England
2010-04-30 13:53
Ett ögonblick...
... Erik Kruse vars lag sensationellt tog sig till final i Europa League genom att slå ut Hamburg i semifinalen.
Henrik Örtenvik
3 kommentarer
Jag måste fråga: hur känns det?!
- Det är svårt att beskriva känslan. Eufori blandad med en enorm tillfredsställelse. Jag har gråtit en gång tidigare när det kommer till fotboll, och det var när Sverige åkte ur EM 2000, men när Gera slog in 2-1 var det helt enkelt för mycket att bära på. Jag antar att det beskriver känslan bäst?
Vad hade du sagt om jag i höstas sade att ni i maj skulle spela final i Europa League?
- Jag hade ju definitivt inte trott på dig! Vi gled in som sjua, vi fick inleda i den tredje kvalomgången, och inte direkt med världens bredaste trupp. Sen tappade vi Andy Johnson och John Pantsil till svåra skador tidigt på säsongen och det var ju ingen direkt som trodde att Bobby "Four Goals" Zamora skulle vara något att lita på i målväg. Sett till förutsättningarna hade jag nog trott att du antingen var en obotlig optimist eller lite galen.
Berätta om er väg hit!
- Med nöje! Allt tog alltså sin början torsdagen den 30e juli borta i Litauen mot FK Vetra i den tredje kvalomgången. 5,900 själar fick se laget som nu spelar final vinna med 3-0. Slutsiffrorna skrevs till totalt 6-0. I den första omgången lottades vi mot ytterligare ett öststatslag, FC Amkar Perm. En något hårdare nöt att knäcka, men efter sammanlagt 3-2 var vi klara för gruppspelet. Det var här, i hemmamatchen den 20e augusti som Andy Johnson åkte på den där obehagliga knäskadan som hämmat honom hela säsongen.
I gruppspelet lottades vi mot CSKA Sofia, FC Basel och Roma. Första bortamatchen var givetvis extra spännande, Fulham skulle ju spela gruppspel i en stor europeisk turnering. Efter 1-1 borta i Bulgarien och ett tjusigt mål av Diomansy Kamara kändes det som att Fulham ändå hade något att bidra med i den här turneringen. Hemmaspelet imponerade framförallt, där laget tog sammanlagt sju av sina elva poäng och hade det inte varit för en desorienterad domare och ett sista sparken-mål av Marco Andreolli hade Fulham tagit full pott hemma på Craven Cottage. Avancemanget var oklart ända in i sista omgången då Fulham behövde tre poäng borta i ett snöigt Schweiz, men efter 3-2 mot Basel var man så klara för sextondelsfinal.
Som om bedriften att ta sig förbi gruppspelet inte var nog besegrade man från och med här först regerande Europa League mästarna (dåvarande UEFA cupen) Shakhtar Donetsk, Juventus, efter en magisk vändning från 1-3 efter första mötet till sammanlagt 5-4 och regerande tyska mästarna Wolfsburg. Hamburg blev tuffa, väldigt tuffa. HSV ville ju spela final på sin egen arena, men precis som föregående lag fick man känna på den moral och laganda som Roy Hodgson ingjutit i Fulham. Frågan är ju nu om Atletico Madrid kan lyckas med det så många misslyckat med?
Vem/vilka vill du hylla för denna prestation?
- Det är svårt att hitta individuella prestationer, detta har sannerligen varit en lagprestation, men samspelet mellan Bobby Zamora och Zoltan Gera, Damien Duffs nya vår, habile Dickson Etuhus förmåga att lyfta sig över sin kapacitet, Danny Murphys rutin, Brede Hangelands stora hydda, Mark Schwarzers stundtals bländade målvaktsspel och Roy Hodgsons trolleritrick.
Kommer supporterklubben åka till finalen?
- Hur många är svårt att säga, men det kommer garanterat finns representanter där!
Till sist: Vad önskar du allra mest just nu?
- Att det slutar regna så det inte blir några problem för de äldre att tända sin Valborgsbrasa!
- Det är svårt att beskriva känslan. Eufori blandad med en enorm tillfredsställelse. Jag har gråtit en gång tidigare när det kommer till fotboll, och det var när Sverige åkte ur EM 2000, men när Gera slog in 2-1 var det helt enkelt för mycket att bära på. Jag antar att det beskriver känslan bäst?
Vad hade du sagt om jag i höstas sade att ni i maj skulle spela final i Europa League?
- Jag hade ju definitivt inte trott på dig! Vi gled in som sjua, vi fick inleda i den tredje kvalomgången, och inte direkt med världens bredaste trupp. Sen tappade vi Andy Johnson och John Pantsil till svåra skador tidigt på säsongen och det var ju ingen direkt som trodde att Bobby "Four Goals" Zamora skulle vara något att lita på i målväg. Sett till förutsättningarna hade jag nog trott att du antingen var en obotlig optimist eller lite galen.
Berätta om er väg hit!
- Med nöje! Allt tog alltså sin början torsdagen den 30e juli borta i Litauen mot FK Vetra i den tredje kvalomgången. 5,900 själar fick se laget som nu spelar final vinna med 3-0. Slutsiffrorna skrevs till totalt 6-0. I den första omgången lottades vi mot ytterligare ett öststatslag, FC Amkar Perm. En något hårdare nöt att knäcka, men efter sammanlagt 3-2 var vi klara för gruppspelet. Det var här, i hemmamatchen den 20e augusti som Andy Johnson åkte på den där obehagliga knäskadan som hämmat honom hela säsongen.
I gruppspelet lottades vi mot CSKA Sofia, FC Basel och Roma. Första bortamatchen var givetvis extra spännande, Fulham skulle ju spela gruppspel i en stor europeisk turnering. Efter 1-1 borta i Bulgarien och ett tjusigt mål av Diomansy Kamara kändes det som att Fulham ändå hade något att bidra med i den här turneringen. Hemmaspelet imponerade framförallt, där laget tog sammanlagt sju av sina elva poäng och hade det inte varit för en desorienterad domare och ett sista sparken-mål av Marco Andreolli hade Fulham tagit full pott hemma på Craven Cottage. Avancemanget var oklart ända in i sista omgången då Fulham behövde tre poäng borta i ett snöigt Schweiz, men efter 3-2 mot Basel var man så klara för sextondelsfinal.
Som om bedriften att ta sig förbi gruppspelet inte var nog besegrade man från och med här först regerande Europa League mästarna (dåvarande UEFA cupen) Shakhtar Donetsk, Juventus, efter en magisk vändning från 1-3 efter första mötet till sammanlagt 5-4 och regerande tyska mästarna Wolfsburg. Hamburg blev tuffa, väldigt tuffa. HSV ville ju spela final på sin egen arena, men precis som föregående lag fick man känna på den moral och laganda som Roy Hodgson ingjutit i Fulham. Frågan är ju nu om Atletico Madrid kan lyckas med det så många misslyckat med?
Vem/vilka vill du hylla för denna prestation?
- Det är svårt att hitta individuella prestationer, detta har sannerligen varit en lagprestation, men samspelet mellan Bobby Zamora och Zoltan Gera, Damien Duffs nya vår, habile Dickson Etuhus förmåga att lyfta sig över sin kapacitet, Danny Murphys rutin, Brede Hangelands stora hydda, Mark Schwarzers stundtals bländade målvaktsspel och Roy Hodgsons trolleritrick.
Kommer supporterklubben åka till finalen?
- Hur många är svårt att säga, men det kommer garanterat finns representanter där!
Till sist: Vad önskar du allra mest just nu?
- Att det slutar regna så det inte blir några problem för de äldre att tända sin Valborgsbrasa!
