iallafall enligt kostexpert Stefan Petersson. Vi behöver kolhydraterna som finns i sportdryck men för stort intag innebär dock att de stannar kvar längre i magsäcken och kan leda till illamående.
Det är vad jag tror drabbade både Evra och Nani. Ett vilt höftskott? Javisst. Men visst låter det lite logiskt?
Dagen då Scott Parker gladde en del människor
I någon pojklagsturnering har man gjort ett mål där man känt att världen stannat upp. Man har varit odödlig.
När Scott Parker dunkade in 3-2 målet, målet som säkrade West Hams fortsatta existens i PL, då var han odödlig. Och som han firade. Det var lite likt Tardellis firande efter hans mål i VM-finalen 82. Obegränsad glädje.
Parker ville omfamna hela världen, han lyckades nästan. Mest kärlek visade han världens snällaste Zola. Det var gåshud.
Det här med målskillnad
Jo, det här med målskillnad kan ju avgöra guldstriden. Det visste Ancelotti. Det visste Chelsea. Så vad gjorde de? Körde över Stoke med 7-0. 7-0. Ja, det tåls att upprepa.
Och det är inte första gången denna säsong. Både Sunderland och Villa har åkt på sju mål i baken då Chelsea stått på andra sidan. Chelsea anno 2010 är roligare än någonsin.
